Annons

PuurOperabaletten ger järnet i bildsprängd apokalyps

Hlín Hjálmarsdóttir och ensemblen i ”Puur” av Wim Vandekeybus.
Hlín Hjálmarsdóttir och ensemblen i ”Puur” av Wim Vandekeybus. Foto: Carl Thorborg

Den våldsmaskin som kallas människa har huvudrollen i ”Puur” – vars historia om makt, rädsla och destruktion Kungliga Baletten nu gestaltar med en frenesi som berör och imponerar.

Under strecket
Publicerad

Manuel Ronda, Ruri Mito, Kenta Kojiri och Ross Martinson i en scen med Salome och Johannes Döparen.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 2

Niklas Ek som grindvakten med ensemblen och den film om folkmord som projiceras i fonden.

Foto: Carl ThorborgBild 2 av 2

Puur

Genre
Dans
Medverkande
Kungliga Baletten
Var
Kungliga Operan
Koreografi
regi, scenografi, ljus: Wim Vandekeybus

Musik: David Eugène Edwards, Fausto Romitelli. Text: P F Thomése, Ultima Vez. Ljus: Nicolas Olivier. Ljud: Josh Martin.

Du kommer att leva, du kommer att dö, och leva igen – du vänjer dig. Så uttrycker sig Niklas Eks luttrade grindvakt som både bevittnar och deltar i ett skeende som kunde utspela sig igår, idag eller dessvärre även i framtiden. I kollektiv huvudroll syns den våldsmaskin som kallas människa och vars historia av maktspel, rädsla, destruktion och lidande Kungliga Baletten nu gestaltar med en frenesi som berör och imponerar. Dansarna tränger sig ut i salongen, som ville de få oss att på allvar reagera.

Förre balettchefen Johannes Öhmans strategi att varva klassisk balett med verk av några av samtidens mest spännande koreografer ger alltjämt avtryck i operahusets repertoar. Vi har sett den råa ”Körper” av Sasha Waltz eller den giftigt maniska ”Half life” av Sharon Eyal.

Nu kommer Wim Vandekeybus, en nerv-, musik- och bildsprängd kreatör välbekant för den svenska publik som följt bland annat Kulturhusets och Göteborgsfestivalens utbud från 1989 och framåt. Hans kompani Ultima Vez räknas till scenkonstboomen ”det belgiska undret”, med ledstjärnor som Jan Fabre, Alain Platel, Jan Lauwers.

Annons
Annons

Manuel Ronda, Ruri Mito, Kenta Kojiri och Ross Martinson i en scen med Salome och Johannes Döparen.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1
Manuel Ronda, Ruri Mito, Kenta Kojiri och Ross Martinson i en scen med Salome och Johannes Döparen.
Manuel Ronda, Ruri Mito, Kenta Kojiri och Ross Martinson i en scen med Salome och Johannes Döparen. Foto: Carl Thorborg

Ultima Vez gästade Dansens hus med ”Puur” redan tillkomståret 2005. Att Kungliga Baletten nu iscensätter det är ett speciellt förtroende. Och det är knappast fredagsmys som premiärpubliken bjuds. Med avstamp i Bibelns berättelse om kung Herodes, som av fruktan för Messias lät döda alla nyfödda gossar, utvecklar Vandekeybus en associativ mix av koreografi, film och text som visar hur historien återupprepar sig.

Det är inte svårt att tänka på IS härjningar när ett gäng män på scenen sparkar fotboll med ett barnhuvud. Den expressiva filmen, i patinerad super 8-kvalitet, visar hur kvinnor och barn som tagit skydd i en bunker blir offer för ryktesspridningar. Någon föder, en barnhand huggs av – och på scenen kväver kvinnorna sin avkomma med kuddar eller skändas och gör motstånd. Vad gör man inte när skräcken anfaller?

Titeln ”Puur” betyder ren, en dubbeltydig innebörd. För lika rent och oskyldigt som det nyfödda barnet är, lika obehagligt är det när makthavare vill mota bort allt ”orent”, isolera nationen eller manipulera historien.

Operans järnridå går upp med ett klagande ljud. Skottsalvor, ekon och musik som oftast skevar och faller i bitar ackompanjerar ”Puur”. Här möter en alienerad värld avgränsad av pinnar i halvcirkel. Gestalter i vitt, redan döda, slår på sig själva och faller mot golvet där Niklas Ek föser ihop dem till en hög med hjälp av luft ur en gasbehållare. Processen är satt på repeat.

Annons
Annons

Niklas Ek som grindvakten med ensemblen och den film om folkmord som projiceras i fonden.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1
Niklas Ek som grindvakten med ensemblen och den film om folkmord som projiceras i fonden.
Niklas Ek som grindvakten med ensemblen och den film om folkmord som projiceras i fonden. Foto: Carl Thorborg

Devon Carbones labile ledare försöker få kontroll med hot och pock, sekunderad av Ross Martin och Manuel Ronda. Koreografin är ett flöde av flygande kroppar, kamp, rusningar, tortyr och duetter som övergår i rituellt våld – men här finns också mjuka slingor, lätthet och ett vackert samspel när pinnar jongleras.

Reminiscenser av berättelser sveper förbi, som när den uttrycksfulla Ruri Mito som Salome roterande snärjer Johannes Döparen (Kenta Kojiri). Mödratrion göder vuxna barn med vätska ur mun i mun, medan Johnny MacMillans pojke desperat ropar efter pappa. En absurd ordduell om vem som är far och son utmynnar i auktoritär terror och skam. Men ett (ironiskt) hopp tänds när männen nakna som i urparadiset förundrat spanar mot stjärnhimlen.

”Puur” rör sig från vitt till svart i en apokalyptisk resa kryddad med gungande folkmusik. Dansarna släpper loss och ger järnet i spelet även om inte alla repliker hörs. Men Vandekeybus bombarderar oss också med intryck som ibland konkurrerar om uppmärksamheten, ja, distanserar. Nära två timmar är långt, upprepningarna legio. ”Vi måste börja om igen”, uppmanar Niklas Eks vakt till Elena Fokinas tappra modersgestalt. Kvar hänger en akut fråga till oss alla om hur denna skitiga cirkel av förgörelse kan brytas. Att hoppas på en falsk profet leder ingen vart.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons