Annons

Janerik Larsson:Om att förstå Brexit

Young people take to the streets to oppose the election of the new British Prime Minister Boris Johnson in London, Wednesday, July 24, 201
Young people take to the streets to oppose the election of the new British Prime Minister Boris Johnson in London, Wednesday, July 24, 201 Foto: Vudi Xhymshiti

I dagsläget är det viktigaste för den som vill förstå ”Brexit” att komma ihåg att historien är en mycket viktig faktor i det som hänt, i det som sker och det som kommer att ske.

Publicerad

Vad handlar Brexit egentligen om? Det kan te sig som en enkel fråga inte minst idag då så mycket fokus enbart riktas mot den nye brittiske premiärministern Boris Johnson.

Men om man inte förstår historien är både samtiden och framtiden oftast svårt att förstå. Därför kan det finnas anledning att nu här helt bortse från Boris Johnson och titta på de faktorer som varit och är avgörande för Brexit.

1. Det fanns aldrig något starkt stöd för det brittiska medlemskapet i det som idag är EU. Storbritannien (UK) var inte ett av de länder som undertecknade de  fördrag som skapade EU (Romfördraget 1957 som skapade EEC är det mest kända av dessa). UK var ekonomiskt starkt försvagat av andra världskriget och imperiet minskade snabbt under efterkrigsåren. Den brittiska regeringen insåg de stora ekonomiska fördelarna med ett EEC-medlemskap och förhandlingar påbörjades 1961.

Annons

UK ansökan om medlemskap 1961 avvisades 1963 och 1967 av den franske presidenten Charles de Gaulle som pekade på faktorer som gjorde att UK enligt hans mening inte hörde hemma i en europeisk gemenskap av det slag han förespråkade. Han pekade på den brittiska opinion som hyste ett starkt motstånd ( "deep-seated hostility") mot varje pan-europeiskt projekt.

President de Gaulle hade rätt då och har såklart fått rätt.

Efter att de Gaulle avgått 1969 ansökte UK åter om medlemskap i den europeiska gemenskapen. Att den nationella suveräniteten då underordnades medlemskapets fördelar står klart i de brittiska regeringsdokument som var underlag för det medlemskapsavtal som i januari 1972 undertecknades av den konservative brittiska premiärministern Edward (Ted) Heath. Från den 1 januari 1973 har UK varit medlem av EU. 46 år.

Den brittiska anti-EU-opinionen var stark från början. I valet i oktober1974 krävde labourpartiet under Harold Wilson att medlemskapsavtalet skulle omförhandlas och sedan bli föremål för en folkomröstning, Då hade medlemskapet varit ett faktum i mindre än två år.

Vid denna tidpunkt var det alltså labourpartiet som vände sig mot EU-medlemskapet vilket är en fingervisning till hur Jeremy Corbyns parti agerat under åren efter Brexit-folkomröstningen 2016.

Den 5 juni 1975 röstade de brittiska väljarna om medlemskapet ("Do you think the UK should stay in the European Community (Common Market)?”)

Med ett valdeltagande på 65% röstade 67,2% för fortsatt medlemskap. Men striden slutade inte.

I valet 1983 krävde labour ånyo att UK skulle lämna EU men besegrades av Margaret Thatcher vars regering omvaldes.Labour ändrade därefter sin EU-politik.

1985 signerade Thatcher-regeringen det EU-fördrag som skapade den inre marknaden (Single Europan Act) som var den viktigaste förändringen av Romtraktaten sedan dess tillkomst. Thatcher var en avgörande faktor bakom den inre marknaden.

Ment fanns hela tiden en växande konservativ partiopinion mot EU och misslyckandet  med ERM (European Exchange Rate Mechanism) då pundkursen kopplades till den tyska marken är en viktig förklaring till det som hänt därefter. Även den svenska kronan föll hösten 1992. Detta brittiska nationella nederlag – och politiska misstag – satte djupa spår. Att kronkrisen inte avgjorde den svenska EU-folkomröstningen 1994 är värt att notera.

Maastrichtavtalet skapade dagens EU den 1 november 1993 och här påbörjades tydligt en inriktning mot en politisk europeisk union. Att UK skulle kunna vara en del av en sådan var från början närmast otänkbart.

Euron skapades 1999. Danmark hade i samband med sin folkomröstning om Maastrichtfördraget fått undantag från att gå in i euron men en dansk folkomröstning 2000 avlägsnade detta. Det danska resultatet ledde till att tankar på en ny brittisk folkomröstning då skrinlades. Pundet skulle ju ändå vara kvar.

Den brittiska opinionen mot EU-medlemskapet växte starkt därefter. Det fanns flera skäl till detta men i grunden har det hela tiden handlat om den brittiska självständigheten dvs det som i Brexit-folkomröstningen  2016 formulerades i Brexit-anhängarnas ”ta tillbaka kontrollen”.

2. Sedan den brittiska regeringen under Theresa May som en konsekvens av Brexit-folkomröstningen 2016 den 29 mars 2017 med åberopande av artikel 50 i EU-fördraget påbörjade utträdesförhandlingar har frågan om vad Brexit-resultatet innebar pågått.

Den fråga som då mycket kretsat kring – och som knappt ens berördes i själva Brexit-debatten före folkomröstningen handlar om gränsen mellan republiken Irland och Nordirland, som är en del av UK.

Den brittiska regeringspositionen att UK inte kan ingå i EUs tullunionen och inre marknad har ”lösts” med en överenskommelse om att UK tills vidare inte ska ha en tullgräns här. Det innebär sannolikt mycket långsiktigt att UK stannar kvar i den centrala delen av EU-medlemskapet dvs den ekonomiska gemenskapen.

Det talas från Brexit-anhängarna om att det finns ”tekniska lösningar” att hantera den frågan men hur de skulle se ut är helt oklart. För EU är det otänkbart att ”offra” Irland och acceptera en s k hård gräns mot Nordirland. Om UK lämnar EU den 31 oktober i år utan något avtal om fortsättningen kommer det att bli en ”hård gräns” här.

3. Partipolitiken. Som vi sett var det inom labour som oppositionen mot EU började och förklaringen var politisk. EU tedde sig för ett starkt vänsterinriktad labourparti som en konservativ, ekonomiskt fokuserad union som skulle driva UK-politiken åt höger.

Den spänningen har funnits kvar inom labour. Den nuvarande partiledaren Jeremy Corbyn har alltid av olika skäl varit en EU-skeptiker.

Men det är främst utvecklingen inom torypartiet som fört oss till dagens situation. Den brittiske premiärministern David Cameron upplevde en allt starkare anti-EU-opinion inom det egna partiet och han hade en förhoppning om att en folkomröstning om medlemskapet skulle lösa det problemet.

Den brittiska anti-EU-opinion som fick sin nystart i och med Maastricht-avtalet har haft starka inslag av å ena sidan imperienostalgi och nationalism men åtminstone inledningsvis också av en frihandelsdröm enligt vilken en sammanslutning av EUs typ är ett svek mot en klassiskt liberal ekonomisk ordning.

Camerons regering var en tvåpartiregering med den liberaldemokratiske ledaren Nick Clegg som vice premiärminister. Clegg stödde Camerons beslut att i ett tal den 23 januari 2013 inleda en dialog med EU om de brittiska medlemskapsvillkoren vars resultat skulle avgöras i en folkomröstningen om UK-medlemskapeti EU. Stanna eller lämna skulle vara alternativen.

Cameron var själv en föga entusiastisk EU-anhängare och hans förmåga att sköta förhandlingarna har särskilt i efterhand starkt ifrågasatts. Men även ”stanna”-sidans kampanj inför folkomröstningsdagen 23 juni 2016 har i efterhand granskats kritiskt t ex i Tim Shipmans bok ”All Out War” (2017). Argumenten för Brexit har i efterhand kritiserats hårt, men den sidan vann.

Den mycket inflytelserike BBC-journalisten Andrew Marr skrev i sin recension av Shipmans 650-sidiga bok om det val Cameron stod inför givet partiopinionen:

 Not to do so would have blown the Tory party apart and made it impossible to win the 2015 general election. To agree is to accept that party management should take precedence over national destiny.

Om Cameron inte valt folkomröstningen skulle torypartiet slitits sönder och det hade varit omöjligt att vinna valet 2015. Att acceptera att utlysa folkomröstningen var att sätta omsorgen om partiet över nationens öde.

Detta var Theresa Mays öde – hon misslyckades att få det stöd inom det egna partiet och från labour som krävts för att få parlamentet att godkänna det avtal som förhandlats fram och som skulle innebära början på en mycket lång fortsatt förhandling med EU om många frågor som inte löses i det avtal som nu finns mellan EU27 och den brittiska regeringen.

Med tanke på Brexitpartiets valframgång i EU-parlamentsvalet är Boris Johnsons situation i grunden lika svår som Camerons och Mays.

Torypartiet kan rämna och i dagsläget är det dels Brexit-partiet dels liberaldemokraterna som kan dra fördel av den situation som May och Corbyn skapat – eller åtminstone visat sig oförmögna att lösa.

Det talas nu om att Johnson med ett nyval skulle kunna lösa upp situationen efter någon typ av nytt ”kosmetiskt” avtal med EU.

För mig ter det sig osannolikt givet problematiken om gränsen på Nordirland.

Det för mig mest sannolika är att Johnson trots den mycket lilla parlamentsmajoriteten som stöder regeringen kommer gå in för en ”hård Brexit” den 31 oktober i år och att därefter söka reda upp den ekonomiska situation som då uppstår inför det ordinarie valet den 5 maj 2022.

Det finns andra skeenden som kan påverka händelseutvecklingen.

En del Brexit-anhängare hoppas starkt på att president Donald Trump ska hjälpa till. Precis som Vladimir Putin är Trump en stark EU-motståndare och ett EU utan UK är ett ”steg i rätt riktning”.

Vidare ska man beakta att United Kingdom består av England, Skottland, Wales och Nordirland. Sannolikheten att en ”hård Brexit” följs av en ny skotsk folkomröstning om självständighet från UK bedöms vara relativ hög. Brexit-opinionen är främst en engelsk opinion och att offra Skottland som del av United Kingdom torde där inte ses som en stor förlust.

Men i dagsläget är det viktigaste att komma ihåg att historien är en viktig faktor i det som hänt, i det som sker och det som kommer att ske.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons