Annons

Okudzjava förutsåg den postsovjetiska euforins efterföljder

Magnus Ljunggren, om trubaduren Bulat Okudzjavas förmåga att tolka det förgångna och samtidigt blicka framåt.

Under strecket
Publicerad

På gågatan Arbat i centrala Moskva står Bulat Okudzjava staty.

Foto: Wiktor Nummelin/TTBild 1 av 1

På gågatan Arbat i centrala Moskva står Bulat Okudzjava staty.

Foto: Wiktor Nummelin/TTBild 1 av 1
På gågatan Arbat i centrala Moskva står Bulat Okudzjava staty.
På gågatan Arbat i centrala Moskva står Bulat Okudzjava staty. Foto: Wiktor Nummelin/TT

I år är det 95 år sedan barden, poeten och prosaisten Bulat Okudzjava föddes. I Ryssland framstår han nu som en av den sena 1900-talslitteraturens stora. Han har fått klassikerstatus. Hans datja i författarbyn Peredelkino är sedan länge museum, och på gågatan Arbat i centrala Moskva står han staty.

Okudzjava tolkade en hel generations erfarenhet, den första efterstalinska. Det sensationella med honom var att han i sina visor slog hål på alla Sovjetbombasmer. Han sjöng oefterhärmligt melodiskt och sorgset om ryskt liv bortom det påbjudna.

Efter trubaduråren utvecklades han till en författare av vägande historieromaner. Efterhand kom han att bli totalt illusionslös – han såg strukturerna som ständigt återskapades i det ryska samhället.

Annons
Annons

Så här uttryckte han sig på en konferens till 50-årsminnet av segern i ”Stora fosterländska kriget” 1995, två år före sin död:

”Vid 17 års ålder gick jag ut i kriget. Jag var en romantiker i tidens anda. Jag ville bekämpa de fascistiska angriparna. Kampen tycktes mig upphöjd, besjälad och ytterligt rättvis. Redan efter två-tre veckors frontliv mörknade min romantiska inställning och löstes upp. Kriget förvandlades till smuts, blod, förnedring av den mänskliga värdigheten, förluster. Det enda som blev kvar var medvetandet om den tunga plikten, nödvändigheten att försvara det egna landet mot anfallet.

Så förflöt många år. Jag blev klar över mycket som tidigare varit förborgat. Jag omvärderade en hel del och kom så plötsligt en vacker dag till den bittra insikten att jag i kampen för Sovjetmakten hade försvarat en monstruös regim.

Det var en samhällsform som undertryckte alla konstitutionella friheter och mänskliga rättigheter. Den var fullständigt militariserad eftersom dess huvudmål var att upprätta världsherravälde. Nu hade den kolliderat med den andra totalitära ordningen, i fyra års tid hade de båda sökt reda ut sina mellanhavanden och därvid dränkt en halv värld i blod och inför alla demonstrerat sitt kollektiva väsen – två regimer som i det väsentliga var identiska.

Det fanns givetvis yttre skillnader. I Tyskland kallades systemet nazistiskt, hos oss sovjetiskt. Tyskarna prydde sig med hakkors, vi omgav oss med hammaren och skäran. De leddes av en rasande Führer, vi – som det hette – av en genial lärare. De byggde koncentrationsläger för att förinta ”de andra”, vi gjorde detsamma för att utrota våra egna.

Annons
Annons

Vi segrade. Vi fostrades med vällustigt tal om segrar och lärde oss tiga skamset om våra förluster. Vi försökte utnyttja varje möjlighet att påminna oss om att vi alltid kommer ut som vinnare. Detta blev vår speciella psykologi. Vi hemförde segern men visade oss samtidigt vara hopplösa förlorare. Det är mot den bakgrunden som våra makthavares lust till militärparader, till dånande orkestrar och saluter, till folkfester i krigets tecken framstår som så orimlig och så oanständig.

Vår största olycka är att vi har skapat ett naturvidrigt samhälle som går på trots mot historiens lagar. Vi kan fortfarande inte respektera personligheten, vi förmår ännu inte i den se livets högsta värde. Så länge som vi inte kommer till sans lär ingenting förändras: bolsjevikpsykologin kommer att fortsätta att krossa både oss själva och våra efterkommande. Den är alldeles exceptionellt livskraftig.”

Med obarmhärtig skärpa tycktes Okudzjava alltså förutse vad som snart skulle följa på den postsovjetiska euforin: putinismens nationalistiska återhämtning, den nya militarismen, kulten av krigssegern, den åter reducerade personliga friheten. Allt förstod han.

MAGNUS LJUNGGREN är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons