Annons

”Ohederligt – bara för att det är kvinnor på scen”

KULTURDEBATT | En rättegång som ville hänga författaren Michel Houellebecq, snarare än ett litteratursamtal. Så kallade Håkan Lindgren samtalet där bland annat Kajsa Ekis Ekman deltog. Nu svarar hon på kritiken. ”Det Lindgren skriver stämmer inte.”

Under strecket
Publicerad

Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq och artikelförfattaren Kajsa Ekis Ekman.

Foto: IBL och privatBild 1 av 1

Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq och artikelförfattaren Kajsa Ekis Ekman.

Foto: IBL och privatBild 1 av 1
Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq och artikelförfattaren Kajsa Ekis Ekman.
Den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq och artikelförfattaren Kajsa Ekis Ekman. Foto: IBL och privat

I samband med att Michel Houellebecqs pjäs "Underkastelse" sattes upp som monolog på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, ordnades ett samtal om hans författarskap. Där deltog Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Tone Schunnesson samt undertecknad.

Håkan Lindgren är upprörd över samtalet, som han inte tyckte var något "vanligt litteratursamtal". Det handlade enligt honom om att "hänga Houellebecq", och alla tre kvinnliga författarna beskriver han som åklagare i en rättegång som fastslog ”att han var ful och att han hatar sin mamma".

Om det var vad som verkligen sagts hade jag också varit orolig över kvaliteten på det litterära samtalet.

Kanske får vreden Lindgren att blanda samman författare och verk?

Nu stämmer inte det Lindgren skriver. Ingen i panelen hävdade att Houellebecq var ful – däremot var det en person i publiken som ställde frågan "Hur mycket tror ni det att han är ful påverkar bilden av honom?" efter diskussionen.

Annons
Annons

Ingen hävdade heller att han hatar sin mamma – däremot nämnde jag att huvudpersonen i hans verk ofta gör det, vilket är något annat, men kanske får vreden Lindgren att blanda samman författare och verk?

I min analys av Houellebecqs romaner ringar jag in några gemensamma faktorer: de handlar alltid om en ensam fransman med ett intellektuellt arbete som lider av en stark abjektion för sin mor och vars största önskan är att en mäktig organisation: staten, sexindustrin, en religion, en researrangör eller en sekt, ska organisera sexlivet åt honom. (Enda undantaget är "Kartan och verkligheten" där det istället är döden som ska organiseras.)

Hindret för denna önskan kommer ofta i form av muslimer eller svarta invandrare som "tar" de kvinnor huvudpersonen önskar sig, eller spränger hans prostitutionsparadis i luften. "Underkastelse" innebär att dessa två teman kommer förenas genom att islam tar över Frankrike och ger alla högre tjänstemän fyra kvinnor var. Hindret blir således övermakten.

I essän "Michel Houellebecq visar oss nyfascisten – varför blundar vi?" i DN (18/5 2016) gör jag en läsning av dessa teman och frågar mig varför så få vill diskutera det som Houellebecq faktiskt skildrar, nämligen en samtida manstyp: inceln, kommentarsfältherren, Breivik. Mannen som vill ha kvar patriarkatet utan att behöva vara patriark, och vars rasism är oskiljbar från hans syn på kvinnor, utländska och inhemska, som "hans".

Lindgren är välkommen att kontra med en annan tolkning, men det är rent ohederligt att tala om "oförmåga att hantera skönlitterära texter" bara för att det sitter kvinnor sitter på scen som har en annan åsikt än Lindgren själv.

Annons
Annons

Kajsa Ekis Ekman

Journalist och författare

Håkan Lindgren svarar: ”Kontrasten mellan mod och låtsad uppkäftighet är stor”

Jag gillar debatt, och lika mycket gillar jag att berömma mina motståndare. Läs Kajsa Ekis Ekmans artikel om strategin att framställa sig som tystad för att få tala: ”Vänsterns arena går åt höger” (DN 13/7 2009). Den är något av det viktigaste som har stått på en svensk kultursida efter millennieskiftet, och den gör det jag efterlyste i min förra text: den höjer kvaliteten på det offentliga samtalet.

Det finns gott om opportunister i ”Underkastelse”, men om Ekis Ekman hellre vill tala om incels och fascister undrar jag varför hon stannar på halva vägen istället för att följa sin egen tanke dit den ser ut att vilja gå.

Huvudpersonen François är likgiltig för Front national; han blir muslim. Om det är så lätt för ”kommentarsfältherren” att bli islamist – vad betyder det? Det är ingen hypotetisk fråga. På bokmässan i Leipzig 2017 lärde jag mig att vissa högerpopulister tycker bättre om islam än om ett ”dekadent” demokratiskt kulturliv.

Glömde kvinnorna i panelen det – eller passade det inte in?

Det blir också märkligt om man insisterar på att läsa Houellebecq ur en samhällspolitisk vinkel, men inte tar upp en av hans stora käpphästar – det hemliga sambandet mellan 68-vänstern och nyliberalismen.

68-rörelsen uppfostrade människor till egoistiska individer för vilka sex är en konsumtionsvara bland andra; därför ska vi inte bli förvånade över att vänstervågen efterträddes av nyliberalismen, menar han. Glömde kvinnorna i panelen det – eller passade det inte in?

Visst kommer jag ihåg att repliken om Houellebecqs fula utseende kom från publiken. Det hade inte varit värt att nämna. Det som gjorde intryck på mig var den bekräftelse som repliken fick från scenen. Man hade ju kunnat protestera och svara att hans utseende inte spelar någon roll.

Några veckor efter panelsamtalet om Houellebecq hörde jag Pussy riots Maria Aljochina på samma scen. Efter att ha berättat om sin tid i Putins fängelser sade hon att det fanns något ännu värre – nämligen självcensur. Kontrasten mellan mod och låtsad uppkäftighet blir sällan lika stor.

Håkan Lindgren

SvD-skribent

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons