Annons

Anna Möller-Sibelius:”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig”

Gösta Ågren (1936–2020).
Gösta Ågren (1936–2020).

För den finlandssvenske poeten Gösta Ågren var drömmar och idéer en förutsättning för att kunna hålla vardagen i styr. Efter hans bortgång kvarstår ett författarskap som på olika sätt närmat sig mänsklighetens stora frågor och vågat lämna läsaren utan svar.

Under strecket
Publicerad

Budet om poeten Gösta Ågrens död kommer när sommaren är som vackrast, den 24 juni en mycket varm och solig dag när pionerna är tunga av blom. Det är samma dag som Edith Södergran dog och i hennes fall tycks myt och verklighet gå hand i hand, som om det fanns en poetisk logik även i tidpunkten för hennes bortgång: ”Jag går på sol, jag står på sol, / vet av ingenting annat än sol.” skriver hon i sin dikt ”Triumf att finnas till” 1918. 

När det gäller Ågren känns dödsdagen mer som en paradox, för om det är någon tid på året som kan associeras med hans poesi så är det november. Och om det är någon färg som han diktat om med särskild emfas så är det grått: ”Om himlen ändå vore grå: grått skimrar. / Den är blå: en regnig färgfilm.” Han var också filmregissör, utbildad vid Svenska filminstitutets filmskola i Stockholm 1964-66, så den metaforen låg nära till hands. Hans dikter är i vilket fall som helst varken suddiga, otydliga, dystra, depressiva eller vilka associationer nu ord som ”november” och grått” kan tänkas ge. Grått och november har i hans poetiska värld att göra med höga ideal, integritet, stränghet, allvarsamhet, etos, socialt engagemang och passion. I dikten ”Kärlek i november” från 1974 skriver han: ”Hennes ögon är tysta som blommor. / Hon väntar på mig. I gemenskapen / finns en smärta, som vi kallar kärlek, / men kärleken är inte stängd som en dörr. / Den är öppen som en väg / och jag vilar i ditt mjuka dis / en kväll i november, när jorden / är hunger och ropande händer.” 

Annons
Annons

Just den dikten kom till under ett decennium då det kulturella fältet präglades av vänsterideologiska idéer och poetiska krav på politiska ställningstaganden, och den låg på det sättet helt rätt i tiden. Men vid det laget hade Ågren redan ”tagit ställning” som poet i närmare 20 år – för de fattiga, förtryckta och nödlidande både i historien och i nuet, både i hans eget Österbotten och globalt. Det gjorde han redan i sin debutsamling ”Kraft och tanke” 1955 och han stack inte heller under stol med att han var övertygad socialist och marxist. På 1950-talet var det här inte en position som hejades på av det finlandssvenska kulturetablissemanget – dikt skulle helst vara tidlöst lyrisk och reflexiv, så som man vant sig vid att den finlandssvenska modernistiska traditionen var, och som den kanske hade blivit med åren.

Idealismen fungerar som en ledstjärna genom hela Ågrens författarskap.

Det som kärleksdikten ovan visar är i alla fall i vilken grad det sociala engagemanget och det intimt existentiella går ihop för Ågren, som om de vore två sidor av samma sak. Inre och yttre, dröm och yttervärld, ideal och verklighet … på något vis är sambandet mellan dem dynamiskt och integrerat i hans poesi. Vilket inte betyder att relationen mellan dem är enkel. Det verkar inte finnas någon konflikt mellan den personliga kärleken/smärtan och öppenheten mot världen i ”Kärlek i november”, men man kan också tänka tvärtom, att just för att det finns en sådan vill dikten upphäva motsättningen genom att ersätta en förväntad liknelse med en annan: kärleken är inte stängd som en dörr, den är öppen som en väg. I så fall blir diktens utsaga en normativ beskrivning, en skildring av hur det kunde vara, hur det borde vara?

Annons
Annons

Idealismen fungerar som en ledstjärna genom hela Ågrens författarskap. ”Utan det drömda skeppet / skulle barkbåten kapsejsa”, skriver han i en sen dikt. Idealet kan inte uppnås – det hör liksom till sakens natur – men det kan ge riktning, det kan vara den vision som bär upp det till synes futtiga eller som gör det möjligt att hålla vardagen i styr. I en dikt beskriver Ågren ett möte med en strokedrabbad. Den sjuke försöker säga något, det är svårt, ”Orden orkar inte ut ur diset”. Men till slut förstår diktjaget: God morgon, hur mår du? Det är det som den andre försöker få sagt! Och Ågren sammanfattar: ”Den, som är / nästan stum, säger endast / det allra viktigaste.” 

Att hitta fram till och hålla fast vid en idealistisk hållning under efterkrigstiden med dess moraliska bankrutt var en utmaning för Ågren, liksom för många andra av samtidens författare. Det är betecknande att han disputerade vid Stockholms universitet 1971 på en avhandling om Dan Andersson, ”Kärlek som i allting bor”, där han följde författarens utveckling mot bakgrund av första världskrigets katastrof. Han beskriver i sin avhandling hur Anderssons uppfattning förändras från synen att krig är ett samhällsproblem till att det är ett psykologiskt problem – att rötterna till kriget står att finna hos mänskligheten, och hos individen själv. Enligt Ågren rör sig författaren från ateism till en ny andlighet inspirerad av indisk religionsfilosofi för att slutligen nå en syntes i tron på en monistisk och älskande gud, närvarande och full av medlidande, ungefär som hos Dostojevskij. 

Annons
Annons

Valet av avhandlingsämne och Ågrens tolkning av Dan Anderssons utvecklingsgång säger något om de frågeställningar han själv försökte hantera. Det är stora teman som engagerar honom, frågor om frihet, ansvar, sanning, ondska, godhet, rättvisa, kärlek, nåd, idéer och materia, livets mening, individen och massan, hjälten, roller och repliker, autenticitet, tystnad, tid, åldrande, sjukdom och mycket annat. 

I Ågrens diktvärld är envar som existerar en hjälte, det ”gäller att välja segern, / trots att det ser ut som / ett nederlag.” Därmed inte sagt att den enskilde alltid ens har den möjligheten, att inta någon som helst hållning. I flera dikter skriver han om individer som är bortom all frihet, som har förlorat sitt språk, minne eller medvetande. Även i de här tillstånden finns något slags värdighet, seger eller oåtkomlighet förmedlad genom betraktarens kärleksfulla blick, nämligen den kärleksfullhet som handlar om att obetingat våga se saker som de är.

Paradoxen finns överallt i hans poesi, inte bara som ett grepp utan som ett slags lyrisk lösning på filosofiska problem.

Österbotten är det landskap som Ågren framför allt diktar om. Det är i slättlandskapet, jordbruksmiljön och hos regionens folk som han hämtar sin inspiration, och delvis i ett självbiografiskt material. Även här kan man se en parallell till Dan Andersson, för Ågren själv framhåller att den ödsliga storheten i den anderssonska vildmarken accentuerar grymheten i det mänskliga livets villkor.

I landskapet understryks gestalternas ensamhet, förtydligas varje rörelse och intensifieras varje blick, menar han. Även om Österbotten inte är någon ödemark så är Ågrens diktgestalter stiliserade, nästan arketypiska i sin materialitet, och de får sina konturer i ett sammanhang där allt oväsentligt skalats bort. Det här gäller i hög grad för trilogin ”Jär” (1988), ”Städren” (1990) och ”Hid” (1992), som väckte uppmärksamhet även över språkgränsen hos en finsk publik. För ”Jär” fick Ågren det prestigefyllda Finlandiapriset. 

Annons
Annons

Ett av Ågrens särmärken är paradoxen och få har odlat den med sådan envetenhet som han. ”Oroa dig inte, det ordnar sig aldrig” hör till de oftast citerade dikterna. Men paradoxen finns överallt i hans poesi, inte bara som ett grepp utan som ett slags lyrisk lösning på filosofiska problem. I dikten ”Tes” skriver han:

”Om definitioner var möjliga / behövde ingen göra dem, / men varje mening slutar i tystnad / och liv och död är vingar på samma fågel.”

Ågren förblir djupt engagerad i mänsklighetens stora frågor men under författarskapets gång träder det explicit politiska budskapet tillbaka, kanske för att komplexiteten i tillvaron och hans eget sanningsanspråk kräver det. Och för att de formkrav som den lyriska genren ställer i hans fall griper in i själva essensen och förståelseprocessen, och vice versa. I samlingen ”Här i orkanens blinda öga” (2006) går han i dialog med Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein, i ”Ritten mot nuet” (2018) skriver han flera dikter om antikens filosofer såsom Anaximandros, Pythagoras, Empedokles, Demokritos med flera. I den sistnämnda samlingen formulerar han ”Tre teser” (så lyder titeln): ”Att sjunga hymner / förstorar livet. Den, / som ritar en lönndörr / på tapeten, kan / när som helst fly. / Målet för vandringen / är ett av stegen.” 

Dikten bildar ett slags lyriska lärosatser och uttalas med en auktoritet som är utmärkande för Ågren. Benägenheten att uttrycka sig i aforistiska maximer och med profetisk pondus ger hans poesi en accentuerad kognitiv, för att inte säga manlig struktur. Manlig i en bemärkelse som vår kultur traditionellt har förstått begreppet, associerat med sådant som tänkande, regler, abstraktion och system. Samtidigt som hans utsagor är absoluta och kompromisslösa just på det sättet är de också djupt lyriska, vilket räddar allt – som en kompletterande anima. 

Annons
Annons

I hans sista diktsamling ”Dikter och slutsamtal” som kom ut så sent som i år tar han upp problemet med om och hur det kan finnas poesi efter Auschwitz, och ger sitt eget svar: ”Ord kan bära den skonades / skuld. Utan dem är han / försvarslös som en börda. // Också den sörjande måste / tala. Vi kan inte läsa tomma / sidor, vi kan inte leva // utan form. Klagosånger låter / den bundna dö, den ofödda / befrias, den namnlösa / minnas sitt namn.”

Nej, det finns ingen genväg för läsaren heller.

Dikten heter ”Ord efter Auschwitz” och den knyter samman den unge Ågrens glödande hopp om en räddning och framtid för mänskligheten trots efterkrigstidens insikter om den totala moraliska urspårning som skett, med den åldrade poetens outtröttliga försvar för, eller vädjan till ... ja vad? Människan som kulturvarelse? Människan som sådan? 

Ågren ger inget svar och läsaren får ta emot utmaningen att tänka vidare själv. ”Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg.”, skriver han redan 1972. Nej, det finns ingen genväg för läsaren heller. Och det kan kännas som en novembersträng och arkaiskt grå uppmaning på liv och död att läsa hans dikt, lika angeläget och allvarsamt och kompromisslöst. 

Bland det trettiotal diktsamlingar som han lämnar efter sig finns också en dikt som heter ”Sommar”. Låt oss skiljas från honom där, i den årstid som är nu och likväl i hans anda: ”Mitt i grönskan / ser man röda, vid- / öppna rop. Denna form / av smärta kallas rosor.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons