Annons

Karl Steinick:Orientalismen formade vår bild av de andra

Författaren Edward Saids beskrivning av orientalismen som imperialismens intellektuella och konstnärliga motsvarighet ändrade vår syn på Orienten. I en ny bok skildras vilka uttryck de orientalistiska strömningarna tog sig i 1800-talets Sverige.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Orientalismen var en betydande konstriktning under 1800-talet och den utgjorde en del av en trend inom kultur och forskning som följde i spåren av den imperialism och kolonialism som drev de ledande europeiska staterna att lägga under sig stora delar av världen. Dessa maktanspråk ledde till en globalisering som drog in de av européerna dominerade territorierna i en process där ekonomi och handel integrerade dem i en gemensam världsordning kontrollerad av ett fåtal länder i Europa.

Till följd av denna geopolitiska omvälvning väcktes också intresset för de främmande kulturer som mötte européerna och som de i egenskap av kolonialister inte kunde undgå att komma i närkontakt med. Det fanns olika strategier för att hålla de infödda på avstånd och därigenom undvika påverkan från deras livsformer och sedvänjor, men avskildheten i egna områden eller nyanlagda städer hjälpte inte. Ansträngningarna att ”civilisera” de nyvunna undersåtarna och ”modernisera” de förhållanden dessa levde under gav inte heller önskat resultat. Det okända utövade lockelse och väckte fascination, det sipprade in och avsatte spår. Som exotiska inslag inkorporerades såväl föremål som tankegods i europeisk kultur.

Annons
Annons

Europeiska konstnärer, författare och vetenskapsmän uppsökte dessa främmande trakter för att finna inspiration och nya forskningsfält. Resultaten av deras ansträngningar, liksom materiella produkter från kolonierna, fick lätt avsättning på en växande hemmamarknad. Det obekanta blev med tiden inlemmat och välkänt. Föreställningarna om ”de andra” och deras värld formades med hjälp av bilder, texter och ting, mer eller mindre i överensstämmelse med de faktiska förhållandena. Det handlade inte enbart om att så realistiskt som möjligt förmedla intryck från resor i avlägsna trakter, utan i hög grad om att försöka skapa spänning och väcka nyfikenhet, om att förtjusa och förskräcka. Romantisering och barbarisering var effektiva metoder i orientalisternas gestaltning av fjärran folk och länder.

Eftersom Orienten i princip omfattade allt från Nordafrika till Ostasien var orientalismen inte något enhetligt fenomen, möjligt att beskriva och sammanfatta i allmängiltiga termer, vilket den ofta har betraktats som i de postkoloniala studier som vuxit fram under de mer än 30 år som gått sedan den palestinskamerikanske litteraturprofessorn Edward Said publicerade sin ”Orientalism”. Denna banbrytande studie kritiserades för att vara ensidig och generaliserande redan när den kom ut, men den har utövat ett enormt inflytande långt utanför de akademiska kretsarna. Vad Said gjorde var att skildra orientalismen som en med imperialismen direkt lierad rörelse. Han såg den som dess intellektuella och konstnärliga motsvarighet, som en strävan efter att erövra medvetanden i stället för territorier. Orientalism upphörde därmed att vara en beskrivande term och blev ett befläckat begrepp.

Annons
Annons

Att många har påpekat att Said och hans efterföljare gör sig skyldiga till ett slags occidentalism när de analyserar européernas beteenden och attityder har inte gått obemärkt förbi i kulturforskningen, men Saids bild av orientalismen är den förhärskande och synen på Orienten blir sannolikt aldrig densamma som förr. Litteraturen i ämnet ter sig närmast oöverskådlig och det kommer ständigt nya böcker om skilda aspekter av orientalismen. En färsk volym,
Bilden av ”orienten”. Exotism i det svenska 1800-talets visuella kultur (Atlantis, 455 s), författad av konstvetaren
Tomas Björk, behandlar de inhemska orientalistiska strömningarna och den ger en rik översikt av och en djup inblick i hur detta internationella fenomen formades i Sverige, ungefär samtidigt som den växte sig stark i kolonialländerna, framför allt Frankrike.

Citattecknen kring Orienten i bokens titel visar hur betydelsen av begreppet har destabiliserats av den postkoloniala forskningen och för att ytterligare understryka detta använder Björk också konsekvent liten begynnelsebokstav. Ändå är han ingen okritisk anhängare av Saids tänkande. Han redovisar inledningsvis den teoretiska bakgrunden, utan att bortse från den kritik som drabbat Saids orientalismskildring. Hans verk är inte en inventering av det svenska kulturarvet efter någon enkel mall. Den bild som framträder i Björks arbete är varierad och nyansrik. Han ser tendenser till schablonisering hos de svenska orientalisterna, men förmår också uppfatta skiftande hållningar hos de bildskapare och skriftställare han studerar.

Annons
Annons

Att franska resenärer med kulturella böjelser färdades till Orienten var inte så märkligt, eftersom det franska engagemanget i Nordafrika och Mellanöstern ökade efter Napoleons misslyckade fälttåg mot Egypten och invasionen av Algeriet 1830 blev startpunkten för den franska kolonialismen i arabvärlden. Intresset för dessa områden var inget nytt, men det fick ett kraftigt uppsving under 1800-talet och den orientalistiska vurmen spred sig i Europa. Paris var århundradets metropol mot vilken inte minst de kulturellt verksamma blickade. Dit begav de sig och där mötte de orientalismen. Militärer och diplomater hörde också till dem som anträdde österlandsfärden och de stannade vanligtvis långa perioder på sina poster. De fångade inte sällan sina intryck i teckningar, brev och reseskildringar.

En svensk som tidigt gjorde detta var den i Frankrike uppvuxne Carl Peter von Heidenstam som under åren 1818 till 1824 var stationerad i Istanbul, det Osmanska rikets centrum. Han överväldigades först av staden, men upptäckte så småningom att den med sina trånga och smutsiga gator inte var så angenäm att vistas i. Nyfiken tycks han ha varit och han både avbildade och skrev om vad han såg. Efter att ha återvänt till Sverige publicerade han sina minnen och försökte i dem skingra den svenska okunskapen om den region han rest i och de olika folk och kulturer han mött i osmanernas multietniska imperium. Carl Gustaf Löwenhielm, svensk militärattaché, som kom till Istanbul samma år som Heidenstam lämnade staden, förefaller inte ha fått ut lika mycket av sin vistelse, han karakteriserar dessa år som förlorade. I hans ögon var landet barbariskt och han klagar över att ”eldsvådor, pest, revolter, massakrer och jordbävningar följde efter vartannat”.

Annons
Annons

I likhet med Heidenstam avbildade Löwenhielm vad han såg och hans akvareller vittnar om att han var en uppmärksam iakttagare av den värld han vantrivdes i. De ter sig en aning livlösa, men det kanske kan ses som ett utslag av hans motvilja mot tillvaron i främmande land. Hur annorlunda var det inte för läkaren Johan Hedenborg, som anlände till Istanbul vid samma tid som Löwenhielm, men som till skillnad från denne blev så betagen av Orienten att han stannade i åtskilliga år. Människorna beskriver han som ”ordhålliga och framför allt ärliga, måttliga, och, då så fordras, äfven till en del ihärdiga”. ”Muselmanen och i synnerhet Turken gör sig en lag af att vara gästfri, och delar med främlingen sitt bord.” I sina skildringar av Egypten berättar han däremot om lathet och orenhet, stereotypa drag som de svenska resenärerna, enligt Björk, ofta återkommer till.

De tidiga svenska skildrarna av Orienten var inte professionella bildskapare, men så småningom skulle svenska konstnärer följa i sina franska kollegors spår och bege sig till andra sidan av Medelhavet för att finna exotiska motiv och inspirerande miljöer. Anders Zorn var en av dem. Bröllopsresan 1885 gick till Istanbul men några år tidigare hade han varit i Tanger, dit han senare återvände, dessutom besökte han Alger. Att måla orientaliska kvinnor var givetvis nödvändigt och när Zorn hade svårt för att värva infödda modeller fick hustrun Emma rycka in som ”odalisk”. Haremslivet var utan tvivel det som väckte mest fascination hos européerna och eftersom inga män fick tillträde till denna kvinnovärld frodades fantasierna och bilden av den orientaliska kvinnan är nästan genomgående klichéartad. Detsamma kan å andra sidan sägas om kvinnobilden generellt i 1800-talskonsten, och under de flesta andra epoker.

Annons
Annons

I sin stora genomgång lyfter Björk fram en lång rad svenska målare som under kortare eller längre tid vistades i Nordafrika och Främre Asien och som under perioder arbetade i orientalistisk stil. Mycket förenar dem och de har många gemensamma uppfattningar om vad de upplever, men åtminstone en skiljer sig radikalt från mängden. Ivan Aguéli, som mötte konsten i Paris, där han också bedrev studier i orientaliska språk och kulturer, kom till Egypten mot slutet av seklet och han fångades av Orienten i så hög grad att han konverterade till islam. Som konstnär är han en särling som i vissa avseenden faller utanför den orientalistiska traditionen.

Orientalismen tog sig också andra uttryck än det rent konstnärliga och Björk beskriver ingående hur Orienten framställdes i den alltmer visuellt inriktade kultur som formades av fotografiets genombrott och förbättrad tryckteknik vad gällde illustrationer i tidskrifter och böcker. Bilden av Orienten vidgades och inkluderade bland annat skildringar av spektakulära händelser i kolonierna. Uppror och krig fick plats i nyhetsrapporteringen, liksom arkeologiska fynd och kulturella begivenheter. Världsutställningarna, som lanserades vid 1800-talets mitt, gav också utrymme åt inslag från de områden som inlemmats i kolonialväldena. Orientalisk ornamentik smög sig in i arkitekturen. Mattor och tyger från Orienten blev, liksom divaner och ottomaner, chica inredningsdetaljer i det europeiska borgerskapets salonger.

Detta importgods och det ökade intresset för Orienten innebar inte att européerna drabbades av några större tvivel på den egna civilisationens överlägsenhet. Däremot önskade eliten i omvärlden, koloniserad eller ej, få ta del av det moderna. Orientaler och andra kom till Europa för att se och lära, besök som rapporterades i pressen och som väckte uppmärksamhet och förundran. Bilden av Orienten var inte densamma mot slutet av seklet som i dess början, beroende på att Orienten och Europa hade förändrats i grunden. Öst och väst hade aldrig levt helt åtskilda, men under 1800-talet utvecklade de nära relationer med varandra och orientalismen, både i sin kulturella och vetenskapliga form, var en avgörande kraft i denna process.

Annons
Annons

Avslutad är den inte. Europa och de trakter som en gång kallades Orienten, varav Björk endast sysslar med delarna kring Medelhavet, har präglats och präglas av utvecklingen under förrförra seklet. Orientalismens föreställningar hör inte bara historien till, de fortsätter att spela en roll i dagens uppfattningar av ”de andra”, av vilka många nu lever och verkar i Europa, utan att betraktas som en integrerad del i gemenskapen.

Orientalismens konst kan beskådas på museer, som bilder från en svunnen epok, men de fungerar även som inspiration i ett kritiskt förhållningssätt till såväl det förflutna som det närvarande. I den nyligen avslutade utställningen ”Le corps découvert” på Institut du monde arabe i Paris visades två foton av Majida Khattari, marockansk konstnär som är bosatt i Frankrike. Ett par kvinnor i en typisk orientalisk miljö sitter likadant på båda bilderna, men deras grad av påklädning varierar. Delvis beslöjade och delvis nakna blir de aktörer/objekt i en mångtydig postorientalistisk estetik som tar fasta på kvinnans situation. Titeln, ”Les Parisiennes”, bidrar till laddningen. Vilka är dessa parisiskor och med vilken blick blir de betraktade?

Karl Steinick
Kritiker i SvD

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons