Annons

Tove Lifvendahl:Om vi skulle ta de ord vi säger på fullt allvar

Foto: Siewert Falko/AP

En 92-åring blev slagen sönder och samman. Vad betyder ”oacceptabelt”?

Under strecket
Publicerad

Ännu en gräns är överskriden. Kvällspostens rapportering om vad som hände den gamla kvinnan i Limhamn den 28 december har med rätta väckt upprörda känslor. Hon öppnade dörren, 92 år gammal, dement och beroende av rullator. Flera rånare gav sig på henne.

Efteråt lyckades hon larma 112. På sjukhuset konstaterades både hjärnblödning och flera allvarliga frakturer. I sovrummet fanns blodstänk på väggen efter misshandeln. Hennes dotter berättar om sin sorg för Kvällsposten (18/1): ”Hon kommer att bli ett vårdpaket. Hon är rädd, ängslig, har ångest och trauma och har fått rätt många mediciner för att hålla det där i schack. I mina svarta stunder kan jag väl erkänna att jag kanske tycker att det hade varit mest humant om hon hade fått somna in så fort som möjligt. Jag kan inte längre se att hon kommer att leva ett värdigt liv med någon som helst livskvalitet.”

Det är många som vittnar om att det är svårt att göra något av alla känslor inför de otäcka vittnesmål och rapporteringar som flödar. Läkaren Karolin Hakim, 31, som mördades i augusti på Ribersborg i Malmö med sin två månaders gamla bebis i famnen.

Annons
Annons

Inrikesminister Mikael Damberg sade då att ”det passerar ju alla moraliska och etiska gränser”. (Kvällsposten 1/9).

Brottsligheten i Sverige har enligt rikspolischefen Anders Thornberg nått en ny ”råhet”. I en intervju i SvD strax före jul (21/12-19) gavs en dyster bild: situationen vi ser nu har byggts upp under lång tid och det kommer att ta tid att vända utvecklingen.

I det arbete som pågår med den så kallade Operation Rimfrost har ett stort antal barn med våldskapital i Region Syd blivit synliga: ”Det är 80 barn som är mellan åtta och 14 år gamla som kan begå personrån, bära vapen och bära narkotika. Åtta till 14 år gamla… De måste möta konsekvenser, skolan måste ta tag i dem, föräldrarna måste ta tag i dem, socialtjänsten och alla vi andra”.

Åttaåringar kapabla att begå grova brottsliga handlingar. En värnlös 92-åring som slås sönder och samman. En nybliven mamma som skjuts mitt på öppen gata på ljusan dag. Under alltför lång tid har dessa händelser efterföljts av ord, ord, ord. Handlingen släpar efter. Våldsverkarna har uppenbarligen haft både tid och utrymme att bygga upp strukturer där kompetensbrist inte är ett känt begrepp; ”för varje individ som skjuts, grips eller döms så står det 10-15 till som vill komma fram”, som rikspolischefen sade. Och som regionpolischefen Carin Götblad återkommande påpekar – i många familjer går den kriminella livsstilen i arv i generationer.

Från statsministern, justitieministern, inrikesministern och rikspolischefen sägs att läget är allvarligt, ansträngt, pressat, oroande, ett av vår tids stora samhällsproblem, och så vidare, men de tillägger alltid att man behöver komma ihåg att Sverige generellt är tryggt. Det senare bygger på att staten aldrig kan medge sig besegrad, likväl som att alla uppgifter om att det nationella motståndet mot yttre angrepp skall upphöra, är falska. Tills man blir besegrad.

För vad hände med de lika återkommande uttrycken att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk? Ingen ska lämnas efter. Alla ska med. Eller att ett samhälles kvalitet ska bedömas utifrån hur det behandlar sina allra minsta? Eller statsministerns favorituttryck – det är oacceptabelt.

Verkligen? Vad betyder det – för invånarna? Hur ska det tolkas? En 92-åring och hennes anhöriga har just fått erfara vad det innebär, att Sverige generellt sett är tryggt.

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons