Annons

Sladdisen. En bok om min barndomOm vardagens storhet utan smärtpunkter

Viveca Lärn (född 1944) har sedan debuten 1975 skrivit över 60 böcker, däribland en mängd barnböcker för vilka hon har mottagit flera priser. För en bredare publik är hon framför allt författaren bakom böckerna om Saltön som har blivit en känd tv-serie.
Viveca Lärn (född 1944) har sedan debuten 1975 skrivit över 60 böcker, däribland en mängd barnböcker för vilka hon har mottagit flera priser. För en bredare publik är hon framför allt författaren bakom böckerna om Saltön som har blivit en känd tv-serie. Foto: Emelie Asplund

Ett tidsdokument skrivet med flyhänt stil. Men där anekdoterna ibland blir alltför småputtriga, tycker Therese Eriksson om den folkkära författaren Viveca Lärns självbiografi. Hon ser också en stilistisk poäng med att skildra vardagen just så vardaglig som den ofta är.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Sladdisen. En bok om min barndom

Författare
Viveca Lärn
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

422 s.

En sommar, när Viveca Lärn är i tonåren, får hennes mamma uppfattningen att en fransyska flyttat till deras sommarö Tjörn. Det visar sig vara ett missförstånd: kvinnan är i själva verket bagare från Borås, ”hennes specialitet är franskbröd”. Den här korta anekdoten är insmugen mellan ett minne av hur Viveca och hennes pappa går på konstmuseum och en redogörelse för en förestående språkresa till Bournemouth, och den har inget annat synligt syfte än att vara just en anekdot; något författaren plötsligt minns och därför skriver ner.
Först tänker jag att ”Sladdisen. En bok om min barndom” är en självbiografi som vilken som helst, rätt typisk i den genre som handlar om att se tillbaka på, och sammanfatta, de tidiga åren. Men, ju mer jag läser, desto mer inser jag att den tvärtom är rätt ovanlig, att Viveca Lärns berättartekniska metod är tämligen speciell. En stor majoritet av den stora mängden anekdotiska minnen som berättas i den här boken, har nämligen den egenskapen att de ser ut som rena infall. Ja, många författare skriver pratigt och associativt, men Lärn drar sina tvära kast till extremer; hugskott efter hugskott, staplade på varandra.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Viveca Lärn, född 1944, är en av våra mest folkkära författare, inte minst för sina barnböcker och för de romaner som nått ännu bredare genom tv-filmatiseringar som ”Saltön”. Alltsedan debuten 1975, med ”Stoppa pressarna”, har hon varit nästan osannolikt produktiv, och med tiden blivit en självklar del av det allmänna medvetandet; själv minns jag bäst hur min lågstadietid verkligen präglades av hennes böcker om Mimmi, Roberta och Eddie. (De berättelserna, liksom saltöborna, kan man förresten ibland känna igen också i ”Sladdisen”.) Det bör därför först göras klart: en självbiografi signerad Viveca Lärn äger ett visst allmänintresse.

”Vem som helst kan väl skriva om vad man äter till frukost. Alls icke!”, argumenterar Per Wästberg i en mycket läsvärd understreckare här i SvD om Karl Ove Knausgårds författarskap, och menar att Knausgård i sina verk inte bara uppnår ny litterär form, utan också skriver sig fram till en ”en förhöjd livskänsla som kan förändra våra liv”. Det kan verka lätt bisarrt, av många skäl utöver de rent litterära, att jämföra Knausgård och Lärn, men det är ändå relevant, det där om att vem som helst faktiskt inte kan skriva om vad man äter till frukost. Åtminstone är det få förunnat att göra stor litteratur av det.

Annons
Annons

Göteborgshumorn är inte långt borta i den här boken, men jo, jag fnissar mig igenom vissa avsnitt. Det är mysigt.

Poängen är alltså inte att ställa en småmysig, pratglad självbiografi intill ett närmast megalomant autofiktivt mastodontprojekt, men däremot att påtala att också i den förra genren måste den litterära kvaliteten vara så pass hög att den förlåter – och förhöjer – de privata anekdoterna. Och visst har ”Sladdisen” några sådana kvaliteter. Viveca Lärn är en flyhänt stilist med, tycks det, extremt gott minne och med sina berättelser från en uppväxt i västsvensk efterkrigstid skapar hon här ett tidsdokument; fint kompletterad med fotografier ur familjealbumen. Vi får lära känna en flicka född med skinn på näsan och huvudet på skaft, som inte sällan hamnar i problem just på grund av detta, men med kärleksfulla föräldrar som oftast skrattar åt alltihop.

Göteborgshumorn är inte långt borta i den här boken, men jo, jag fnissar mig igenom vissa avsnitt. Det är mysigt. Men: hur ogärna jag än vill ansluta mig till den skara – med Söndagsintervjun i P1:s Martin Wicklin i spetsen – som gör allt för att söka upp och blotta människors smärtpunkter, inser jag till sist att det är precis det som saknas i ”Sladdisen”. Det finns inget som bränner till här, allt är liksom småputtrigt i backspegeln, även bekymmer, sorger och besvär.

I slutändan är det ju faktiskt alla de här, till synes meningslösa, små vardagsminnena som utgör våra liv.

En viktig sak, en sån där stund av förhöjd livskänsla som Wästberg talar om, påminner dock ”Sladdisen” om: i slutändan är det ju faktiskt alla de här, till synes meningslösa, små vardagsminnena som utgör våra liv. Inget nytt under solen, förstås, men med sin ihärdiga metod, att foga pärla till pärla på sitt band, visar Viveca Lärn det djupt meningsskapande i detta, så att också läsaren kan se och erfara det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons