X
Annons
X

Hon växte upp i 1850-talets Stockholm – med 11 systrar

"Jag rös i hela kroppen". Så berättar SvD-läsaren Maria Djurskog om fyndet som gör att hon får närkontakt med sin morfars mor Elisabeth som i brev beskriver hur det är i Stockholm för 170 år sedan. Släktingen växer upp i 1850-talets Stockholm med sina föräldrar och elva systrar.

Läs mer om Mitt Stockholm

Josefina firar här sin 80-årsdag med tio av döttrarna år 1908. Elisabeth Heijkorn, som är i fokus i artikeln, är tvåa från vänster på nedre raden.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Katarina kyrka i bakgrunden – i den här omgivningen växte Elisabeth, en SvD-läsares morfars mor, upp på 1850-talet.

Foto: Stadsmuseet/Privat Bild 2 av 3

SvD och Maria Djurskog träffades vid Stadsgården och gick i hennes morfars mors fotspår.

Foto: Johan Lindberg Bild 3 av 3

Del 1 av 8

Josefina firar här sin 80-årsdag med tio av döttrarna år 1908. Elisabeth Heijkorn, som är i fokus i artikeln, är tvåa från vänster på nedre raden.
Josefina firar här sin 80-årsdag med tio av döttrarna år 1908. Elisabeth Heijkorn, som är i fokus i artikeln, är tvåa från vänster på nedre raden. Foto: Privat

Veckans Stockholmsgåta landar på Stadsgården 24 – vilket är ungefär i höjd med Birka Cruises terminal. Här ligger det som tidigare var Saltsjöbanans slutstation och även Lokattens trappor, som just nu renoveras och ska få nytt liv efter att ha varit obrukbara sedan 1970-talet. Trappan leder upp till Katarinavägen.

Katarina kyrka i bakgrunden – i den här omgivningen växte Elisabeth, en SvD-läsares morfars mor, upp på 1850-talet.
Katarina kyrka i bakgrunden – i den här omgivningen växte Elisabeth, en SvD-läsares morfars mor, upp på 1850-talet. Foto: Stadsmuseet/Privat

Att jag valde denna plats beror på att vi har möjlighet att porträttera en kvinna som växte upp här på 1850-talet – i ett sedan länge rivet hus. Historien kan berättas tack vare efterforskningar som SvD-läsaren Maria Djurskog och hennes syster Margetha Lihnell Djurskog har gjort. Efter att deras mor hade avlidit hittade de gamla brev i en kopparkista. Breven gav en ny inblick i släktens historia på Södermalm.

– Det var ett magiskt ögonblick när jag öppnade breven och förstod att det var min morfars mor Elisabeth som hade skrivit breven. Jag rös i hela kroppen, berättar Maria Djurskog när vi ses vid Stadsgården där Elisabeth bodde.

SvD och Maria Djurskog träffades vid Stadsgården och gick i hennes morfars mors fotspår.
SvD och Maria Djurskog träffades vid Stadsgården och gick i hennes morfars mors fotspår. Foto: Johan Lindberg

Systern Margetha Lihnell Djurskog har även lyckats tyda morfar Göstas dagböcker som är skrivna med vacker skrivstil.

– Genom morfars målande berättelser och hans memoarer har vi fått en otrolig insikt i hur det var att växa upp och leva i Stockholm förr i tiden, säger Maria Djurskog.

De kanske främsta guldkornen är alltså de brev som Gösta omkring 1940 får från sin mor Elisabeth Heijkorn där hon berättar om uppväxten i Stockholm på 1850-talet. Det är henne vi ska fokusera på.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Elisabeth Heijkorn.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Stadsgården 1896.

Foto: Stadsmuseet Bild 2 av 2

Del 2 av 8

Första åren: Vänliga gastar vid Stadsgården

Elisabeth Heijkorn.
Elisabeth Heijkorn. Foto: Privat

Brevet som Elisabeth Heijkorn skriver till sin son Gösta på 1940-talet inleds med orden: "Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha!"

Man önskar ju att Elisabeth skulle veta att vi 2000-talsmänniskor nu nyfiket tar del av hennes beskrivningar. Hon börjar med att berätta om sitt första hem på Stadsgården 24. Hon föddes 1853 intill den slamrande smutsiga kajen som också beskrivs i Per-Anders Fogelströms böcker – det är här som Henning och "Tummen" får sina första slitsamma jobb.

Så här skriver Elisabeth Heijkorn: "Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda att små barn fastnade med sina små fötter och ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån."

Stadsgården 1896.
Stadsgården 1896. Foto: Stadsmuseet

Familjens lägenhet ligger fyra trappor upp och är på fyra rum och kök. Trots att Stockholm är fattigt och smutsigt njuter hon av omgivningen. "Här var alltid fullt med segelfartyg. Ibland stora härliga skepp och briggar, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda saker. Vi kände så väl igen de fina fartygen då de kom tillbaka. Då gick vi alltid ned och hälsade på de snälla gastarna. De voro alltid så snälla o rara mot oss och bjödo oss in i deras små kabysser. De visade oss så många vackra saker som de hade och så fingo vi gotter (godsaker) av dem. Vi tyckte att det blev så tomt då de reste bort igen. Då viftade vi åt dem från våra fönster."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Stadsgårdshamnen, bilden tagen omkring sekelskiftet 1900.

Foto: Stadsmuseet Bild 1 av 1

Del 3 av 8

Växte upp i borgarfamilj: ”Åkte med roddarmadamer”

Stadsgårdshamnen, bilden tagen omkring sekelskiftet 1900.
Stadsgårdshamnen, bilden tagen omkring sekelskiftet 1900. Foto: Stadsmuseet

Elisabeth Heijkorn fortsätter att beskriva vardagen i Stockholm på 1850-talet. Pappa Johan Fredrik har fått ett så kallat "burbrev", ett skriftligt bevis på att han har borgartillhörighet. Men trots att familjen har det förhållandevis bra ställt är det en svår tid: "Några bekvämligheter hade vi inte. Vatten fick man bära upp från gatan från en pump. Ja, det var inte nutidens (1940-talets) bekvämlighet eller byggnadskonst. Men vi hade trevligt i alla fall, man visste inte om något annat. På söndagseftermiddagarna brukade vi ofta fara till Frisens park på Djurgården. Det fanns då roddarmadamer som rodde folk över billigt ifrån Tegelviken och Räntmästartrappan. Det gick ju ej så fort, men det behövdes ju inte heller. Mat och dryck togs alltid med förstås, och så var man ute till kvällsdags, men innan klockan slog 10 för då tutades det i kyrktornen. Det tyckte vi var förfärligt hemskt att få höra", skriver hon.

Fadern Johan Fredrik bor inte med Elisabeths mor och hennes systrar under den här perioden. Han sover och lever det mesta av livet i sitt hus på Norrtullsgatan där hans verksamhet finns, liksom hans sjuka syster.

Elisabeth beskriver vidare att hon och systrarna gärna går upp för trappan som leder till Lilla Glasbruksgatan. "Man kunde ta sig vidare till Mosebacke trädgård där det innanför en stor förskräcklig port fanns ett nöjesetablissement. Där hade de allt möjligt roligt – cirkus, lindansare och jag vet inte allt. Vid den där stora porten var en så snäll och rar vaktmästare, som vi var så god vän med. Han lät oss ibland gå innanför porten. Långt in fick vi inte gå förstås, vi var alltid snälla och lydiga mot vår snälla vaktmästare. Ja, detta var mitt första hem; jag vet inte om något annat före detta."

Familjen flyttar efter några år – men inte så långt. Nästa hem blir Lilla Glasbruksgatan 13 – även här är det utsikt mot segelbåtarna.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Hornsgatan 15–17.

Foto: Larssons Ateljé/Stockholmskällan Bild 1 av 1

Del 4 av 8

Skola på Hornsgatan – minns skamvrån vid kakelugnen

Hornsgatan 15–17.
Hornsgatan 15–17. Foto: Larssons Ateljé/Stockholmskällan

När Elisabeth börjar i privatskolan hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan 13 går redan systrarna Lina och Hilda i skolan. Hon minns fröken som snäll, men en dag fuskar en av klasskamraterna och då bränner det till.

"När det var räkning satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde och bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla så fick fröken se det. Hon blev så väldigt ond och flickan fick stå gråtandes hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen. Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja och pladdrade. Hon sa många begripliga ord.

Jag läste då i ABC-boken och hade lätt för att lära på den tiden. Fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Pappa ägde ett charkuteriföretag. Fröknarna voro tre. En sydde klädningar. En annan, som hette Malla (Amalia), skötte huset. De var väl i 40-50-årsåldern tänker jag. Jag minns inte hur många timmar vi läste, men vi hade alltid smörgåsar med oss och en liten rast. Om vi behövde gå ut, så fick vi alltid bedja om lov på franska."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Katarina kyrkobacke.

Foto: Kasper Salin/Stadsmuseet Bild 1 av 4

Gunghästar i Humlegården. Bilden är taget omkring 1880–1890.

Foto: Severin Nilson Bild 2 av 4

Julmarknad på Stortorget på 1870-talet. Konstnär: Otto August Mankell (1838–1885)

Bild 3 av 4

Fasaden till Joseph Lejas Magasin vid Regeringsgatan 5–7.

Foto: Eklunds Ateljé Bild 4 av 4

Del 5 av 8

Fick gå i butiker inför jul: ”Rena sagoslottet”

Katarina kyrkobacke.
Katarina kyrkobacke. Foto: Kasper Salin/Stadsmuseet

I ytterligare ett brev från Elisabeth fortsätter hon att ha samma anspråkslösa ton: "Det är ju mera småbarnsminnen, så det är inte någonting att höra eller läsa. Men jag fortsätter väl lite till då."

Temat är nu vad barnen roar sig med på 1850-talet: "På den tiden fanns inga lekplatser för "ungarna" som nu, som de kunde få leka, skrika och gasta på hur mycket som helst. Det var kyrkogårdarna som de fick vara på, men där fick de inte bråka för mycket. Vi hade Katarina kyrkogård, som låg så nära."

Gunghästar i Humlegården. Bilden är taget omkring 1880–1890.
Gunghästar i Humlegården. Bilden är taget omkring 1880–1890. Foto: Severin Nilson

På sommaren blir det många utflykter, bland annat Tantolunden och Nacka. "Ibland gingo vi till Humlegården eller Strömparterren. Då var det staket runt Humlegården, så man fick gå igenom två stora grindar. Där var på den tiden så vackert med blommor och gräsmattor och fullt med soffor. Det fanns några gungor åt barnen och åtta gunghästar som man fick sitta på och "galoppera" på för några öre, några minuter hvar. De voro jämt upptagna förstås. I Strömparterren var mycket vackert också på den tiden. Där gick en kanal rätt igenom då, och där hade de ett kafé, ifall man skulle vilja köpa något. Ibland voro vi i Berzelii park och hörde på musiken eller i Kungsträdgården och sutto i "Barnkammaren" och såg på andra barn. Det var våra största sommarnöjen det."

Det roligaste på vintern är när Elisabeth och syskonen storögt får följa med modern och se på leksaksfönstren runt om i staden. "Västerlånggatan var allt den härligaste gatan att få gå. Där var så förfärligt mycket vackert att få se på och så mycket folk som strövade på den! Tänk Västerlånggatan på jultiden, oj oj hvad det var roligt! O, jag minns jag!"

Julmarknad på Stortorget på 1870-talet. Konstnär: Otto August Mankell (1838–1885)
Julmarknad på Stortorget på 1870-talet. Konstnär: Otto August Mankell (1838–1885)

Fjorton dagar före jul öppnas julmarknaden på Stortorget i Gamla stan.

"Julmarknaden på den tiden var något helt annat, då gick alla kungligheterna och de fina herrskaperna där. Där bakades så härliga våfflor och de smakade så godt."

Fasaden till Joseph Lejas Magasin vid Regeringsgatan 5–7.
Fasaden till Joseph Lejas Magasin vid Regeringsgatan 5–7. Foto: Eklunds Ateljé

Men höjdaren inför jul är när de får gå till Joseph Lejas Magasin på Regeringsgatan. "Det var som att komma in i rena sagoslottet för oss. Därifrån ville vi aldrig gå, det var så förfärligt mycket vackert att se på, tyckte vi. Ja, då var det jul. Inte fick vi köpa något, men vi fick i alla fall se, och det voro vi nöjda med. Vi kältade (tjatade) aldrig och ville ha, för det visste vi ju lönade aldrig. Hade mor sagt ja eller nej, så var det sagt. Det var en härlig tid för oss barn, en hel månad före jul att få gå och vänta och se litet på förhand i fönstren. Ja, dessa barnsliga julstämningar finnas ännu kvar hos mig under vinter- och juletid."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Föräldrarna Josefina och Johan Fredrik.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Del 6 av 8

Barndomens mörkaste stund – systerns död

Föräldrarna Josefina och Johan Fredrik.
Föräldrarna Josefina och Johan Fredrik. Foto: Privat

Föräldrarna Josefina och Johan Fredrik får totalt tolv döttrar, varav elva uppnår vuxen ålder. En av döttrarna dör innan hon fyllt ett år, vilket är Elisabeths mörkaste barndomsminne: "Vi fick en liten syster till som hette Therese. Hon var allas vår älskling förstås, därför att hon var minst. Men hon dog när hon var 9 månader gammal. Och det blev en gräslig sorg. Mor bara grät och sörjde, som om hon mist alla. Jag minns så rysligt väl hennes begravningsdag. Hon var så söt der hon låg i sin lilla gula kista. Hon var klädd helt i hvitt i tyll och med myrten och blommor. Ävenså kistan. Och 4 skolynglingar buro henne bort. Vi gingo hela vägen för det var så nära, med kransar o blommor i händerna. Vi gick tvärs över gatan och upp över den lilla krokiga backgatan o över Högbergsgatan till graven som var helt nära kyrkan. Jag minns ännu platsen mycket väl. Jag minns att det var några menniskor hemma sedan på e.m., men ledsamt var det."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Stigen mot Svartensgatan 1896. I bakgrunden Katarina kyrka.

Foto: Okänd Bild 1 av 2
Foto: Privat Bild 2 av 2

Del 7 av 8

Sprudlande glädje slutade illa: ”Tänk att jag slapp ris”

Stigen mot Svartensgatan 1896. I bakgrunden Katarina kyrka.
Stigen mot Svartensgatan 1896. I bakgrunden Katarina kyrka. Foto: Okänd

Ett annat tydligt minne är när familjen går till Katarina kyrka på söndagsmorgnarna.

"Då vi voro klädda och "fina" gingo vi nere på gården, hand i hand sjungandes små visor. Kyrkan var så nära, bara en smal krokig backe upp. Men en gång när vi hade kommit hem ifrån kyrkan och tagit av oss hände något jag aldrig ska glömma.

Jag var så glad och hoppade omkring på golvet, såsom alltid på den tiden. Så fick jag tag i mors nyckelknippa som låg på bordet och kastade den i luften som om det varit en boll. Till sist hände sig inte bättre än att den flög iväg rätt på en stor spegel som hängde på väggen, vilken naturligtvis gick i kras. Det var ju förskräckligt. Tänk att jag slapp ris den gången. Mor nändes väl inte för jag var så "snäll och glad". Du minns säkert mormors vackra tavla, den där med den lilla sovande gossen som lutar sig mot den stora hunden. Det var den som var spegel då. Mostrarna har den ju kvar. Ett ständigt fortlevande minne."

En släktbild finns bevarad där Josefina, Elisabeths mor, sitter på äldre dar med hund- och gosstavlan, före detta spegeln, i bakgrunden:

undefined
Foto: Privat
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Elisabeth och Edvard Larsson tillsammans med sonen Gösta och dottern Signe.

Foto: Privat Bild 1 av 8

Maria Djurskog vid Stadsgården.

Foto: Johan Lindberg Bild 2 av 8
Foto: Johan Lindberg Bild 3 av 8

Lilla Glasbruksgatan västerut från 14 A.

Foto: Stadsmuseet Bild 4 av 8

Katarina kyrka skymtar mellan husen när man blickar söderut från Klevgränd.

Foto: Johan Lindberg Bild 5 av 8

Josefina firar här sin 80-årsdag med tio av döttrarna år 1908. Elisabeth är tvåa från vänster på nedre raden.

Foto: Privat Bild 6 av 8

Guldgränd.

Foto: Johan Lindberg Bild 7 av 8

Platsen där Hornsgatan 13 låg på Elisabeths tid är förändrad.

Foto: Johan Lindberg Bild 8 av 8

Del 8 av 8

Gick Djurgården runt som 90-åring

Elisabeth och Edvard Larsson tillsammans med sonen Gösta och dottern Signe.
Elisabeth och Edvard Larsson tillsammans med sonen Gösta och dottern Signe. Foto: Privat

Hur blir då Elisabeths liv som vuxen? Hon gifter sig som 21-åring med 38-årige lantburkaren Edvard Larsson. Paret får två barn – dottern Signe och sedan sonen Gösta som på 1940-talet får de brev från mamma Elisabeth som hela denna historia bygger på.

Elisabeth får ett långt liv och ett av de sista minnen som sonen Gösta har av henne är från hennes 90-årsdag 1943. Han antecknande följande ord senare på 1940-talet: "Den dagen firade vi tillsammans hon och jag med att gå Djurgården runt. Hon berättade fina minnen från 1850-talet – jag kommer aldrig glömma den vårpromenaden. Tänk att kunna göra detta vid 90 års ålder med sin 62-årige son, vid full andlig vigör och med kroppen så pass i behåll, att stegen fortfarande voro lätta. Men nu (1946) sover hon likvisst under sin rosenbuske därute på Skogskyrkogården."

Maria Djurskog tycker det är härligt att läsa dessa ord, eftersom det ger en bild av att Elisabeth verkade vara vid god hälsa ända upp till 90-årsåldern.

Vi möts för att tillsammans gå i hennes morfars mors fotspår på Södermalm och börjar vid Elisabeths första hem: Stadsgården 24 – platsen som ju också är veckans Stockholmsgåta.

Maria Djurskog vid Stadsgården.
Maria Djurskog vid Stadsgården. Foto: Johan Lindberg

Huset som Elisabeth bodde i finns inte kvar, men omgivningen känns ändå lite magisk för sondotterdottern Maria.

– Det är fantastiskt att tänka sig att det var här Elisabeth och hennes syskon gick omkring på mitten av 1800-talet. Det betyder mycket för mig att ha fått veta mer om dem – de känns så nära för mig nu, säger Maria.

Vi tar oss sedan lite uppåt på berget till Klevgränd. I dessa krokar låg Elisabeths andra hem på den nu försvunna Lilla Glasbruksgatan.

undefined
Foto: Johan Lindberg

– Numera är utsikten skymd av hus ner mot Stadsgården, men jag kan ändå förstå hur det kändes för systrarna med den här utsikten på 1850-talet, säger Maria Djurskog.

Lilla Glasbruksgatan västerut från 14 A.
Lilla Glasbruksgatan västerut från 14 A. Foto: Stadsmuseet

En händelse ur Elisabeths liv berör på ett särskilt sätt:

– Det tog rätt hårt när jag läste om hennes lillasysters död, eftersom jag genom breven kommer systrarna så nära. Människorna var så nära döden på den tiden. Folk dog hemma och förvarades också i många fall hemma en tid innan det blev begravning.

Katarina kyrka skymtar mellan husen när man blickar söderut från Klevgränd.
Katarina kyrka skymtar mellan husen när man blickar söderut från Klevgränd. Foto: Johan Lindberg

Maria är fascinerad över hur Elisabeths mamma Josefina klarar av att uppfostra sina elva döttrar.

– Ja, vilken kvinna! Det är ju otroligt att det bara blev döttrar – de måste nog ha tänkt varje gång, att nästa kanske blir en son. Genom morfars memoarer har jag också förstått att hans mormor ledde sin döttraskara med järnhand.

Josefina firar här sin 80-årsdag med tio av döttrarna år 1908. Elisabeth är tvåa från vänster på nedre raden.
Josefina firar här sin 80-årsdag med tio av döttrarna år 1908. Elisabeth är tvåa från vänster på nedre raden. Foto: Privat

– Hon måste ha gett dem styrka och självförtroende eftersom det gick så bra för alla elva som överlevde barndomen. Flera utbildades sig. En blev musiklärare, en annan organist, två blev lärarinnor och en drev en sybehörsaffär. Josefina måste ha varit stolt.

Guldgränd.
Guldgränd. Foto: Johan Lindberg

Vi avslutar promenaden med att besöka platsen på nuvarande Guldgränd (då Stora Badstugatan) där de bodde en tid, och även platsen där skolan låg på Hornsgatan.

Platsen där Hornsgatan 13 låg på Elisabeths tid är förändrad.
Platsen där Hornsgatan 13 låg på Elisabeths tid är förändrad. Foto: Johan Lindberg

Vi samlar ihop intrycken på kaféet Tårtan på Hornsgatspuckeln. Maria njuter av en rykande kopp Earl Grey och en kladdkaka.

Skulle du hellre ha velat växa upp här på 1850-talet och så att säga byta plats med din morfars mor?

– Både ja och nej. Jag hade ju älskat de gamla miljöerna med husen, utsikten och alla båtar. Sedan hade det varit otroligt att få uppleva industrialiseringen när järnvägen drogs fram genom Stockholm och alla andra tekniska nymodigheter. Men samtidigt hade det varit jobbigt med utedass och att inte ha vatten i hemmet.

– Hur som helst hade jag gärna velat träffa Elisabeth och berätta för henne att hennes historia var viktig. Hon sa ju att det var klutter som inte var någonting att ha. Hon skulle bara veta hur mycket hennes ord betyder för mig i dag, säger Maria och torkar leende en tår ur ögonvrån.

Visst är det fantastiskt med den här typen av historier. Är du nyfiken på mer information om släkten Heijkorn så har Maria Djurskog och Margetha Lihnell Djurskog en blogg som du hittar här. Även en annan ättling, Renée Danielson, har forskat en del och bidragit till faktauppgifter i denna artikel. Om någon annan av er läsare har bilder eller något spännande nedskrivet av äldre släktingar så får ni gärna mejla till mittstockholm@svd.se.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X