Annons

Bengt af Klintberg:Ordkonstnären som fick gurkorna att dansa

Lennart Hellsing med ”Sjörövarbok” på 95-årsdagen 2014.
Lennart Hellsing med ”Sjörövarbok” på 95-årsdagen 2014. Foto: Henrik Montgomery/TT 

Den folklore som upprätthålls av barn, med fräcka ramsor och drastiska språkliga vändningar, var en ständig källa till inspiration för Lennart Hellsing. Idag skulle det eviga barnasinnets surrealistiske poet ha fyllt 100 år.

Under strecket
Publicerad

Lennart Hellsing läser för sina barn, 1965.

Foto: Per Lindeberg/TTBild 1 av 1

1945 var ett bra år för den svenska barnboken. Då utkom Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump” och Lennart Hellsings debutbok ”Katten blåser i silverhorn”, och Tove Jansson gav ut sin första bok om mumintrollen, ”Småtrollen och den stora översvämningen”. De två förstnämnda böckerna kom ut på KF:s förlag som några år senare ändrade namn till Rabén & Sjögren. Båda författarna hade först vänt sig till Bonniers, men som bekant tackade man där nej. Den gången kunde ingen veta att Astrid Lindgren och Lennart Hellsing skulle bli Sveriges ledande barnboksförfattare, hon på prosaberättelsens område, han på poesins.

Lennart Hellsing skulle idag ha fyllt 100 år. Det var nära att han blev så gammal; till mångas förvåning levde han till 96 års ålder efter att ha varit storrökare största delen av sitt liv. Långt efter fyllda 90 var han med sin aprikosfärgade kostym en färgklick i det kulturella livet. 

Hellsings tidiga barnböcker signalerade något helt nytt. Där fanns en fantasifull modernistisk poesi, en glad surrealism med lakritspipor och dansande grönsaker som var tydligt inspirerad av barns egna ramsor.

Annons
Annons

Han föddes i Västanfors där hans far drev en handelsbod, men han hade ännu inte börjat skolan när föräldrarna skildes. Hans mor flyttade då tillbaka till sina föräldrars villa i Äppelviken i Bromma tillsammans med Lennart och hans yngre bror. Hans mormor kom från Skottland, och det var hon som först gjorde honom bekant med engelska nursery rhymes genom att läsa dem högt för honom. ”Humpty Dumpty” och de andra klassiska barnkammarrimmen blev en viktig ingång till diktens värld; senare i livet översatte han stora delar av denna engelska barnboksskatt, ofta mycket fritt. 

Debutåret 1945 gav Lennart Hellsing ut två böcker, diktsamlingen ”Akvarium” med fri vers för en vuxen publik och barnboken ”Katten blåser i silverhorn”. Genombrottet som barnboksförfattare kom två år senare med ”Nyfiken i en strut”. Där presenteras för första gången Krakel Spektakel och Kusin Vitamin. Samma år utgav Hellsing också, tillsammans med dansken Jens Sigsgaard, en samling barnramsor med titeln ”Ole dole doff”. Så gott som alla är hämtade från 40-talets muntliga barntradition i Sverige. Två år tidigare hade Sigsgaard och illustratören Arne Ungermann haft stor framgång i Danmark med en samling traditionella danska barnramsor, ”Abel Spendabel”. Man tar nog inte miste om man utnämner även Abel Spendabel till Krakel Spektakels kusin, en äldre kusin vars namn fått stå modell till det som Hellsing valde till sin barnboksfigur.

Det är inte bara traditionella barnramsor som har gett stoff till Lennart Hellsings dikter. Överallt i hans diktning stöter man på referenser till äldre ordspråk, talesätt och visor. Ett exempel är den underbara sagan ”Den krångliga kråkan” från 1953. Handlingen är sinnrikt konstruerad utifrån traditionella ord och talesätt som ”det fina i kråksången”, ”elda för kråkorna”, ”kråkfötter”, ”kråkvinkel”, skämtvisan ”Bonden och kråkan” och knäleken ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka”. Och i bilderboken ”Summa summarum” från 1950 möter vi ett recept på marmelad där en del ingredienser har hämtats ur folkdjupet:

Annons
Annons

Filip Glad i Filipstad

kokte en gryta med marmelad:

socker, citron och getingbon,

peppar och salt och en julegalt,

fjorton hinkar med tjära.

Getingbon användes förr till att stilla blödning, läser jag i Carl-Herman Tillhagens ”Folklig läkekonst”, och tjära var ett universalmedel mot allt ont. ”Hjälper inte bastu, brännvin och tjära, så är döden nära” heter det ju i ordspråket. 

En rimsaga som ofta anförs som exempel på hur Lennart Hellsing har blivit inspirerad av muntlig barntradition är den om Bagar Bengtsson. Namnet förekommer första gången under bokstaven B i boken ”ABC” från 1961. Sagan om hans död och begravning ingår i ”Katten blåste i silverhorn” (1963) men fick tre år senare en egen bok med illustrationer av Poul Ströyer. Ursprunget är en visa som Hellsing lärde sig redan som åttaåring; han har berättat att han 1927 hörde den sjungas till en sävlig skånsk melodi, som användes till Lundapågarnas matvisa. Han återger texten i sin ramssamling ”Äppel päppel”:

Bagar Bergström han ä dö

han har bränt sig på ett brö

och här vilar han bland skorpor och bland smulor.

Hälsa hem, så sade han

jag har kämpat som en man

och här vilar jag bland skorpor och bland smulor.

När jag själv hörde visan kanske tjugo år senare var melodin en annan och orden gick så här: ”Bagar Bengtsson är dö / han har bränt sej på brö, / han har själv bakat in sej i degen. / Han har kämpat som en man / med en k-pist i hann / och en blåmålad potta på skann [= skallen].” Melodin var den kända ”Polly wolly doodle” som tros ha nått svenska barn från USA, där den förekom redan på 1800-talet.

Boken uppskattades inte av alla recensenter. Det fanns de som tyckte att det allvarliga ämnet behandlades väl respektlöst. Den döde bagaren förs till kyrkan i en stor limpa, följd av svartklädda begravningsgäster, änkan lägger ner en karlsbaderkrans vid hans bår etcetera. Kunde man verkligen skoja med dödens ritualer på det här viset? Det svar som barn själva ger i sin muntliga tradition är att döden är ett ämne som fascinerar dem i hög grad. Där finns gott om anonyma visor och ramsor där döden skildras just med komiska stilmedel. Folklorister har tolkat det som ett sätt för barnen att lära sig hantera ett skrämmande och tabubelagt ämne. 

Annons
Annons

Lennart Hellsing läser för sina barn, 1965.

Foto: Per Lindeberg/TTBild 1 av 1

Lennart Hellsing har själv vittnat om hur viktig barns egen folklore har varit för honom. I ett brev till litteraturforskaren Vivi Edström skriver han: ”Ta bara det folkloristiska ... hämtade vi inte uppslag och namn och språkliga uttryck därifrån? Vidare intresset för just namn, personnamn och framför allt geografiska namn. Intresset för tal, magiska tal, exakta tal och siffror överhuvud? Och så det kroppsliga, lemmar, munnar, näsor, magar ... för ätande och drickande ... intresset för festande och överdåd inklusive musik och dans!”

Lennart Hellsing läser för sina barn, 1965.
Lennart Hellsing läser för sina barn, 1965. Foto: Per Lindeberg/TT

Orden skulle också kunna användas om hans egna barnramsor. I ”Sjörövarbok” (1965) överskrider hans lustfyllda bruk av namn alla dittillsvarande gränser för hur en barnbok kan se ut. Boken är en lekfull parodi på den sjörövarromantik som inleddes med Stevensons ”Skattkammarön”. Sida upp och sida ner ramsar han här upp namnen på 130 sjörövarkaptener, som sannerligen inte är Guds bästa barn. Det vilda ramsandet kan påminna om 60-talets konkreta poesi med dadaistiska rötter, men det återkommande omkvädet ”lollipop, lollipop, Jolly Roger i topp” visar att Hellsing också har inspirerats av shantyn, den engelska sjömansvisan.

En bit in på 70-talet blev en annan folkloristisk inspirationskälla än barnramsor allt vanligare i Hellsings författarskap: primitiva myter. Upplägget i hans geniala ”Bananbok” (1975) skulle man kunna beskriva som etnografiskt. Där skildras bananernas värld i dikter som ”Vad bananerna tror” och ”I bananernas himmel” (som är månen, där de alla får nya gula kläder). Fantasin om en värld befolkad av bananer formar sig till en godmodig kritik av sakernas nuvarande tillstånd i vår egen värld:

Annons
Annons

En tiger är en ganska bråkig herre

och människan kan vara ännu värre.

Bananerna är goda av naturen

och det är det som skiljer dem från djuren.

”Bananbok” är en av många höjdpunkter i Hellsings författarskap. Den exemplifierar också hans framgångsrika samarbete med konstnärer och tonsättare, i det här fallet Tommy Östmar och George Riedel. Den senares tonsättningar resulterade i succén ”Bananskiva” med Fred Åkerström och Gösta Linderholm.

Boken ”Vitt. En historia från Kalmar län” (1984), illustrerad av Fibben Hald, inleds överraskande nog i Afrika. En svart kvinna sitter i en hydda med stråtak och plockar höns och gäss. Fjädrarna och dunen förs bort av vinden och faller ner som snö, bland annat över Kalmar län, där vädret vintertid ofta växlar mellan snö och regn:

Vitt, vitt i Västervik

och vått i Vimmerby.

Där traskar Astrid Lindgren

med vitt-vått paraply.

I slutet av boken återvänder poeten från det snöiga Kalmar län till den fjäderplockande kvinnan i Afrika, och hela berättelsen mynnar ut i en skämtsam fundering om vem Gud är egentligen, ett skämt som cirkulerade som muntlig folklore vid den här tiden:

Gud kanske vet det där

hur vinden far – och vart!

Och kanske är han kvinna

och kanske är hon svart ... 

Lennart Hellsing bevarade sin skaparkraft livet ut; hans sista bok, ”Skor” (2014), kom ut när han var 95 år. Ibland vände han sig främst till en mogen publik som i ”Den lyckliga osten” (2001), där olika ostsorter uppträder i personifierad gestalt. Det är en versberättelse så kvick och elegant att man blir helt lycklig, men den förutsätter en viss livserfarenhet.

I ”Första läseboken” (1982) lyckliggjorde han sina fans med följande lilla tvårading, som på pricken anslår den förnumstiga tonen i gamla ABC-böcker: ”Igelkotten med sin svans / vore rolig om den fanns.”

Nu finns den, i vår fantasi. Tacka Lennart Hellsing för det! Ordkonstnärer av hans dignitet blåser nog hit till vårt land bara vart hundrade år. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons