Annons

Ohämmad åtrå i lösskägg

”Così fan tutte” spelar i skenet av levande ljus på Confidencen.
”Così fan tutte” spelar i skenet av levande ljus på Confidencen. Foto: Bo Ljungblom.
Under strecket
Publicerad

Così fan tutte

Genre
Opera
Regi
Regi: Natanael Øigaard Nelson
Medverkande
Musik: W A Mozart. Text: Lorenzo da Ponte. Scenbild: Christer Nilsson. Musikalisk ledning: Arnold Östman. Medv: Albina Isufi, Erica Back, Arash Azarbad, Leif Aruhn-Solén, Randi Røssaak, Lars Martinsson m fl.
Var
Confidencen

Sommaren är här och stearinljusen fladdrar på Confidencen. För att ge publiken en förstärkt känsla av hur det såg ut när den lilla rokokoteatern var ny har man de senaste åren utvecklat ett koncept där man spelar opera i skenet av levande ljus. Närmare bestämt Mozartopera: efter de tidigare säsongernas “Trollflöjten” och “Figaros bröllop” är det nu dags för “Così fan tutte”.

Förut har bara en “iscensättare” angivits, men denna gång finns en regissör, unge Natanael Öigaard Nelson som här regidebuterar. Det har blivit en väl fungerande föreställning, enkel och trivsam, men framför allt koncentrerad. “Così fan tutte” präglas redan från början av stor koncentration: sex roller, två akter, kort och kärnfull intrig. Orkestern är här kondenserad till tio musiker med äldre instrument, som i Arnold Östmans arrangemang låter som fler.

Och det här är ju en sorts stilteater, som vill försöka återskapa den upplevelse 1700-talets åskådare hade. Styckets sensmoral är samtidigt ålderdomlig och högst modern i sitt cyniska konstaterande av tillvarons realiteter. “Så gör alla (kvinnor)” är titelns budskap. De två förälskade officerarna Ferrando och Guglielmo slår vad med den lurige Don Alfonso om att deras fästmör, systrarna Dorabella och Fiordiligi, kommer att vara obrottsligt trogna även om deras fästmän reser bort. Ha! Det räcker med att de sätter på sig en orientalisk hipstermundering med skägg och turbaner för att flickorna ska falla – för fel man. Dessa skäggiga hipsterfurstar är i originalet “albaner”, ett lagom exotiskt folkslag på Mozarts och da Pontes tid.

Annons
Annons

Visuellt blir Confidencens scenrum mer tilltalande för vart år, med nymålade, vackra kulisser. Här rör vi oss omväxlande i en luftig lövsal och ett inbjudande gemak, och det finns till och med ett rörligt skepp i fonden. De fladdrande lågorna från ljus och facklor ger onekligen en drömsk stämning. Scenens överraskande stora djup utnyttjas väl och en stjärnhimmel gnistrar i mörkret.

Det här är en föreställning med vildsint språkblandning: recitativen är på svenska och arior och ensembler på italienska, ibland med vissa svenska inslag. Ett maskspel redan under ouvertyren blir en antydan om lössläpptheten. Östman lyfter fram det lätta och livfulla i partituret, hela tiden mot en botten av mörka undertoner. Ibland finns dock mer erotik i musiken än i det sceniska agerandet. Det är förstås inte lätt att uttrycka ohämmad åtra med illasittande lösskägg, men en viss laddning uppstår ändå när de två paren byter plats och symmetrin börjar luckras upp. Mest fantastiskt är att följa hur fasaden spricker hos Albina Isufis intensiva Fiordiligi, när hon får upp ögonen för Leif Aruhn-Soléns eleganta Ferrando. Även Erica Back och Arash Azarbad lyckas få känslor att blomma.

Spelet är i säkra händer med så auktoritativa spelförare som Lars Martinssons kraftfulle Don Alfonso och Randi Røssaks smarta Despina. Det slutar i viss förvirring, och minst ett kärlekspar verkar finnas kvar när ridån går ner. Men säker kan man inte vara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons