Annons

”Ska jag ursäkta sambons frånvaro med en vit lögn?”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

I vissa bekantskapskretsar är det naturligt att ta med respektive på samkväm, i andra inte. Vad gäller släkttillställningar finns däremot bara ett svar på frågan ”Måste partnern följa med?”, skriver SvD:s etikettexpert.

Under strecket
Publicerad

Fråga: Jag och min sambo diskuterar ofta om man förväntas komma som par på diverse tillställningar. Som exempel: vi blev bjudna till min brors barns dop. Min sambo ville inte gå och bad mig hitta på en lämplig ursäkt.

Problemet som jag ser det är att vi förväntas komma som ett par, och att hitta på ursäkter får det att framstå som att han prioriterar annat.

Var går gränsen för när man kan ursäkta sin sambos frånvaro med vita lögner? Kollegors inflyttningsfester? Middagsinbjudningar med mina vänner?

Att säga rakt ut att han inte har lust att komma känns uteslutet, eller?

/Den inbjudna

Som inbjuden finns det en del utrymme för tolkning. Det är värre för den som bjuder in.

Sofia Larsson: Jag skulle säga att par förväntas närvara tillsammans på de flesta större tillställningar, särskilt de som har med släkt att göra. Man är en enhet bestående av två personer, som existerar tillsammans i ett socialt sammanhang.

Vad gäller varandras vänner ser det väldigt olika ut i olika bekantskapskretsar. I vissa blir alla i princip lika goda vänner med tiden, i andra är det som en bekant uttryckte sig: ”Man är dubbelt så många nu och har hälften så roligt.”

Annons
Annons

Vad gäller kollegor tycker jag nästan att det är värt att dubbelkolla med personen som har samkvämet om det meningen att man ska ta med sin partner.

Som inbjuden gäst och respektive finns det alltså en del utrymme för tolkning. Det är värre för den som bjuder in. Den bör ha en tydlig linje: antingen bjuder man alla plus partner, eller så bjuder man in folk ensamma. Det blir lite konstigt i formella sammanhang att plocka och mixa vilka man vill och inte vill ha med, folk kan lätt känna sig ratade.

Linus Jonkman är föreläsare, verksamhetskonsult och författare till bland annat boken ”Själv – kraften i egentid” (Forum, 2016). Han har funderat mycket kring det här med att göra saker som man egentligen inte vill eller orkar.

– Jag tycker att man ibland kan påminna sig om att ”man måste ingenting”, särskilt när tillvarons etikett, kutym och förväntningar ligger tungt över axlarna, säger Linus Jonkman.

Han menar dock att en relation värd namnet definieras av uppoffringar och kompromisser på båda sidor.

– Man kan fundera över anledningen till att en person vill ha med en annan. Om det handlar om att det ”ska se bra ut” så hade jag personligen prioriterat det lägre. Men handlar det om att ”jag vill ha dig vid min sida för jag gillar att vara nära dig” så känns det betydligt mer angeläget.

Det är bättre att säga att man inte orkar. Ingen kan ta sig rätten att bedöma hur någon annans dagsform är.

Linus Jonkman tycker att man måste väga plikten att delta mot konsekvenserna deltagandet har för en själv.

– Det kan kännas som en no-brainer att följa med sin bättre hälft vid ett så stort evenemang. Men sambon kan till exempel vara utmattad och verkligen behöva stunder i avskildhet. Behovet är kanske så stort att det där dopet skulle ha en större mental kostnad för honom än vad det ger för vinst i de sociala relationerna som är inblandade.

Både jag själv och Linus Jonkman vill avråda från att använda vita lögner, annat än i undantagsfall.

– Det är bättre att säga att man inte orkar. Ingen kan ta sig rätten att bedöma hur någon annans dagsform är. Men om någon konsekvent aldrig följer med så var rak och berätta att sociala evenemang inte är personens grej.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons