Annons

Anders Q Björkman:Oreda är den nya världsordningen

November 2019 i Santiago de Chile och november 1989 i Berlin.
November 2019 i Santiago de Chile och november 1989 i Berlin. Foto: Esteban Felix/TT, Carulli/TT

Efter 30 år av västerländsk dominans går vi in i en tid som inte präglas av ideologiska frågor. En ny bok spår att USA och Kina går i clinch medan övriga nationer byter allianser beroende på vad som råkar gynna dem för tillfället.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Osedvanligt många människor världen över befinner sig denna höst ute på gator och torg för att protestera. Jag läser i brittiska The Economist att demonstrationer de senaste veckorna har präglat tillvaron i samtliga världsdelar. Folkmassor har manifesterat sitt missnöje i Algeriet, Bolivia, Chile, Ecuador, Frankrike, Guinea, Haiti, Honduras, Hongkong, Irak, Katalonien, Kazakstan, Libanon, Pakistan och Storbritannien. Protesterna har dock inte något gemensamt mål, utan riktar sig mot olika missförhållanden: korruption, höjda priser och inskränkt självbestämmande, för att nämna några.

En så omfattande demonstrationsvåg har världen inte upplevt sedan de två proteståren 1968 och 1989. 68-revolten är rejält bearbetad och skildrad – just nu i SVT-serien ”Vår tid är nu” – och vi är ganska överens om dess verkan. Man lyckades inte avskaffa kapitalismen, men gav auktoritetstron en knäck och tillförde politiken nya frågor som miljö och jämlikhet mellan könen.

Vad 1989 års demonstrationer gav för resultat är fortfarande föremål för diskussioner. En mycket påtaglig följd av protesterna är naturligtvis Berlinmurens fall (för 30 år sedan just denna helg) och att den västerländska demokratin gick segrande ur det kalla kriget. Att det inte gick lika bra för demonstranterna i Peking uppfattades naturligtvis som ett bakslag, men inte ett avgörande sådant. Då framstod massakern på Himmelska fridens torg i det stora hela som en bisak i periferin.

Annons
Annons

Det finns all anledning att göra en omtolkning av detta. Just det gör den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev och den amerikanske juridikprofessorn Stephen Holmes i sin nya och mycket intressanta bok ”Ljuset som försvann”, utgiven i dagarna (Daidalos, i översättning av Henrik Gundenäs). Författarduon kallar perioden från Berlinmurens fall fram till våra dagar för imitationens epok.

På olika sätt började de nationer som skakats av demonstrationer 1989 – i Östeuropa, Ryssland och Kina – att imitera väst. Men man gjorde detta på helt olika sätt. Länder som Polen och Ungern gick in för att helt och fullt bli västerländska demokratier, genom att även anamma en liberal åskådning. Krastev och Holmes kallar dem för konvertiter.

Ryssland var efter Sovjetunionens sammanbrott också tvunget att förändra sig. Man fick tålmodigt lyssna på amerikanska konsulter, som kunde mycket om amerikansk politik och ekonomi, men ibland inte så mycket om Ryssland. De båda författarna menar att ryssarna bara gav sken av att tillägna sig liberala ideal – låtsades helt enkelt – och de beskrivs i boken därför som bedragare.

Kina, som skoningslöst slog ner sina demonstrationer 1989, började även de att imitera USA och Västeuropa.

Kina, som skoningslöst slog ner sina demonstrationer 1989, började även de att imitera USA och Västeuropa, men såg noga till att enbart kopiera medlen: teknik och ekonomi. Några västerländska värderingar var man inte intresserad av. I detta teoribygge beskrivs därför kineserna som appropriatörer.

Nu har dock konvertiterna i Östeuropa börjat hysa agg och bitterhet. Trots att de sorgfälligt har försökt att bli västeuropéer – till exempel genom att lydigt införa de lagar som Bryssel har påbjudit – får de återkommande veta att de inte duger. De upplever sig ha blivit bemötta med arrogans, ja, till och med förakt. Resultatet ser vi i Orbáns Ungern och Kaczyńskis Polen, där man inte alls är intresserad av att kopiera västerländska nationer, utan tvärtom börjat se dem som avskräckande exempel.

Annons
Annons

De så kallade bedragarna i Moskva känner i sin tur inte längre något behov av att spela teater, utan ägnar sig numera med förkärlek åt att försöka visa att USA och EU minsann är lika goda kålsupare som de själva.

Den sensationella tillväxten har gjort Kina till en världsmakt som i förlängningen utmanar USA:s dominans.

Appropriatörerna i Peking är de mest framgångsrika och har visat att det mycket väl går att nå ekonomisk framgång utan att införa västerländska normer och liberal demokrati. Den sensationella tillväxten har gjort Kina till en världsmakt som i förlängningen utmanar USA:s dominans.

Men den här gången väntar troligen inte ett kallt krig där världen delas upp i en kommunistisk och en kapitalistisk sfär, spår Krastev och Holmes. Kina kräver makt och respekt, men har övergett tidigare maoistiska försök att omvända omvärlden till dess lära. Maktkampen mellan USA och Kina kommer troligen inte att handla om ideologi, utan om handel, naturtillgångar och teknik.

Kanske var det tvåpoliga kalla kriget och de följande 30 åren med enpolig västerländsk hegemoni i själva verket ett historiskt undantag? Nu återgår vi till det normala: en röra där nationer byter allianser beroende på vilka fördelar det kan ge dem för tillfället.

Eller med andra ord: oreda är den nya världsordningen.

Och med tanke på att dagens många demonstrationer till skillnad från proteströrelserna 1968 och 1989 inte har något gemensamt mål, är de, som The Economist konstaterar, möjligen inte ett förebud om en global revolution, utan snarare om det nya status quo.

Eller med andra ord: oreda är den nya världsordningen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons