Annons

En komikers uppväxtOgenerat tillspetsad – svårt att rättfärdiga Gardellfilm

Johan Rheborg och Jakob Eklund i ”En komikers uppväxt”.
Johan Rheborg och Jakob Eklund i ”En komikers uppväxt”. Foto: SF Studios

Varje situation och rollfigur skruvas till maxläge när Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” blir biofilm.

Under strecket
Publicerad

En komikers uppväxt

Regi
Rojda Sekersöz
Genre
Drama
Manus
Jonas Gardell
Medverkande
Loke Hellberg, Johan Rheborg, Elisabet Xie, Maria Sid, Klara Zimmergren
Längd
1 tim 32 min

Från 11 år.

Betyg: 1 av 6

Kicki Ilanders kostymer, Teresa Beales scenografi. Loke Hellberg som den unge Juha, Jakob Eklund i ett gästspel som rödmosigt praktas och vålnad för den vuxne Juha. Ibland blir det plågsamt tydligt hur mycket svensk film står och faller med enskilda insatser framför och bakom kameran. Filmatiseringen av Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” har sina ljuspunkter men dessa kan inte rättfärdiga denna ogenerat tillspetsade men ändå urvattnade mix av komedi och drama, mellan skämt och allvar, mellan mobbningsporr innanför folkhemmets tegelväggar då och en framgångsrik men ack så självkritisk komiker på Göta Lejon nu.

Uppväxtdramat som blir försoningsdrama är känt sedan tidigare. 2019 års ”En komikers uppväxt” (miniserien kom samma år som Gardells roman, 1992) verkar så orolig över att förlora sin publik att så gott som varje situation och rollfigur skruvas till maxläge. Som med filmens kvinnliga biroller, nästan samtliga är rena karikatyrer, offer för ogynnsamma sociala omständigheter (män, sprit, och så vidare), men ännu mer misshandlade genom filmskaparnas iver att överdramatisera varje gest och händelse.

Annons
Annons

Finska mamman (Maria Sid) tar i så det spricker, sjuka mamman (Anna Bjelkerud) förmanar sängliggandes den mobbade dottern för att sminka sig och göra sig till, tyska mamman (Kerstin Gandler) älskar klassisk musik men är fullständigt tondöv i allt annat (hur mycket förödmjukelse kan man utstå bara för att man är tysk?), Ulla Skoogs gympalärare grimaserar, flåsar och synar illvilligt pojkarnas snoppar.

Minst rimlig är ändå lärarinnan som ställd inför Juhas vitsar på roliga timmen får ännu ett skäl att ta till flaskan. Klara Zimmergren blir tyvärr symbolen för dessa små sketcher, scener som i flera fall tas över av skådespelarens egen persona och som sker helt på rollgestaltens bekostnad. Allt behöver förstås inte vara nattsvart i ett ungdomsdrama om övergrepp, men dessa akter gör sig särskilt illa i ett drama som först som sist gör anspråk på liv och död.

Bekräftelsebehov kombinerat med scenskräck är annars det som binder ihop Juha då och nu. 13-åringen är klassens clown i villaförorten Sävbyholm men blir bara sedd av mobboffren, varför han gör saker som hans goda hjärta egentligen inte medger. Den vuxna Juha är inbjuden som bygdens son till detta paradis på jorden, nu ett helvete han inte beträtt på 40 år. Nedtonat spelar Johan Rheborg den kände komikern som många vill ta i men ingen i hans närhet vill sitta bredvid.

Men hans problem går djupare: trots all framgång gruvar han sig över ungdomssynderna. Så till den grad att decenniers samlade skuld över olika övergrepp riskerar att bli en större fråga än själva övergreppen. I stället för att nyansera anklagelseakten mot det vuxensamhälle som blundar för alla ögontjänare lägger filmen allt krut på att frikänna den vuxna huvudperson som fått lida i många, långa år.

Efter reklamen visas:
En komikers uppväxt

”När jag var liten kunde jag trolla, det var innan de lärde mig att jag inte kunde.” Den typen av förlorad oskuld-sensmoral tål knappt att sägas, än mindre att upprepas. Rheborgs berättarröst går från avmätt till emfatisk och till att förklara allt det som redan strukits under med rödpenna. ”Kanske måste man vända sig om och se vilka man lämnar efter sig.”

Möjligen så, men nu är det dags att gå vidare, lämna underhållningsbranschen för ett slag, ta filmen och dess publik på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons