Annons

Orkneyöarna gör alla till amatörarkeologer

NORDBOR. På de brittiska Orkneyöarna, norr om det skotska fastlandet, hittar man fortfarande spår av ett nordiskt förflutet. Torgny Nordin har gjort en resa i Orknöjarlarnas fotspår.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Med havsälgen far jag från Torså över måsens myrar till Hamnviken på Orknö. Ja, så hade jag skrivit om det varit för tusen år sedan jag tog färjan över havet från Thurso till Stromness på Orkney. Men nu var det bara för ett par veckor sedan – och alltför gåtfulla är numera den norröna poesins klingande kenningar.

Havet skimrar i silver när färjan rundar Hoy, nordbornas Håö. Det är kraftig flod och i gattet vid Scapa Flow är strömmen så stark att lunnefåglarna som vilar på vattnet guppande glider förbi vår stora och snabba färja i ilfart, likt upprymda forsrännare.

Redan innan vi lagt till tänker jag på George Mackay Browns ord: ”Stromness is a ballad in stone”. Det är på pricken. Stenhus efter stenhus klättrar nerför kullarna och tränger ihop sig i ett så tätt gytter vid strandkanten att det är en gåta hur någon alls lyckas komma in i husen. Det är i sin självbiografi ”For the Islands I sing” som George Mackay Brown – Orkneys kände lyriker – berättar om platsen där han växte upp.

Inte mycket är förändrat. Samma smala huvudgata löper den dryga kilometern genom stenstaden. Endast en bil i taget tar sig fram, men i gengäld byter gatan namn fem gånger. Smala gränder förgrenar sig åt bägge sidor, brantast och snirkligast är Khyber Pass.

Annons
Annons

Och så öppnas himlen. Ett piskande regn driver in mig på en av Stromness pubar, Browns favorithak visar det sig. I självbiografin skriver han om hur lite Skottland och England betyder. Jag känner mig halvnordisk, tillstår han, och uttrycker därmed en åsikt som ofta hörs här ute på öarna.

Det finns olika skäl. Många är ättlingar till vikingarna som de med entusiastisk stolthet kallas här. Men det är också en fråga om stil. Brown är inte ensam om att betona den norröna sagalitteraturens inflytande på sitt skrivande. I första hand gäller det Orkneyinga saga, eller Orknöjarlarnas saga som den heter i Ingegerd Fries utmärkta översättning.

Orknöjarlarnas saga rymmer mycket. Berättarstrukturen är magnifik och boken är befolkad med en parad eldfängda, förslagna och vänsälla typer som Arne pinnben och Einar hårdskäft, Magnus barfot och Torfinn skallklyver. Det är färgstarka personer och deras öden som står i centrum. Om vardagsliv och natur förtäljs ytterst lite. Brown och andra författare på Orkney har tagit efter den korthuggna och handlingsinriktade stilen och bryr sig föga om det praktfulla landskapet. Det får tala för sig självt.

Regnet drar vidare och solen pressar sig igenom de förbiilande molnen. Jag strövar ut i Stromness, men kommer inte långt innan nästa atlantiska dusch smattrar på stentaken. Det är bara att vänja sig.

Stromness är belägen på västsidan av Orkneys största ö som fantasilöst kallas Mainland. Under den nordiska tiden hette ön Hrossey, alltså Rossö eller Hästö. Reser man med Orknöjarlarnas saga i packningen får man lätt förnimmelsen av att den språkliga valörrikedomen gått förlorad i dagens engelska namnskick. Samtidigt är det svårt att bortse från att historien sträcker sig betydligt längre bakåt i tiden.

Annons
Annons

En dryg mil norr om Stromness ligger Skara Bræ, Storbritanniens bäst bevarade neolitiska by. Alla som stannar ett tag på Orkney blir amatörarkeologer, påpekar den orkneyfödde författaren Edwin Muir träffande i sin klassiska ”Scottish Journey”. Och under ett par dagar sicksackar jag mellan olika arkeologiska lokaler; besöker bautastenscirkeln – Ring of Brodgar – som stått i evinnerliga tider och där blixten nyligen klöv en av jättarna mitt itu. Ser Stenness stående stenar – där barnen klättrar upp och ner fast de inte får.

Inte långt från Stenness reser sig en grästäckt kulle mitt ute i en kohage. Det är Maes Howe – Orkahögen – megalitgraven som inuti är full med runor. Nedhukad går jag in i den trånga gravgången. Ljudet av storspovar utanför försvinner ju längre in jag når, och längst inne i kammaren är det bokstavligen dödstyst. När ögonen vant sig syns i ficklampsskenet slingrande runor: ”jorsalafarar brutu orkhouth” – Jerusalemfarare bröt sig in i Orkahögen. Ja, det är ett vikingatida klotterplank härinne. Uppgifter om historiska personer blandas med skryt och skvaller: ”dessa runor ristades av mäster-ristaren i Västerhavet”, ”Ingegerd är en kåt kärring”.

Den centrala händelsen i Orknöjarlarnas saga är mordet på jarl Magnus Erlendsson i början på 1100-talet. Kroppen fördes till kyrkan på Byrgisey, dagens Birsay, där graven blev en av Västnordens viktigaste vallfärdsorter. Sagan innehåller en katalog med underverk som skall ha skett efter gravsättningen: ”En tid därefter syntes ett himmelskt ljus skina över hans grav. Folk började anropa honom när de var stadda i nöd, och de blev strax bönhörda… Man kunde alltid känna en himmelsk doft vid hans grav som sjuka människor blev helade av”.

Annons
Annons

Idag finns endast ruiner kvar i Byrgisey. Trift och kärringtand blommar mellan stenarna när jag vandrar runt på ön, men någon himmelsk doft uppfattar jag inte. Däremot ett himmelskt regnande. Livlöst är det absolut inte – jag blir utskällt av två strandskator vars ungar gömmer sig någonstans bland husgrunderna.

Med jarldömets växt flyttades huvudorten från Byrgisey, via Örfjära till Kyrkviken, dagens Kirkwall. Det tog decennier, men för mig tar det bara någon timme att följa i spåren.

Kommer sent på kvällen till Orphir, Örfjära: ”Där var en stor dryckeshall med dörr vid gaveln... En vacker kyrka stod strax utanför dörren”. En bit av kyrkan finns kvar än idag, i utkanten av en begravningsplats med utsikt över Scapa Flow. Regnmoln skyndar fram över kvällshimlen och jag slår upp tältet intill en stenmur täckt av blommande Fuchsia magellanica. Det känns som i Eldslandet.

I Kyrkviken byggdes en magnifik katedral dit den helgonförklarade Magnus ben flyttades. Underverken höll i sig och märkligast, enligt sagan, var förmodligen Sigurd Tandrason på Hjaltland: ”Han var helgalen och blev insydd i ett skinn, och så blev han förd till Kyrkviken och sankt Magnus. Hos honom fick han sin hälsa tillbaka, och alla som såg det prisade gud och hans älskade vän sankt Magnus”.

Och nu är jag där, i Kirkwall. Staden, vilken saknar Stromness pittoreska charm, domineras helt av St. Magnus Cathedral som är byggd i röd och gul sandsten. Jag går runt i kyrkan och stöter snart på en bekant, polarfararen John Rae. I bortre änden av kyrkrummet sträcker han ut sig efter en lång dag på tundran, iförd full polarmundering och med grov bössa.

Annons
Annons

Nog hade han skäl att vila
ut – hånad och ifrågasatt av viktorianska England som han var för sin skandalösa upptäckt av den sista Franklin-expeditionens dystra öde. Lady Jane Franklin vägrade acceptera Raes rapport om kannibalism och lyckades få Charles Dickens att ge sig in i striden. Med rasistisk retorik påstod Dickens att det i själva verket var de lögnaktiga och primitiva eskimåerna, John Raes informanter och vänner, som ätit upp sir John Franklin och hans käcka mannar. Det var ett absurt påstående.

North Ronaldsay är Orkneyöarnas nordligaste ö och vid dess udde står Storbritanniens högsta landbaserade fyr varifrån man i siktigt väder skymtar Foula och Fair Isle på Shetland.

Andfådd efter den vindlande trappan når jag upp till linshuset och möter där William Muir. 172! säger jag med dunkande hjärta. Nej, 176 trappsteg, svarar han, som antalet verser i den längsta psalmen, nummer 119. Och han har förstås rätt. Men så har William Muir också arbetat som fyrvaktare här i 42 år, fram till automatiseringen 1998.

Efter att ha pratat fyr- och öhistoria tar William fram en nyfunnen skatt: kan nog intressera dig, säger han. Den ser ut som en stridsklubba och väger som bly – men det är en bit sandelträ från ostindiefararen Svecia från Göteborg som sjönk utanför North Ronaldsay en novemberdag 1740.

Hon var på väg till Göteborg från Bengalen med silke och sandelträ och skulle vara hemma till jul, men så blev det alltså inte. 91 man drunknade, nio stycken överlevde. Och än idag spolar havet upp rester från vraket.

Jag följer stranden tillbaka. På stela vingar far stormfåglar fram längs vågorna, skär in över stranden och följer stenmuren som går runt hela North Ronaldsay och hindrar öns tångätande får att beta på ängarna. Stormfåglarna häckar vid murar här på Orkney och när de nått sina favoritställen blir de för en stund hängande, som om de överlistat tyngdkraften. Sitter man alldeles stilla då kan man komma dem helt nära, så nära att man ser rakt in i det svarta, trolska ögat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons