Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Oppositionen på divanen

Borgerlig opposition 1973.
Borgerlig opposition 1973. Foto: SvD 1973
Under strecket
Publicerad

Borgerlig opposition innevarande mandatperiod.

Foto: TwitterBild 1 av 1

Det verkar vara något särskilt med svensk borgerlighet och regeringsmakt. Inte bara Socialdemokraterna tycks övertygade om att de är det egentliga statsbärande partiet; upprepade gånger ses tecken på att detta även är en tanke djupt fäst hos de partier som lystrar till förleden allians.

”Visst är vi angelägna om att regera, men inte i det här läget. Det är Palme som har bollen. Tappar han den, tar vi den. Men vi har ingen anledning att hjälpa honom ur den besvärliga parlamentariska situationen”. Det tillbakalutade budskapet från dåvarande centerledare till folkpartiledaren Gunnar Helén 1973 ekar in i våra dagar, och är slående likt det som nuvarande centerledaren Annie Lööf uttryckte i gårdagens lördagsintervju. ”Jag är ju sugen på att sitta i regering” sade hon och förklarade att man nu lägger enskilda budgetar med en gemensam allianskappa, ”för att vi ska vara beredda den dagen då Stefan Löfven kastar in handduken”.

Men att från läktaren självbelåtet och skadeglatt iaktta hur den nuvarande regeringen sparkar tafflig luftboll, med planen att värma upp för att vara redo att ge sig in i matchen först om ett par år är inte en hedersam position. Det förefaller dock sorgligt nog vara den gemensamma strategi allianspartierna har valt, och illustrerades med närmast plågsam övertydlighet när vårpropositionen presenterades i fjol. Liberalernas Jan Björklund postade ett foto på Twitter där fyra leende borgerliga partiledare drack kaffe tillsammans, med kommentaren: ”Vi konstaterar att regeringens budget är skadlig för Sverige” – samtidigt som alla redan meddelat att de tänkte låta samma skadliga budget gå igenom riksdagen utan motstånd.

Annons
Annons

Borgerlig opposition innevarande mandatperiod.

Foto: TwitterBild 1 av 1

Visst är vi angelägna om att regera, men inte i det här läget.

Det är till att spela högt med sina väljares förtroende. Ingen behäftar sin röst på valdagen med villkoret att det valda partiet och/eller vald representant ska hållas ansvarig för sitt värv enbart under förutsättning att den får oinskränkt möjlighet att genomföra sin politik. Koalitionsregeringar är mer vanliga än ovanliga, och därför bör rösten ses som ett viljeuttryck för att valt parti/representant ska göra allt denne kan för att de innehållsdeklarerade värderingarna och åsikterna ska påverka Sverige.

Att sätta sig på händerna och bara lyfta på rumpan för att med en hand kunna greppa kaffekoppen på fikastunden medan man oroar sig över landets utveckling är därmed att betrakta som ett väljarsvek. Så vad borde de borgerliga göra?

Att bilda regering med Sverigedemokraterna vore också bedrägligt; innehållsligt och värderingsmässigt omöjligt. Men Moderaterna borde, ensamt eller i hel allians, i ett läge där regeringen är historiskt svag och driver landet åt fel håll samtidigt som vi kanske aldrig varit i större behov av kloka reformer, skapa utrymme för förhandlingar med Socialdemokraterna i syfte att så långt det är möjligt dra Sverige åt rätt håll.

Borgerlig opposition innevarande mandatperiod.
Borgerlig opposition innevarande mandatperiod. Foto: Twitter
Annons
Annons

Det publika och hett omdiskuterade brevet från Spotifys grundare Daniel Ek och Martin Lorentzon i veckan som lyfte tre frågor av odiskutabel vikt för Sveriges välstånd – utbildningssystemet, bostadspolitiken och skattepolitiken – pockar lika uppfordrande på svar från oppositionen. Vad säger den? Var god dröj. Väntetiden beräknas till 875 dagar.

Vad gjorde allianspartierna under tiden en av de mest ansträngande perioderna i svensk politik utspelades?

Risken är att taktiken slår tillbaka. I stället för ett missnöjt folk som efter moget övervägande ger allianspartierna egen majoritet 2018 kan det snarare bli så att sittande regering som nu (om än till stora delar självförvållat) hanterar en mycket ansträngd situation för Sverige, vinner motvillig erkänsla från fler än traditionella väljare; de gjorde ju ändå vad de kunde i ett objektivt sett svårt läge.

Vad gjorde allianspartierna under tiden en av de mest ansträngande perioderna i svensk politik utspelades? Småpratade i grupper eller lade prestigen åt sidan för att försöka få Sverige på rätt köl? Det är inte säkert att det förra valet kommer att anses så beundransvärt.

”Vi står redo att överta regeringsansvaret”, skrev de fyra borgerliga ekonomisk-politiska talespersonerna i Expressen i höstas (29/9-15). Det är en uttryckt självklarhet och bör inte torgföras som nyhet; oppositionen ska alltid vara beredd gå i regering, eller på andra sätt vårda väljarförtroendet.

Det enda bekymret med denna uttryckta självbild är att den inte motsvaras av verkligheten. Det är lite som med Lars Ohly och den inbillade fotbollsmatchen mot Nacka Skoglund 1968. Ända tills DN 2004 gjorde en journalistisk undersökning av saken och förklarade det logiskt omöjligt hade Ohly gått omkring och trott att han verkligen var med i matchen. Ställd inför obestridliga fakta tvingades han konstatera det uppenbara: ”Nej, jag måste ha stått vid sidan av.”

Rättelse/kommentar: I den tryckta versionen av denna krönika finns tyvärr en miss som upptäcktes när det var för sent att stoppa pressarna. Från början fanns även ett stycke om Centerpartiets ovilja att inträda i regering efter regeringskrisen 1957, då Gunnar Hedlund förhindrade en borgerlig regering med motiveringen att Bondeförbundet behövde karenstid mellan regeringsinnehaven, vilket därmed banade väg för Erlander III-regeringen. Det stycket fick inte plats, och en alltför hastig redigering skapade dessvärre flerfalt oreda i texten; avsaknaden av två ord gav salig Gunnar Helén felaktigt benämningen centerledare, vilket med respekt för alla parter ångerfullt beklagas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons