Annons

Janerik Larsson:Om en pågående kommunsjuka

Sakine Madon
Sakine Madon

Jag skrev om Uppsalas 89 kommunikatörer igår. UNT:s politiska chefredaktör Sakine Madon har i UNT gjort ett mycket tänkvärt inlägg i debatten som också belyser att detta ingalunda är en fråga bara för Uppsala.

Under strecket
Publicerad

Hon skriver:

För två år sedan uppmärksammade branschtidningen Journalisten (19/10 2017) att journalister på UNT hade märkt av kommunikationsstabens önskan om en särskild ”bild” av Uppsala. Tidningen intervjuade UNT:s reporter Elin Sandow som gav ett tydligt exempel på detta. Hon hade skrivit en artikel om ungdomsbråk och intervjuade därför en insatt person på kommunen. Först godkändes citaten i artikeln av den intervjuade. Men sedan hävdade kommunens kommunikationsavdelning att artikeln i det skicket skulle kunna skapa oro bland Uppsalaborna. Pressavdelningen ville alltså ge en mer tillrättalagd bild.

Den här sortens klåfingrighet är knappast att stärka demokratin, tvärtom.

Många kommuner i landet, Uppsala inkluderat, går vilse i vad det kommunala uppdraget innebär. Från att arbeta professionellt med information till medborgarna – vilket som sagt är viktigt – glider man över i att likt ett större företag ha en pressavdelning som arbetar med PR. Fokus hamnar då på ”bilden”, på ”varumärket”, snarare än på verkligheten.

Annons
Annons

Hon illustrerar med ett konkret, mycket talande exempel där S-kommunalrådet Erik Pellings argumentation belyser problemet:

Det påminner även om diskussionen om polisens lista över utsatta områden. Erik Pelling har tidigare beklagat sig över att Gottsunda klassificeras som ”särskilt utsatt”, eftersom ”många av de boende uppfattade att de fick en etikett som inte stämmer” (DN, 3/4 2019). Men om polisen har svårt att fullgöra sitt uppdrag och bedömer läget som akut är ”etiketten”, eller att en del personer ”uppfattar” att problemen saknas, inte det centrala.

Problemet med Uppsalas kommunikationsstab är alltså en bredare fråga än slöseri med skattemedel. Det handlar också om vad en kommun inte ska göra. Som att sprida en retuscherad reklambild av kommunen. 

Sällan har så många av landets kommuner gått så vilse på så kort tid, som i denna pågående kommunsjuka med svällande pressavdelningar.

När jag skrev om detta igår pekade jag på boken ”Makt utan mandat” där det hette att man ska beakta ”en på flera sätt problematisk förskjutning i styrkebalansen mellan en krympande skara journalister vid de redaktioner som av hävd haft att granska den politiska maktutövningen och de alltfler kommunikatörerna inom den politiska sfären, exempelvis inom kommunerna”:

”Man kan självklart tolka detta som att ledande kommunpolitiker satsar ökade resurser på att öka mängden och kvaliteten i informationen till medborgarna. En annan tolkning är att ledande kommunpolitiker har valt att omge sig med en bataljon av informatörer för att dels påverka vad som kommer fram i medierna, dels skydda sin verksamhet från kritisk granskning.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons