Annons

Janerik Larsson:Om det rationella perspektivet

Karin Johannisson
Karin Johannisson Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Mattias Svensson överraskade nyligen Dagens Nyheters läsare med en ledartext nyligen om ” Retoriken om klimatkatastrof är en retorisk katastrof”. Han skrev bl a:

Termen ”klimatnödläge” eller ”klimatkatastrof” har blivit ett slags bekännelse som visar att man verkligen, verkligen tar klimatfrågan på allvar. Som det lätt blir när det personliga engagemanget i viktiga samhällsfrågor mäts i termer av hur långt man kan dra ut sin svartsyn. Det är fel sätt att ta tag i saken, och inbjuder till överdrifter och skrönor när verkligheten inte räcker till.

Under strecket
Publicerad

Johan Hakelius var något mera upprörd i en krönika i Expressen: Glöm "åsiktskorridoren" - ta plats i panikrummet.

Han sammanfattade:

Att ta klimatproblematiken på allvar, men hålla huvudet kallt, duger inte längre. Bara undantagstillstånd och en radikal omstörtning av våra ekonomiska och politiska system, duger som svar.

Det är mer än en ”åsiktskorridor”. Det är ett försök att klämma in alla i ett panikrum.

Sådant smittar. Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meterologi och en av de mest meriterade svenska forskarna på det här området, skrev nyligen en utmärkt bok, ”Vad händer med klimatet?”. Han tar problemen på fullt allvar, men är varken fatalist eller hysteriker. I den här tidningen klumpades han därför nyligen ihop med mer frifräsande element i forskningens utkant. Det fanns egentligen ingen kritik i sak, men intrycket var att det fanns något suspekt med det hela.

Varför? Därför att Bengtsson inte befinner sig i panikrummet. Det räcker.

Jag har nu ett bra tag funderat över vad det handlar om.

Hänvisningar till allehanda naturvetenskapliga diskussioner tror jag måste kompletteras med det humanistiska perspektiv som funnits i många av professor Karin Johannissons texter.

Annons
Annons

När hon gick bort för några år sedan skrev professor Eva Östberg i sitt minnesord i DN bland annat att

djupsinnigt och skarpt har hon lyft fram dolda samband mellan samhällsideologier, sjukdomsdiagnoser och individers bräckliga liv alltifrån 1700-talet till nu”.

I sin essäbok ”Nostalgia — en känslas historia” skrev Johannisson att den kollektiva nostalgin är starkast i perioder av just uppbrott och förändring.

Att västvärlden efter finanskrisen befinner sig i en sådan period tycks klart.

Här finns samband mellan naturvetenskap och humaniora som är spännande, tankeväckande och mycket viktiga.

Hanne Kjöller har påpekat hur Johannisson analyserat ”samhällets påverkan på diagnosfloran. På 1980-talet hämtades hotbilden från miljön och då insjuknade människor i kvicksilverförgiftning, bildskärmsallergi och sjukahussyndromet. Under 2000-talet kommer det upplevda hotet i stället från prestations- och projektkulturen. Således dominerar utbrändhet, utmattningsdepression och andra trötthetstillstånd. 

Samma tankeförbud som under 15 år förlamat debatten om apatiska barn finns i dag rörande en rad tillstånd. Som kroniskt trötthetssyndrom, den epidemiska utvecklingen av könsdysfori samt utmattning i olika former.

Barnläkaren och forskaren Karl Sallin har påpekat att medierna i vissa fall skapar sjukdomstillstånd och ohälsa.”

Naomi Ambramowicz skrev klokt om detta i Expressen härom året:

”Det är inget fel med känslor. Jag kan gå så långt som att tillstå att jag själv känner saker ibland. Men måste alla hålla på och känna jämt och ständigt i svensk offentlighet? Och framförallt; måste de prata om det hela tiden? 

Annons
Annons

Det verkar närmast vara oundvikligt. Det haglar närmast känslor nuförtiden, både i gammelmedia och den mer sociala varianten. Det snyftas och kräks. Vissa drabbas till och med av magont. Andra blir politiskt deprimerade. 

Det publika kännandet har blivit en folkrörelse som förenar alla möjliga samhällsklasser och yrkesgrupper. Exempelvis toppbyråkrater, politiker, poliser, barnmorskor, proffstyckare, aktivister, präster, jurister och författare. 

Känsla först, förnuft sen 

I en tid där personliga upplevelser har blivit hårdvaluta är det inte konstigt att allt fler ägnar sig åt att känna i stället för att tänka i debatten. Det är en mycket användbar, om än ohederlig, taktik. Det är enkelt att argumentera mot någon som presenterar felaktig statistik eller inkorrekta uppgifter. Det är svårare att argumentera mot känslor. 

Låt oss säga att någon upplever att ett samhällsproblem är så fasligt att de kräks i munnen eller att det kniper till i magen. Vad ska man svara på det? Nej, du kräks inte i munnen. Ditt magont är bara trams. 

Problemet är att känslor och upplevelser inte går att ifrågasätta. Dessutom är det lätt för mer hederliga debattörer att framstå som känslokalla om de fortsätter att snacka siffror medan någon annan berättar om sina tårar och hur de faktiskt grät av att titta på det där inslaget i Aktuellt. 

De offentliga gråterskorna (av alla kön) har rört till det. Deras emotionellt promiskuösa utvik har saboterat samhällsdebatten. 

För det första: känslor är inte detsamma som argument. Man har inte rätt bara för att man gråter. Det finns ingen som helst koppling mellan att ha rätt i sak och att känna mycket. 

Förvisso är ett visst mått av känslor ett viktigt inslag i all typ av politisk debatt, men de rättfärdigar inte en viss politisk hållning. Den måste grundas i något annat, förslagsvis faktiska argument. 

För det andra: att känna är inte samma sak som att göra. Det räcker inte med att bli arg, hysterisk eller ledsen om man vill göra något åt ett samhällsproblem. Det krävs konkreta förslag eller handling, vilket ju är betydligt svårare.”

En samhällsdiskussion med distans till dagens verklighet där det personliga engagemanget i viktiga samhällsfrågor mäts i termer av hur långt man kan dra ut sin svartsyn är kanske inte något som väntar om hörnet.

Men att bibehålla det rationella perspektivet är blott allt viktigare.

Trots allt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons