Annons

Janerik Larsson:Om det (s)trategiska förnuftet

Under strecket
Publicerad

Det har nu många gånger sagts och skrivits att för socialdemokratin är makten det viktigaste. Det har ju absolut sin historiska sanning.

Men finns det inte en punkt då maktens attraktivitet nått sin slutpunkt?

Jag undrar om inte Löfven 2 är nära denna.

Några debattröster jag noterat:

Anna Dahlberg i Expressen:

En del hävdar att uppgörelsen mellan S+MP+C+L hamnar i mittpunkten av svensk politik, och ska ses som den mest logiska uttolkningen av valresultatet. Väljarna lär nog se annorlunda på saken. 

Snarare präglas Januariöverenskommelsen av en förbluffande tondövhet. Det är inte en förkortad familjevecka som väljarna efterfrågar, utan en försäkran om att det mest basala i samhället fungerar. Att välfärden kommer att finnas där när man behöver den. Att kriminaliteten bekämpas resolut. Att samhället håller ihop.

Socialdemokraterna kommer säkert att vilja ge väljarna betryggande svar i regeringsförklaringen på måndag. Men partiet har redan visat sina prioriteringar genom att på nytt sätta sig i regering med MP och genom att ingå Januariöverenskommelsen. Makten framför allt.

Annons
Annons

Det bäddar för ökad polarisering i samhället. De samhällsproblem som oroar väljarna kommer inte att bli lösta, utan riskerar tvärtom att förvärras. Den som tror att detta är ett recept för att pressa tillbaka SD räcker upp en hand.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö reagerade så här på den överenskommelse som regeringen Löfven 2 nu baseras på:

torbjörn hållö‏ @torbjornhallo

Sverige har länge präglats av naiv liberalism -> gett 1 snabbast ökade klyftor i OECD 2 störst flyktingmottagning i EU Denna liberala cocktail är grogrund för SDs 20% Och nu ska ännu mer libertarianism genomföras (i syfte stoppa SDs inflytande) Jag knäpper mina händer...

Liberala nyhetsbyråns Svend Dahl:

En S-ledd regering med stödpartier som driver på för liberal politik är givetvis att föredra framför en ny decemberöverenskommelse, där de liberala partierna självmant avstår från viktiga instrument för att påverka politiken.

Men faktum kvarstår: I september levererade väljarna ett valresultat som pekade tydligt i riktning mot en borgerlig statsminister. De folkvalda valde emellertid att leverera något annat. Frågan är vem som egentligen blir glad över ett sådant upplägg.

Kan det ha varit så att makthungern bedrog det strategiska förnuftet?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons