Annons

”Orealistiska planer på förvar av kärnbränsle”

Kärnkraften ter sig i flera avseenden som den ”uppenbara lösningen” fram till den dag då förnybara energikällor kan användas mer effektivt. Men när vi nu är på väg att sänka ner kärnavfallet i berggrunden är frågan är om vi inte stirrar oss blinda på teknik och underskattar den långsiktiga politiska osäkerheten, skriver Sten Widmalm, professor i statsvetenskap.

Under strecket
Publicerad

Forsmarks kärnkraftverk.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 2

Sten Widmalm.

Foto: Mikael Wallerstedt/Uppsala universitet Bild 2 av 2

Forsmarks kärnkraftverk.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
Forsmarks kärnkraftverk.
Forsmarks kärnkraftverk. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DEBATT | KÄRNKRAFT

Klimatfrågan har återigen fått sin rättmätiga aktualitet, men debatterna före och efter valet har handlat påfallande lite om en mycket stor elefant i rummet – kärnkraften. När Ulf Kristersson nu aviserat att Moderaterna sannolikt är på väg att lämna energiöverenskommelsen från 2016 så väcker det liv i debatten om den framtida energiförsörjningen. Han menar att avvecklingen av fossila bränslen måste bygga på fortsatt användning av kärnkraft – och det kräver utbyggnad av den, inte avveckling. Energiöverenskommelsen som den formulerades 2016 innebär bland annat att Sverige elproduktion 2040 helt ska bygga på förnybar energi. Januariuppgörelsen mellan S, MP, L och C, innebär dessutom att försäljningen av fossilbränsledrivna fordon förbjuds från 2030. Men energiöverenskommelsen tycks tolkas olika vad gäller kärnkraftens framtid. Följande sammanhängande frågor behöver uppenbarligen tas upp för behandling – och de inrymmer inte bara tekniska utan även betydande politiska dimensioner: ska vi fortsätta med kärnkraften? Ska den avvecklas, eller byggas ut? Och vad ska vi göra med kärnbränsleavfallet?

Annons
Annons

Den första frågan där regeringen måste ge klart besked är vad som ska ersätta de fossila bränslena och kärnkraften om dessa ska avvecklas på mycket kort tid. Tanken kan ju inte vara att framtidens bilar ska drivas med batterier eller vätgas som tar sin energi från fossila bränslen. Så vad blir kostnaden för att på tjugo år ställa om helt till förnybara energikällor? Enligt Lennart Söder vid KTH så blir det billigare än att satsa vidare på kärnkraften (SvD 19/2). Enligt Janne Wallenius, Pär Olsson och Peter Szakalos, också vid KTH (SvD 16/2 och 27/2) så kan det bli 1 000 miljarder dyrare. Givet de ambitiösa målsättningarna i energipolitiken finns det här för många frågetecken. Alternativ och konsekvensbedömningar måste göras avsevärt mer begripliga för både medborgare och näringsliv. Men det är fler svåra beslut som måste fattas. Oavsett vad vi i Sverige bestämmer om kärnkraften i ett långsiktigt perspektiv så kräver kärnavfallsfrågan en snar och säker lösning.

Vad som närmast står för dörren i Sverige är att kärnavfallet placeras i kapslar i det svenska urberget. Det sägs kunna göras säkert eftersom Sverige är ett land med särskilt goda geologiska förutsättningar – jordbävningar är mycket ovanliga, i vart fall de av högre magnitud. Lösningar för att hantera kärnavfallet har förberetts länge på liknande sätt i Frankrike och Finland som i Sverige – avfallet ska placeras en bra bit under marken. Just nu är tanken att vi tar bara hand om vårt eget avfall. Men sannolikt lär det inte förbli så. Sveriges geologiska förutsättningar kan bli en handelsvara. Om vi nu antar att vår berggrund utgör säker förvaring så finns det väl ingen anledning att säga nej till att ta emot använt kärnbränsle från andra länder – i vart fall inte från andra EU-länder? Om hela EU på kort tid ska minska utsläppen av växthusgaser så framstår kärnkraften som en allt mer attraktiv lösning. Att sälja avfallshantering kan då erbjuda finansiering för att hantera vårt eget avfall.

Annons
Annons

Frågan är emellertid om vi inte bländas av teknik- och framtidstro när vi nu är på väg att sänka ner kärnavfallet i berggrunden. Det mesta i diskussionerna handlar i dag om förvaringskapslarna kan hålla tätt under mycket lång tid. Men politisk utveckling är avsevärt mindre förutsägbar än korrosion i kopparhöljen. Alltför lite sägs om hållbarheten i de politiska strukturer och de politiskt föränderliga sammanhang där ansvaret för kärnavfallet kommer att placeras.

Högaktivt avfall (använt kärnbränsle) måste förvaras säkert i minst 100 000 år, enligt SKB. En outtalad förhoppning måste rimligtvis vara att i en mer närliggande framtid så kommer något slags teknologisk lösning att dyka upp för att hantera kärnavfallet på ett säkrare sätt. Därför är begreppet slutförvaring missvisande. Det är inte helt osannolikt att framtidens beslutsfattare kommer att tvingas att gräva upp gammalt kärnavfall för att hantera det på något annat sätt. Ändå skapar vi en slutförvaring som konstrueras för att den inte ska kunna ”packas upp.” Men om det lär dröja 200 eller 20 000 år innan beslutsfattare tvingas ta tag i denna fråga vet vi inte. Vad vi däremot vet är att politiska strukturer är mycket föränderliga, och det bör leda till eftertanke.

Riskforskaren Luke Kemp menar att civilisationer i genomsnitt existerar i lite drygt 300 år. Därefter, menar ekonomhistorikern Arnold Toynbee, kollapsar de, ofta hastigt – de förstör sig själva inifrån, men de får också oftast viss draghjälp av krafter utifrån. Dessutom bör i sammanhanget nämnas att demokrati som styrelseskick funnits ännu kortare tid – lite drygt hundra år beroende på hur vi räknar. Den senaste rapporten från Freedom House visar att graden av demokrati i världen minskar – för trettonde året i rad. Därför är det helt enkelt vilseledande att anta något alls om vilket slags politiskt system som gäller i den framtid när det blir dags att gräva upp avfallet igen. Men konsekvenserna av detta tas inte upp i tillräcklig omfattning när just förvaring av använt kärnbränsle i berggrunden diskuteras. Emellertid lär just regimtyp kunna påverka hur bevakningen av slutförvaring kommer att upprätthållas, och hur risker hanteras. I dag tycks vi inte ens kunna genomföra en beräkning av de säkerhetspolitiska kostnaderna av en förvaring av kärnavfall i berggrunden på tio års sikt.

Annons
Annons

Sten Widmalm.

Foto: Mikael Wallerstedt/Uppsala universitet Bild 1 av 1

Det finns egentligen inga historiska exempel som ger bra vägledning här om vad som kan komma att krävas för att skapa en hållbar lösning. Problematiken är unik. På vilket sätt är det rimligt att vi i dag skapar ”lösningar” när tidsrymderna för planering är ofattbart stora? Riskerna är enorma. Betänk vad som händer till exempel vid ett läckage av radioaktiva ämnen. Det påverkar först vårt eget grundvatten, men sedan våra hav via Östersjön. Så, även om kopparkapslarna har sina problem, så kan de politiska skälen var de tyngsta mot förvaring i berggrunden.

Vi befinner oss i ett dilemma inför de omställningar som krävs för att minska påfrestningarna på miljön. Kärnkraften ter sig i flera avseenden som den ”uppenbara lösningen” fram till den dag då förnybara energikällor kan användas mer effektivt. Men dagens idéer om ”slutförvaring” ter sig orealistiska. Och trots de uppställda omställningsmålen så finns det i dessa frågor för lite av politiskt samförstånd. Ska inte kärnkraften omvärderas när fjärde generationens reaktorer blir verklighet? De ställer helt andra krav på avfallshantering och har en lägre prislapp. Finns det utrymme för en ny linje som baseras på en mjukare avveckling av användning av fossila bränslen men med hårdare regler för utsläpp? Bör idén om slutförvaring ersättas med något som erkänns som en mer tillfällig lösning – till exempel den gamla idén om djupförvaring? Det kräver i så fall att stora intressenter som Vattenfall och SKB får delvis nya uppdrag. Det krävs också ett avsevärt mer ambitiöst samarbete mellan våra politiker, näringsliv, naturvetare och samhällsvetare för att hitta gångbara vägar framåt.

Sten Widmalm
professor i statsvetenskap, Uppsala universitet

Sten Widmalm.
Sten Widmalm. Foto: Mikael Wallerstedt/Uppsala universitet
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons