Annons

Johan Rockström:Önsketänkande med grön tillväxt – vi måste agera

Foto: Michael B. Rasmussen/Caia Image

Det ter sig alltmer orealistiskt att vi klarar att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Många av IPCC:s scenarier för vägen dit är en akademisk gymnastik som inte har med verkligheten att göra. Nu måste vi åstadkomma något som hittills varit omöjligt: absolut frikoppling mellan tillväxt och utsläpp.

Under strecket
Publicerad

Jag vill vara tydlig från start, detta är en pessimistisk krönika. Jag kommer att sätta frågetecken kring två grundläggande utgångspunkter som jag själv alltid försvarat, nämligen (1) att det är möjligt att stoppa den globala uppvärmningen vid 1.5 grader, och (2) att det är möjligt att uppnå "grön tillväxt".

Med grön tillväxt menas ekonomisk tillväxt som i absoluta termer frikopplas från ökad användning av naturkapital och utsläpp av växthusgaser. Alltså att utsläpp, föroreningar och utnyttjande av naturresurser som skog, vatten och mark, minskar eller stabiliseras även om ekonomin växer.

Detta ska inte förväxlas med relativ frikoppling, som Kina ofta propagerar för i klimatsammanhang, där utsläppen visserligen ökar men ekonomin växer ännu snabbare. En grundläggande slutsats, som jag inte kommer beröra vidare, är att relativ frikoppling tar oss varken till Parisavtalets mål eller till Agenda 2030, FN:s globala mål för hållbar utveckling. Det är bara absolut grön tillväxt som gäller, eller ingen tillväxt alls.

Annons
Annons

Samtidigt pekar prognoserna på att världsekonomin kommer att nästan tredubblas från dagens 80 biljoner USD till cirka 200 biljoner USD per år 2050. Vi kommer då vara 10 miljarder medmänniskor på jorden. För att klara denna framtid måste de globala utsläppen börja minska 2020 eller snart därefter, för att sedan halveras varje årtionde.

Problemet är att denna kombination av ekonomisk tillväxt, befolkningstillväxt och minskade utsläpp ter sig alltmer orealistisk. Nyligen publicerades en rapport från den europeiska miljökoalitionen EEB och en forskningsstudie (Is Green Growth Possible? av Jason Hickel och Giorgos Kallis) som båda lägger fram empiriska bevis för att grön tillväxt, som är Världsbankens, OECD:s och FN:s huvudstrategi, inte är särskilt realistiskt.

Planeten betalar fortfarande den rika världens välfärdsnota.

Statistiken visar att en viss relativ frikoppling mellan resursutnyttjande och ekonomisk tillväxt skedde under slutet av 1900-talet, men att resurskonsumtionen ökat igen på 2000-talet till nivåer på cirka 3,5 procents ökning per år – i nivå med eller högre än den globala ekonomiska tillväxten.

Slutsatsen är dyster. Nutidshistorien visar några få tecken på relativ frikoppling men inga som helst tecken på absolut frikoppling. Som ett team från University of Leeds visade nyligen (O'Niel et al., 2018), uppnås fortfarande alla "välfärdsindikatorer", som Human Development Index (HDI), på bekostnad av planetära gränser. Planeten betalar fortfarande den rika världens välfärdsnota.

Samma sak gäller klimatet, även om läget här är något bättre. Både USA och EU har uppvisat perioder av absolut frikoppling, där utsläppen minskar medan ekonomin växer. Men världen har inte frikopplat, utan de globala utsläppen ökar i takt med ökad BNP – och tyvärr har takten ökat de senaste åren.

Annons
Annons

Samtidigt utgår samtliga scenarier som når 2 grader i FN:s vetenskapliga klimatpanels senaste globala utvärdering (AR5), från att världen övergår till grön tillväxt, alltså lyckas med absolut frikoppling.

Och det är än mer problematiskt än så. I en pågående analys, som vi genomför med Earth League, granskar vi IPCC:s samtliga scenarier som håller sig inom den tillåtna globala kolbudgeten för att stabilisera den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Problemet med dessa scenarier är att de antar orealistiskt höga nivåer av negativa utsläpp, det vill säga olika former av teknologier för att ta upp CO2 (framförallt så kallad BECCS – koldioxidinlagring från biomassa), och oerhört höga nivåer av upptag av växthusgaser genom förändringar i markanvändning (läs: trädplantering).

Även om vi sätter en optimistisk gräns på vår förmåga att fånga in koldioxid (upp till 15 miljarder ton CO2/år, dvs 1/3 av dagens globala utsläpp), innebär det i ett slag att en stor majoritet av scenarierna faller utanför realismens gränser. Så överoptimistiska är de!

Vi applicerar önsketänkande för att tillåta en mjukare utfasning av vår fossila era.

Det blir en handfull scenarier kvar som kan anses vara, åtminstone teoretiskt, genomförbara. Problemet är att dessa återstående scenarier, som lyckas nå 1,5 grader, har andra orealistiska inslag. Som att anta att efterfrågan på energi kommer gå ner med 40 % under de kommande årtiondena, eller att världens befolkning stabiliseras på 7 miljarder inom detta århundrade. En akademisk gymnastik som inte har något med verkligheten att göra.

Slutsatsen blir att hur vi än vänder oss, har vi ändan bak. Vi har inga belägg för att grön tillväxt är möjligt. Vi applicerar önsketänkande för att tillåta en mjukare utfasning av vår fossila era. Det finns helt enkelt inget empiriskt stöd för grön tillväxt eller storskaliga negativa utsläpp.

Vad innebär detta? Att vi skall ge upp? Självklart inte. Tvärtom, det innebär att vi måste göra, steg för steg, det som vi vet kan göras. Nummer ett är att sätta slutdatum på fossil energi, börjar fasa ut kol, och accelerera utvecklingen genom att sätta ett pris på minst 50€/ton koldioxid. Ett akut läge kräver agerande, inte passivitet. Men då också med fötterna på marken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons