Annons
Krönika

Sigrid Combüchen:Ordet ”medioker” fortsatte släpa med under dagen

Katarina Frostenson, aktuell med ”K”.
Katarina Frostenson, aktuell med ”K”. Foto: Lars Pehrson

Vad får en människa att stiga och sjunka i egna och andras ögon? Sigrid Combüchen läser Katarina Frostensons ”K” och funderar över excellens och mediokritet.

Under strecket
Publicerad

Jag är medioker, slog det mig när jag var ute på promenad och bröt en liten kvist kaprifol här, ett par ängsvädd där. Tankens efterverkan var krank, som första fläkten av vakenhet efter en glömd dröm. Ordet ”medioker” fortsatte släpa med under dagen, det var för slöjlikt för att utredas.

Jag är van vid att vara sämst i världen eller bäst i världen – dessa kast i självkänsla tränas vi till sedan barnsben. Se den fradgande pappan som bevakar knattens hockeyträning, pojken dubbelcoachas av ledaren, som ser att han är medelmåttig, och av sin far som kanske inte tänker NHL, men vill att sonen skall gå ända ut i sargen med allt som han skjutsas till att göra, för att kanske någonstans hitta sin point of excellence.

Finns denna punkt hos var och en? Är den poängen? Fortfarande finns skolsystem som räknar klass-ettor, stora klumpen, och så eftersläntrarna som av olika skäl inte hänger med. Och då talar jag inte bara om asiatiska tigermorsor och den råa drillen för att komma in på de bästa universiteten och de bästa jobben och de bästa penthousen och hjälp, var slutar ”bästa”? Bästa dödshjälpen i Davos?

Annons
Annons

Vad får en människa att stiga och sjunka i egna och andras ögon? Hyllningar är lika lättköpta som erfarenheter är dyra. Jag går med eftervart svettiga väddar i näven och lyckas inte undkomma den slöja av mediokritet som begär att bli buren av mig.

Jag läste Katarina Frostensons ”K”, hon flyr från mycket men främst från den plötsliga tillgänglighet som drabbat henne. Åtskilligt annat finns att säga om den saken men en aspekt är att när allmänheten lägger undan alnstickan och tar fram sitt metriska måttband får man ett annat format, som gör en oönskat synlig. Man blir pådyvlad saker, man trivialiseras. 

Hon låter en avliden ledamot fastslå att det är hon som är Akademien: ”Du är den visa”.

Hur hantera detta? K gör ett reptrick och håller fast vid sin excellens. Oftast med valfrändskaper i exilen som ombud: förföljelse och förtal kallades inte mobbing på Ovidius’ och Simone Weils tid, men de har formulerat erfarenheten klassiskt. Det är tryggt. Mindre tryggt då K överger läsfruktens indirekthet för samtalets mer naiva dimensioner. Hon enas nostalgiskt med en kvarvarande riddare i Svenska Akademien om att det var bättre förr, då de båda valdes in av yrkets sanna pärer. Alltså innan de i sin tur valde ihop en svekfull skara…

Hon låter en avliden ledamot fastslå att det är hon som är Akademien: ”Du är den visa”. 

Det är drygt tjugofem år sedan ”skönheten kom till byn” (Ferlindikten citeras flera gånger, med dess sorg över det elaka Jante). Under kvartseklet har skönheten varit innesluten i klarglas som gjort henne synlig på egna villkor. Kistan tycks förbli hermetisk trots att dvärgarna tappat den på stigen. Men spräckt glas släpper inte bara in avund och förgiftade pilar. Man kan andas friare, sedan kliva ut och se sig om och finna sin rätta nivå mellan överord och underjord.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons