Annons

Mikael Parkvall:Ordklassen som svenskan saknar

Vid språkstudier talar vi ofta om de nio ordklasserna – men i vissa språk har man såväl färre som fler ordklasser än så.
Vid språkstudier talar vi ofta om de nio ordklasserna – men i vissa språk har man såväl färre som fler ordklasser än så. Foto: Patrick Seeger/TT

Pronomen vet vi ju vad det är, fast hur är det med proverb? Den ordklassen saknar vi, men den finns i vissa utomeuropeiska språk – vilket visar att de klassiska indelningarna inte är av Gud givna.

Under strecket
Publicerad

De flesta av oss har i skolan fått lära oss att skilja på ungefär nio ordklasser. Dessa är nedärvda från antiken, och ibland behandlas de som om de också vore nedärvda från någon högre makt. I själva verket kan man hävda att de fungerar lite halvdant för modern svenska, och de representerar inte ens den enda möjliga analysen för latin eller klassisk grekiska.

Andra indelningar är alltså möjliga, och man kan förvåna mången europé genom att påpeka att det är fullt normalt för ett språk att inte ha adjektiv. ”Adjektiven sist oss lär, hurudana saker är”, brukar det ju heta, så hur kan man säga ”Huset är stort” utan adjektiv? Svaret är att samma effekt ju uppnås genom ”Huset storar” (verb) eller ”Huset har storhet” (substantiv). Vilka kategorier som behövs för att beskriva ett språk skiljer sig alltså från det ena fallet till det andra. Hur folk pratar står inte i lingvistens makt att påverka, men vilka verktyg pratet analyseras med, det kan vi välja själva.

Ibland påstås att det enda som är universellt i ordklasshänseende är att alla språk har en åtskillnad mellan mer substantivlika och mer verblika grupper av ord, men till och med det har ifrågasatts. Det har föreslagits att en del språk i Afrika, Asien och Nordamerika helt saknar ordklassdistinktioner (även om de påståendena inte är okontroversiella).

Annons
Annons

Men man kan inte bara jobba med färre ordklasser än de traditionella nio, utan det är fullt möjligt att i stället bygga ut systemet. En del sentida beskrivningar av svenska har placerat bestämda artiklar och participer (former som springande och sprungen) i egna fack, och man skulle enkelt kunna föreslå än fler. Just det är något som jag ibland frågat mina studenter – ”utgå från de nio klassikerna och föreslå dels en reduktion och dels en utökning av ordklassystemet för svenska”.

Det är förstås inte bara för svenska som vi skulle kunna utöka inventariet. Utomeuropeiska språk kan sakna sådant vi har (såsom adjektiv), men även ha sådant som vi saknar. En av mina favoriter är proverb. Ett pronomen är ju en form som kan ersätta ett substantiv (”kvinnan” = ”hon”), och på samma sätt är ett proverb något som kan ersätta ett verb. Om en svensktalande undrar vem som krossade vasen kan hen fråga just ”Vem krossade vasen?”, alltså genom att använda ett frågande pronomen. Om vi redan vet vem den skyldige var, men är osäkra på exakt vad som hände, kan man i en del språk ställa den då lämpliga frågan ”Agaton VAD-ade vasen?”, där svensken vore tvungen att skriva om det till ”Vad gjorde han med vasen?”.

Sensmoralen är helt enkelt att ingen himmelsk potentat har skänkt mänskligheten en färdig lista över ordklasser

Som alltid gäller att det ena eller det andra inte uppenbart är bättre eller sämre. Alla språk utför uppenbarligen det jobb som krävs av dem, men de har valt olika sätt att utföra sin uppgift.

Sensmoralen är helt enkelt att ingen himmelsk potentat har skänkt mänskligheten en färdig lista över ordklasser – vilka man väljer att laborera med måste bero på vilket språk det är man beskriver och vilka syften man har.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons