Annons

Ökat försvarssamarbete i norra Europa gagnar Sveriges säkerhet

De utmaningar som ett revisionistiskt Ryssland medför ligger högst på agendan i huvudstäderna i norra Europa.
De utmaningar som ett revisionistiskt Ryssland medför ligger högst på agendan i huvudstäderna i norra Europa. Foto: Alexei Nikolsky/TT

Anna Wieslander, om att Europa behöver kunna agera militärt mycket fortare och kraftfullare än vad som tidigare varit fallet.

Under strecket
Publicerad

Med geopolitikens återkomst har norra Europa förflyttats till frontlinjen av de strategiska spänningar som nu definierar världspolitiken. Framöver måste regionen navigera i den ökande konkurrensen mellan stormakterna. Tre utmaningar kräver särskild uppmärksamhet: ett revisionistiskt Ryssland, den transatlantiska länkens framtid och utvecklingen av ett trovärdigt europeiskt försvar.

Samtliga dessa rymmer också stora möjligheter till utökat regionalt samarbete.

Rysslands illegala annektering av Krim och aggression i östra Ukraina 2014 innebar ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i norra Europa. Det har medfört anpassningar av länders försvar och samarbetsmöjligheter med Ryssland. Allt eftersom försvarsförmågorna stärks, kan dialogvägarna utforskas. Dock kvarstår osäkerheten kring Ryssland, som kontinuerligt genomför informationsoperationer mot sina grannar i syfte att så splittring och undergräva demokratin. Den ryska militära upprustningen fortgår, inte enbart i Östersjöområdet utan även i Arktis. Hotet från Ryssland är komplext och har en rad beståndsdelar, inklusive cyber, desinformation, energisäkerhet, pengatvätt och missbruk av det legala systemet.

Annons
Annons

De utmaningar som ett revisionistiskt Ryssland medför ligger därför högst på agendan i huvudstäderna i norra Europa.

Spänningarna med Ryssland är del av en internationell trend av ökad konkurrens mellan stormakterna, vilket även innefattar Kina. Kina är en allt synligare aktör i norra Europa, inte minst i Arktis.

För att stärka säkerheten i norra Europa behöver satsningar göras på informationsutbyte mellan stater, på samhällets motståndskraft och förmåga till återhämtning samt på totalförsvar för att hantera den s k gråzonen mellan fred och krig. Militärt behövs regionala lösningar för att höja tröskeln för anfall, inom områden som luftförsvar, ubåtsjakt, kritisk infrastruktur och cyber. Därtill behövs en gemensam linje för att bemöta Rysslands, och även Kinas, expansiva agerande i Arktis.

Den transatlantiska länken är avgörande för säkerhet och försvar i norra Europa. Sedan president Trump kom till makten 2017 har utvecklingen varit motsägelsefull. Å ena sidan har den amerikanska militära närvaron i regionen betydligt stärkts, vilket gagnar säkerheten. Å andra sidan har den transatlantiska relationen präglats av en växande misstro kring USA:s åtaganden gentemot Nato och Europa, av hårda ordväxlingar över Atlanten liksom skilda utrikespolitiska prioriteringar. 

Det är osannolikt att USA helt skulle lämna Europa, men däremot går det inte att utesluta att USA, utifrån växande kraftmätningar inte minst med Kina, skulle prioritera intressen på annat håll. De amerikanska resurserna är på intet sätt obegränsade. För norra Europa innebär USA:s växande fokus österut att det amerikanska stödet kan bli mindre och komma långt senare än vad dagens kalkyler bygger på. Regionen skulle behöva vara den som på egen hand initialt hanterar en konflikt i närområdet. 

Annons
Annons

Slutsatsen är att Europa måste öka sin försvarsförmåga betydligt för att kunna möta ett värstafallscenario samt bli mycket snabbare på att mobilisera och agera. För norra Europa gäller det att undvika konkurrensförhållanden gentemot stormakterna i försök att stärka den egna säkerheten – och istället inse att den regionala säkerheten bäst hanteras gemensamt. En sådan utveckling med större regionalt ansvarstagande bör även ske i nära dialog med USA.

Konkret handlar det bland annat om att stärka beredskapen och rörligheten, att forma större truppenheter med andra länder, samt säkerställa att dessa kan operera gemensamt. 

EU:s fördjupade försvarssamarbete kan fylla ett syfte i detta hänseende. Det finns goda skäl för att norra Europa bör vara mer aktiv i att utforma den europeiska försvarspolitiken så att den kommer regionens säkerhet till gagn vad gäller forskning och projektmedel i de nya initiativ som har tagits med EDF, CARD och PESCO. Viktigt här är att utvecklingen inte undergräver den transatlantiska länken, eller samarbetet med Nato. Tvärtom är samarbetet mellan EU och Nato centralt för att få tillstånd en starkare europeisk försvarsförmåga. För att lyckas måste norra Europa stärka sina kommunikationskanaler till Berlin och Paris, eftersom Tyskland och Frankrike är motorn i försvarssamarbetet.

Genom att ta fram gemensamma positioner inom existerande forum som NORDEFCO, Northern Group och NB8 kan länderna i norra Europa bidra konstruktivt till en utvecklad försvarsdimension av EU, och även tillse att länder som står utanför, som Norge och efter Brexit, Storbritannien, hålls nära. 

Sammantaget, i det geopolitiska kraftfält som norra Europa numera befinner sig i, finns det starka skäl för regionen att arbeta mer gemensamt med försvar och säkerhet, höja rösten i frågan om det europeiska försvarets utveckling och koppla den till den konkreta möjligheten att den transatlantiska länken kommer att förändras på ett sätt som gör att Europa behöver kunna agera mycket fortare och kraftfullare än vad som tidigare varit fallet. Det gäller hela skalan, från gråzon till fullskaligt krig. 

ANNA WIESLANDER är Nordeuropachef för den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons