Annons
Recension

Den sista gåvanOm att vara främling i sitt eget land

ROTLÖSHET Brittiska Maryam talar om sig själv som en ”tjänare i ett stort hus”. Abdulrazak Gurnahs roman engagerar med sitt tema om migration, skuld och rasism, även om gestaltningen ibland haltar.

Under strecket
Publicerad

”Abdulrazak Gurnahs författarskap är emellertid ett jag definitivt kommer fortsätta följa, med förhoppningen att stoffets brännande relevans kommer stråla igenom i framtida böcker”, skriver Viola Bao.

Foto: MARK PRINGLEBild 1 av 1

”Abdulrazak Gurnahs författarskap är emellertid ett jag definitivt kommer fortsätta följa, med förhoppningen att stoffets brännande relevans kommer stråla igenom i framtida böcker”, skriver Viola Bao.

Foto: MARK PRINGLEBild 1 av 1
”Abdulrazak Gurnahs författarskap är emellertid ett jag definitivt kommer fortsätta följa, med förhoppningen att stoffets brännande relevans kommer stråla igenom i framtida böcker”, skriver Viola Bao.
”Abdulrazak Gurnahs författarskap är emellertid ett jag definitivt kommer fortsätta följa, med förhoppningen att stoffets brännande relevans kommer stråla igenom i framtida böcker”, skriver Viola Bao. Foto: MARK PRINGLE

Den sista gåvan

Författare
Abdulrazak Gurnah Övers: Helena Hansson
Genre
Prosa
Förlag
283 s. Celanders

I Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” säger en av romanfigurerna under en middagsbjudning att man inte kan skriva en ärlig roman om rasism i USA i dag, eftersom den skulle bli alldeles för ”uppenbar”. ”Om du ska skriva om ras så måste du se till att det är så lyriskt och subtilt att den läsare som inte läser mellan raderna inte ens kommer veta att det handlar om ras”, raljerar hon spetsigt och sätter fingret på ett problem i litteraturen. Hur skildra förtryck och orättvisor vars former vi redan väl känner till? Diskrimineringens konkreta uttryck är ju ofta slående banala: det kan vara en illvillig kommentar på gatan, ett möte med en fördomsfull arbetsgivare, trakasserier och hot – det behöver inte nödvändigtvis finnas något intrikat i dessa.

Annons
Annons

Därmed uppstår en svårighet för den författare som med realismens medel vill skildra orättvisa strukturer i samhället – man riskerar ständigt en övertydlighet som kan vara litterärt ofördelaktig. Samtidigt motsäger Adichies roman i sig själv romanfigurens utsaga – uppenbarligen kan man skriva en tillgänglig, realistisk roman om rasism i dag, om dess konkreta och vardagliga former. Men det ställer krav på litterär gestaltning. Här är välvilja ingen garanti för en lyckad skildring – det krävs hantverksskicklighet, berättarteknik.

Den brittisk-tanzaniske författaren Abdulrazak Gurnahs senaste roman ”Den sista gåvan” uppfyller till vissa delar en sådan gestaltning. I centrum för den familjeberättelse som skildras står fadern och mekanikern Abbas, som lever i Norwich tillsammans med sin hustru, kafébiträdet Maryam. Tillsammans har de två vuxna barn, Hanna och Jamal. När Abbas en dag drabbas av en livshotande stroke bestämmer han sig för att för första gången, ”efter ett helt liv av lort och lögner”, berätta för sin familj om sina rötter i Tanzania, som han i årtionden förtigit.

**Romanen rör sig **därefter över tid och rum och skildrar de fyra familjemedlemmarna en efter en. Också Maryams ursprung är en gåta – varför hon i ungdomen kapade banden till sin fosterfamilj är en annan familjehemlighet. ”Ibland får det mig att känna att jag lever ett liv som består av hemligheter och skam”, beklagar sig Hanna tidigt i romanen. Rotlösheten blir ett sår som de bägge barnen har tvingats växa upp med och hantera på skilda sätt.

Annons
Annons

Det är en berättelse som tematiserar ämnen som migration, tillhörighet, skuld och rasism. Till stor del handlar ”Den sista gåvan” om upplevelsen av att vara främling i sitt eget land. Den mörkhyade Maryam, som aldrig har levt någon annanstans än i England, talar än i vuxen ålder om sitt hemland som en främmande plats och sig själv som en ”tjänare i ett stort hus”. Båda barnen har också ärvt föräldrarnas ängslighet och tvångsmässiga strävan efter att inte väcka uppmärksamhet.

Gurnahs prosa är oklanderlig och berättelsen komplext sammansatt, men här finns en obalans i berättandet – återgivning ersätter alltför ofta gestaltning. Detta händer exempelvis i passagen där faderns smärtsamma förflutna skildras, som hastas förbi på några sidor. Man förstår rent teoretiskt att hans flykt från hemlandet fötts ur en otrygg uppväxt och djup klassbetingad skam, men jag kan inte leva mig in i dessa orsaker i texten. Den allvetande tredjepersonsberättaren spejar som ur fågelperspektiv ner på händelserna, och detsamma gör läsaren.

Det är ett vanligt missförstånd i litteraturen (inte minst i den realistiska litteraturen med anspråk på samhällsberättande) att ju mer generella erfarenheter som man skriver om, desto mer allmängiltig kommer berättelsen bli. Men den verkliga händelsen är alltid förankrad i en specifik situation, som alltid i viss mån är oöversättbar. Även när kollektiva erfarenheter – som rasism, migration eller rotlöshet – skildras, är det i det partikulära de måste etableras, eftersom det är där de förkroppsligas och ges liv. Den oförutsägbara detaljen ger berättelsen textur och trovärdighet. Således säger också de konkret gestaltade scenerna hos Gurnah – som ett gräl i köket – så mycket mer än en abstraherad utsaga, som ”Maryam var rädd för så mycket”.

”Den sista gåvan” lyckas bitvis, bitvis inte. Abdulrazak Gurnahs författarskap är emellertid ett jag definitivt kommer fortsätta följa, med förhoppningen att stoffets brännande relevans kommer stråla igenom i framtida böcker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons