Annons

Okänd opera sätts upp av tysk entusiast

Den tyske operaregissören Christof Loy följer intensivt repetitionerna av ”Der ferne Klang” i Kungliga Operans lokal Gäddviken.
Den tyske operaregissören Christof Loy följer intensivt repetitionerna av ”Der ferne Klang” i Kungliga Operans lokal Gäddviken. Foto: Markus Gårder

Jakten på den perfekta klangen är ett tema i den sällan spelade operan ”Der ferne Klang”. Regissören Christof Loy tar sig an ett universellt verk som väcker starka känslor.

Under strecket
Publicerad

Kostymskisser av Barbara Drosihn för Grete (sopranen Agneta Eichenholz) till första akten i ”Der ferne Klang”.

Foto: Ill: Barbara DrosihnBild 1 av 3

”Jag tycker om stycken där man dras med av det känslosamma i berättelsen och musiken. Det är som i de bästa Hollywoodfilmerna”, säger Christof Loy.

Foto: Markus GårderBild 2 av 3

I Christof Loys uppsättning av ”Rosenkavaljeren” var hela andra akten förflyttad till Drottningholmsteatern (här med Sara Olsson och Elin Rombo).

Foto: Sara StrandlundBild 3 av 3

Den tyske operaregissören Christof Loy är tillbaka på Kungliga Operan för ännu en uppsättning: österrikaren Franz Schrekers ”Der ferne Klang” från 1911. Den handlar om en tonsättare som hela sitt liv söker den perfekta klangen och har inte spelats i Stockholm sedan 1927, då under namnet ”Klangen i fjärran”. Schreker var mycket populär i Tyskland under en period kring 1920-talet men motarbetades sedan av nazisterna och hans verk föll delvis i glömska.

Nu pågår intensivt arbete i Operans repetitionslokaler vid Svindersviken i Nacka. Det luktar kaffe, som en påminnelse om att den stora anläggningen en gång var ett jättelikt kafferosteri. Christof Loy tar en kaffepaus i arbetet och berättar om hur han upptäckte just denna ganska okända opera. 

– Jag såg den för tio år sedan i Zürich och blev mycket imponerad. Det är ett stort, universellt verk, fast det först kan tyckas handla bara om en artist och hans skapande. Men egentligen är det en symbol för något varje människa går igenom.

– Klangen som tonsättaren Fritz söker är kanske den harmoni som varje människa letar efter? I Fritz karriär ingår höga förväntningar, men också misstag och felaktiga val. Han kan bara känna harmoni efter att ha upplevt mycket disharmoni, säger Christof Loy.

Annons
Annons

Kostymskisser av Barbara Drosihn för Grete (sopranen Agneta Eichenholz) till första akten i ”Der ferne Klang”.

Foto: Ill: Barbara DrosihnBild 1 av 2

”Jag tycker om stycken där man dras med av det känslosamma i berättelsen och musiken. Det är som i de bästa Hollywoodfilmerna”, säger Christof Loy.

Foto: Markus GårderBild 2 av 2
Kostymskisser av Barbara Drosihn för Grete (sopranen Agneta Eichenholz) till första akten i ”Der ferne Klang”.
Kostymskisser av Barbara Drosihn för Grete (sopranen Agneta Eichenholz) till första akten i ”Der ferne Klang”. Foto: Ill: Barbara Drosihn

Sångarna har just arbetat med andra akten, som utspelar sig i Venedig, där Fritz, spelad av Daniel Johansson, möter sin ungdoms kärlek Grete. Hon sjungs av Agneta Eichenholz, i hennes första roll på Kungliga Operan efter en framgångsrik europeisk karriär. I andra akten har Grete blivit prostituerad och är på väg att bli galen. Christof Loy förklarar:

– Ibland kan man vara nära en lösning men inte se den. Här kommer Fritz mycket nära Grete, men hans besatthet gör att han slåss mot sig själv. Och precis som Fritz är fixerad vid att söka klangen, söker Grete efter Fritz. Trots att hon har varit med så många andra män har hon hela tiden behållit ett litet hörn för honom. Hon är lite som Kundry i Parsifal – bägge längtar efter någon sorts förlösning, bägge känner det som om det vilar en förbannelse över dem.

”Jag tycker om stycken där man dras med av det känslosamma i berättelsen och musiken. Det är som i de bästa Hollywoodfilmerna”, säger Christof Loy.
”Jag tycker om stycken där man dras med av det känslosamma i berättelsen och musiken. Det är som i de bästa Hollywoodfilmerna”, säger Christof Loy. Foto: Markus Gårder

”Der ferne Klang” är en sådan opera som öppnar ett helt universum, säger regissören.

– Jag tycker om stycken där man dras med av det känslosamma i berättelsen och musiken. Det är som i de bästa Hollywoodfilmerna – man måste få veta hur det går för dessa människor! 

Annons
Annons

I Christof Loys uppsättning av ”Rosenkavaljeren” var hela andra akten förflyttad till Drottningholmsteatern (här med Sara Olsson och Elin Rombo).

Foto: Sara StrandlundBild 1 av 1

”Der ferne Klang” blir Christof Loys femte produktion på Kungliga Operan sedan 2011, efter ”Flickan från Västern”, ”Parsifal”, ”Rosenkavaljeren” och ”Fedora”, en rad uppsättningar som uppskattats mycket av både Stockholmspubliken och kritiken:

– Det är ett märkligt sammanträffande att här gör jag mest verk från perioden kring förra sekelskiftet. Kanske dras jag till de stycken som var moderna när Stockholms operahus byggdes? De här verken hör på något sätt hemma i den här arkitekturen.

– Men det är också en repertoar som passar här därför att jag får sångare som tycker om att arbeta med detaljer. Visst kan man använda bredare pensel, men det här huset kräver att man tar sin Ingmar Bergman-pensel och målar med tunna, fina penseldrag. Och här förstår alla artister att den sortens detaljerade arbete är nödvändigt.

Varför är det så viktigt med detaljer?

– Jag vill gärna vara lite filosofisk – jag tror att detaljer är viktiga i alla sammanhang. Det finns för mycket stora ord och för mycket uppdelning i svart och vitt. Amerikaner säger ofta: Jag älskar det! Eller: Jag hatar det! Finns det ingenting mittemellan? Kan du inte ändra dig från en åsikt till en annan? Det är inte de stora och kraftiga gesterna som berättar mest – det är de små. Och vi behöver alla öka vår känslighet för oss själva och varandra.

I Christof Loys uppsättning av ”Rosenkavaljeren” var hela andra akten förflyttad till Drottningholmsteatern (här med Sara Olsson och Elin Rombo).
I Christof Loys uppsättning av ”Rosenkavaljeren” var hela andra akten förflyttad till Drottningholmsteatern (här med Sara Olsson och Elin Rombo). Foto: Sara Strandlund
Annons
Annons

Christof Loy har ett långt förhållande till svenska sångare. Det började redan på 80-talet när han var regiassistent till Göran Järvefelt i ”Trollflöjten” på Drottningholms slottsteater. 

– Han berättade så mycket om svenska sångare att jag blev intresserad. Och när jag själv började regissera några år senare arbetade jag mycket i Bryssel, där många svenska sångare sjöng. Mitt första projekt med Nina Stemme var där 2001, när hon gjorde Tatiana i ”Eugen Onegin”, och jag arbetade också med Peter Mattei, Katarina Karnéus, Jonas Degerfeldt. 

Till våren sätter Loy upp ”Elektra” med Nina Stemme och Antonio Pappano i London. Men efter ”Der ferne Klang” är ingen ny produktion ännu bestämd med Kungliga Operan.

– Jag vet att det finns en stor osäkerhet kring lokalerna och att hela operahuset kanske ska byggas om. Men jag vill under alla omständigheter ha kvar mitt förhållande till Stockholm. Och jag har sagt att om vi bara hittar ett bra projekt så kommer jag – jag bryr mig inte om ifall det bara är en liten stuga eller ett stadion.

Dessutom har Loy sedan 80-talet en stor fascination för Drottningholmsteatern. I ”Rosenkavaljeren” förflyttar han andra akten dit, och i en uppsättning av Händels ”Alcina” med Cecilia Bartoli i Zürich byggde han upp en hel Drottningholmsteater på scenen.

– Till slut måste jag få göra något på Drottningholm!

Der ferne Klang

Kungliga Operan

Premiär 5 oktober

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons