Annons

En isbjörns memoarerOmistlig berättelse om isbjörnen Knut

Yoko Tawada, född 1960 i Tokyo, Japan, är bosatt i Berlin och skriver både på japanska och tyska.
Yoko Tawada, född 1960 i Tokyo, Japan, är bosatt i Berlin och skriver både på japanska och tyska. Foto: Henke Olofsson

De är eviga outsiders som inte hör hemma någonstans, varken hos människorna eller sina artsfränder. Yoko Tawada använder den sanna berättelsen om tre generationer egensinniga isbjörnar för att skildra moderskap, människans förhållande till djur, och Europa under andra hälften av 1900-talet.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

En isbjörns memoarer

Författare
Yoko Tawada
Genre
Prosa
Förlag
Bokförlaget Tranan

Övers: Jan Erik Bornlid 358 s.

Sedan 1980-talet har den tysk-japanska författaren Yoko Tawada utforskat identitet och språk i sina verk. 

I den nyutkomna romanen ”En isbjörns memoarer” låter hon tre generationer isbjörnar med verkliga förebilder berätta om sina liv. Det rör sig om den på sin tid världsberömde Knut på Berlins zoo, Knuts mamma – den kända, östtyska cirkusbjörnen Tosca – och mormor, en sovjetisk cirkusbjörn.

Att författare använder sig av generationsromanen som form för att skildra de politiska omvälvningarna i Europa under andra hälften av 1900-talet är ingalunda unikt, men när Tawada låter isbjörnarna komma till tals förändras perspektiven. Isbjörnarna är eviga outsiders; de hör inte hemma någonstans, varken hos människorna eller sina artsfränder. De skiljer ut sig genom sitt utseende och sätt och inser att de är dömda till livslång alienering. De avståndsbeundras i manegen, men fruktas och bespottas utanför den. Isbjörnarna betraktar människornas värld med förundran, samtidigt som de hyser en molande längtan efter de arktiska vidder de aldrig själva har upplevt. 

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Hon äger samma beundransvärda förmåga som sin favoritfilosof, Walter Benjamin, att vidga läsarens tankar med en till synes enkel aforism.

Tawadas lekfulla, mångbottnade roman formar sig till en skarp analys av immigration och identitet, kulturell gemenskap och alienation, natur och civilisation. Hon äger samma beundransvärda förmåga som sin favoritfilosof, Walter Benjamin, att vidga läsarens tankar med en till synes enkel aforism.

I romanen skriver Knuts mormor en memoar, ”Applådåskor för mina tårar”, som blir en stor internationell framgång. Hennes skrivande ådrar sig dock de sovjetiska myndigheternas misshag; hon ställs inför hotet att deporteras till Sibirien och väljer att hoppa av i Västberlin. Snart inser hon att tillvaron i väst inte heller är någon dans på rosor och inleder en rastlös, flackande immigranttillvaro. Drömmen om en bättre tillvaro för henne till Kanada och sedan vidare till Östtyskland. När hon börjar resignera för egen del, handlar det om att skapa goda framtidsmöjligheter för dottern Tosca. 

Den mångbegåvade Tosca växer upp och blir en framstående cirkusstjärna under ledning av tränaren Barbara, som hon har ett nära band till. Men cirkuskarriären tar slut, Tosca förflyttas till Berlins zoo och får sonen Knut. Men hon har inte tid för mödraskap, hon vill satsa på en ny karriär som författare och stöter därför bort Knut. När Tawada byter ämne från kulturell identitet till moderskap kontra professionellt självförverkligande, blir berättelsen lite omständlig och tyngs av för många detaljer. Inte ens ett klurigt skifte av berättarperspektiv lyckas riktigt hjälpa upp farten.

Annons
Annons

Romanen tar raskt upp sig när den avvisade isbjörnsungen Knut gör entré och berättelsen främst kommer att handla om förhållandet mellan natur och civilisation. Knut tyr sig till den tyste, varme djurskötaren Matthias, som rörs av hans öde. De två utvecklar en sådan stark relation bortom ord, över artsgränser, att Matthias hellre är tillsammans med Knut än sin vanliga familj.

Yoko Tawada introducerades på svenska för ett antal år sedan med essäsamlingen ”Talisman. Förvandlingar”. Det är en volym lysande, genreöverskridande berättelser om att färdas mellan länder och språk, som ger viktiga nycklar till hennes författarskap. I Japan omhuldas den nationella myten att bara en japan kan förstå en annan japan. Följaktligen borde det innebära att en europé aldrig kan förstå en japan och vice versa. När Yoko Tawada som 22-åring flyttade till Tyskland, såg hon detta som en intressant utmaning. Skulle tyskarna förstå henne? Skulle hon kunna förstå dem på ett djupare plan? Det hon fann var att det mellan de båda kulturerna och språken fanns en frizon, ett kulturellt ingemansland – själv kallar hon det ”glapp” – där hon kunde verka i en sällsam frihet. Den insikten gjorde henne till författare.

I närmare femtio verk, skrivna omväxlande på japanska och tyska, har hon på sitt stillsamt humoristiska, knivskarpt filosofiska vis analyserat förflyttningar mellan kulturer och språk som estetisk, etisk och politisk handling. Hon vänder oavlåtligt på perspektiven och manar oss att se det vi är vana att se som begränsningar som möjligheter. Det gör Yoko Tawada till en omistlig författare för vår tid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons