Annons

Orättvist: ”Borde jag inte få ärva min styvpappa?”

 Större delen av barndomen, från sex års ålder, har hon levt med styvpappan och sin mamma. I dag är hon vuxen. (Flickan och mannen på bilden är inte de som texten handlar om.)
Större delen av barndomen, från sex års ålder, har hon levt med styvpappan och sin mamma. I dag är hon vuxen. (Flickan och mannen på bilden är inte de som texten handlar om.) Foto: Hasse Holmberg/TT

Är arv en fråga om att vara älskad och sedd? Så kan det i alla fall kännas. Hon har vuxit upp med sin styvpappa. Är det då moraliskt och känslomässigt rätt om hans barn från ett tidigare äktenskap är de enda som ärver honom den dag han dör? Idagpsykologen svarar.

Under strecket
Publicerad

FRÅGA: Jag har funderingar kring den moraliska aspekten om rätt att ärva eller inte ärva sin styvförälder. Jag känner väl till att man inte har någon juridiskt rätt till något arv från sin styvförälder, men vill man går ju en sådan fördelning att lösa genom ett testamente. Jag skulle uppskatta din kloka tankar kring detta.

För att brodera ut min familjesituation är jag en kvinna i yngre medelåldern. Jag är välutbildad och har ett bra arbete och en dotter på 7 år som bor varannan vecka med mig och varannan med sin pappa.

Jag levde mina första år ensam med min mamma. Min biologiska pappa tog jag först kontakt med i vuxen ålder, dock har vi ingen kontakt längre.

Min styvpappa flyttade in när jag var 6-7 år. Han skilde sig då och har från sitt första äktenskap en son och en dotter som är 10 respektive 5 år äldre än mig. De flyttade aldrig in med sin pappa hemma hos mig och min mamma, men de höll ändå kontakt på annat vis.

Jag och min styvpappa hade speciellt i tonåren en relativt konfliktfylld relation men den har genom åren förbättrats successivt. Vid ett tillfälle efter att jag flyttat hemifrån blev jag så arg och besviken på honom att jag bröt kontakten. Efter något halvår ledde det till att han tog till sig av min kritik och både min och hans relation, samt hans relation med sina biologiska barn förbättrades.

Annons
Annons

Jag har fått mina föräldrar att gå till en familjejurist för att skriva testamente och se över sitt äktenskapsförord, med anledning av att jag inte vill ha någon konflikt med mina styvsyskon i ett senare skede om arv. Både min mamma och min styvpappa har hjälpt mig en del med min dotter och min dotter kallar min styvpappa morfar.

Min mamma har speciellt under det senaste året inte mått bra. Detta på grund av sitt alkoholmissbruk som eskalerat efter att hon gått i pension. Mammas missbruk har lett till att jag och min styvpappa kommit varandra närmare, även om vi har helt olika sätt att hantera det.

Min styvpappa har inga syskon, men jag har under min uppväxt varit nära hans föräldrar. De har varit som min farmor och farfar och vi har umgåtts på olika högtider. Men det har också alltid varit så att deras biologiska barnbarn fått finare presenter än jag och fotografier på mig och min dotter har hamnat längst bak i bokhyllan bakom korten på deras "riktiga" släktingar.

Varken min styvpappa eller min mamma har pratat med dem om detta, inte heller jag. Jag har dock i vuxen ålder accepterat deras sätt och anpassat mig därefter.

Min låtsas-farmor dog nu i slutet av förra året och min låtsas-farfar gick bort något år dessförinnan. Föga förvånande fanns jag eller min dotter inte med i testamentet, utan istället fördelades pengarna jämnt mellan min styvpappa, hans två biologiska barn, och de fyra biologiska barnbarnen.

I dag hade jag ett samtal med min styvpappa på telefon och utan att jag hade planerat det så sa jag hur jag kände för att min farmor och farfar inte brytt sig om eller sett mig som sitt barnbarn. Och jag sa att det inte handlade om pengarna utan att bli sedd och älskad.

Annons
Annons

Jag sa till honom att jag skulle bli besviken om han gjorde på samma vis. Min styvpappa sa att han skulle fundera på saken, men jag är osäker på om han kommer återkomma – dock vet jag att han kommer fundera kring vad jag sa.

Mina funderingar handlar alltså om jag har rätt att förvänta mig att min styvpappa borde testamentera en viss del till mig, eller åtminstone min dotter.

Min mamma har inte alls varit en styvförälder åt min styvpappas biologiska barn och barnbarnen på den sidan ser henne inte som en extramormor utan som någon i släkten. Så någon rättvis princip att min mamma ska ta upp dem i testamentet skulle jag inte finna sannolik.

Tacksam för dina synpunkter,

Styvdottern

SVAR: Tack för din fråga kring förväntningar kring arv. Du är helt på det klara med vad lagen säger och ändå hoppas du, eller kanske förväntar dig, att även du ska få ta del av det din styvpappa lämnar efter sig.

Du blev besviken när du inte fick något efter din styvpappas föräldrar. Du tyckte att du hade rätt till det eftersom din styvpappa varit som din biologiska pappa under din uppväxt. Du beskriver hur det känts orättvist inom dig att bilder på dig och din dotter hamnat längst bak – som att ni betyder minst.

Kanske är det precis så det är, det vill säga för dina styvfarföräldrar är det de biologiska barnbarnen och deras barn som är viktigast. Om det hade varit annorlunda hade du sannolikt blivit påtänkt i testamentet.

Nu har du pratat med din styvpappa och uttryckt dina förväntningar kring hur du önskar att han ska handskas med arvsfrågan. Hur han gör med detta är ändå slutligen hans eget beslut.

Annons
Annons

Jag förstår dina rimlighetstankar och dina funderingar kring det moraliskt riktiga. Ur ditt perspektiv ter det sig självklart att du ärver din styvpappa. För honom kanske det inte alls är på samma sätt.

Hur är det för dina styvsyskon, tror du? Kan det vara så att de i sin tur tar det för självklart att du inte alls ska ärva deras pappa? Kanske har de till och med tagit upp denna fråga med honom och beskrivit hur de ser på saken. Hur ställer han sig då? Klarar han att stå upp för att han vill inkludera dig – om han tänker så?

Det finns flera variabler i dina funderingar. Pengar och det materiella – tillgång eller brist på desamma – har så många och olika laddningar.

Dels är det rättvisetänkandet – det moraliska. Det kan man tänka mycket olika kring.

En annan aspekt på arvssituationer är den psykologiska. Ofta är det så att den som får minst och därför känner sig förfördelad ofta har haft en tillbakahållen position i den bortgångnes liv. Man kan ha känt sig mindre älskad och mindre bekräftad än de andra i familjen och genom ett mindre eller inget arv alls bekräftas den känslan.

Hos många väcker det uteblivna arvet besvikelse som leder till ilska och ledsenhet. Det är som att man hoppas att få en viss upprättelse inför sig själv och andra genom att ärva. Och kanske kan det fungera som en sen bekräftelse och en känsla av att man ändå betytt något.

Är du osäker på vad och hur din styvpappa känner inför dig, och hur han känt genom åren? Är det något du skulle behöva prata med honom om? Så att du får klarhet i hur han känner oavsett ett eventuellt arv? Tror du han kan ha svårt att säga till sina barn att även du ska få ärva?

Det är så mycket vi tänker och känner som vi inte uttrycker. Vi kanske tycker det är obekvämt och besvärligt att ta upp vissa saker med närstående. Så vi undviker det, men istället känner vi oro, osäkerhet och kanske rädsla inom oss.

Kanske bör du prata med båda dina föräldrar igen och vara mycket tydlig med hur du känner nu, hur du känt genom åren och vad du hoppas på? Hur känner din mamma kring frågan om dig som en av tre arvtagare efter hennes mans död? Vad anser hon är rätt och fel?

Det kan vara ett svårt samtal men då får du i alla fall klarhet kring hur det ska bli. Osäkerhet brukar vara en besvärlig känsla att gå runt med. Visshet kan smärta men är ändå lugnande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons