Annons

Janerik Larsson:Om orsak och verkan i Venezuela

 Venezuela's President Nicolas Maduro speaks after voting in local elections in Caracas, Venezuela, Sunday, Dec. 9, 2018.
Venezuela's President Nicolas Maduro speaks after voting in local elections in Caracas, Venezuela, Sunday, Dec. 9, 2018. Foto: Ariana Cubillos
Under strecket
Publicerad

Näringslivets medieinstitut har granskat Sveriges Radios rapportering om krisen i Venezuela och inte oväntat förvånats över samma sak som vi trogna radiolyssnare, nämligen varför man beskriver politisk verkan utan att närma sig frågan om orsaken, dvs den förda politiken.

I ett replik till NMI säger Ekots utrikeschef Ginna Lindberg:

– Jag tycker vi är väldigt tydliga med att beskriva effekterna av den politik som drivs av socialistpartiet. Vi beskriver till exempel vilka effekter det får med matbrist, medicinbrist, hur bagerier och jordbruk förstatligats. Om du menar att vi ska säga ”den socialistiska revolutionen” så håller jag med om att vi sällan nämner just den termen i de korta nyhetsartiklarna.

Detta är inget nytt fenomen.

Vi som varit med ett bra tag framför våra radioapparaten kommer ihåg hur det lät då kriser i den sovjetiska ekonomin (och i randstaterna) skulle beskrivas.

Det finns en klar och tydlig politisk grund för oviljan att i statsmedierna tala klarspråk om effekterna av socialistisk politik.

Här en bakgrund signerad Gunnar Hökmark för fem år sedan:

Annons
Annons

Det var kanske ämnat att minska spänningen i Europa när socialdemokratiska statsministrar och utrikesministrar så sent som 1989 nekade till att de baltiska staterna var ockuperade och Pierre Schori själv förnekade att de ville ha sin självständighet. Det var bara kulturell självständighet rörelserna i de baltiska staterna kämpade för, sa han.

En annan socialdemokratisk företrädare slog fast att det bara var ett uttryck för extrem tokstollehöger när jag 1988 i riksdagen krävde att Sverige skulle stödja de baltiska ländernas självständighetssträvanden.

Kraven på fria val i Östeuropa avfärdade Olof Palme som ”ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Och det var farligt, sa han och andra socialdemokrater, att demonisera Sovjetunionen. Ingvar Carlsson skrev i en bok 1988 att planekonomierna i öst, trots ”demokratiska brister” hade visat sig väl så kapabla att skapa materiellt välstånd som marknadsekonomierna i väst. Och Sten Andersson menade att den siste sovjetiska premiärministern innan Sovjetunionen föll, Nikolaj Ryzjkov, nästan lika väl kunde vara en god socialdemokrat.

Och det var socialdemokratin i Sverige som gick i täten för att Västeuropas stater skulle acceptera en ny säkerhetsdoktrin, så kallad gemensam säkerhet, baserad på att man respekterade och accepterade förtrycket i Öst. Diktaturen och demokratin i Europa skulle gå hand i hand i en gemensam säkerhet baserad på att förtrycket skulle bestå och på föreställningen att Sovjetunionens aggressivitet bara bottnade i den amerikanska närvaron i Europa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons