Annons

Anders Q Björkman:Oron här beror inte på demografi – trots orientlivs och moské

Sörmländsk idyll – med ännu ej inplastade höbalar.
Sörmländsk idyll – med ännu ej inplastade höbalar. Foto: Anders Q Björkman

Som stockholmare på ”lantissafari” i Sörmland noterar även jag en oro för förändringar. Men inte samma oro som till exempel Ivar Arpi och Kajsa Dovstad gett uttryck för.

Under strecket
Publicerad

Kanske kommer jag nu att framstå som en sådan där beskäftig stockholmare som ger sig ut på ”lantissafari” för att rapportera om verkligheten utanför huvudstaden.

En av dem som Margit Richert i en krönika i SvD för ett par veckor sedan förutspådde skulle komma att trängas i spalterna efter semestern: ”journalister och andra lösa tyckare” som åker på besök i spenaten och sedan författar skakande rapporter om förändringar i demografi och infrastruktur i svenska småstäder och samhällen.

Jag får ta den risken. Jag tillbringade nämligen en semestervecka kring midsommar i sörmländsk landsbygd och även jag upptäckte en oro inför förändringar. Fast inte vad gäller befolkningssammansättning eller butiksutbud, vilket SvD:s ledarskribent Ivar Arpi, Expressens Jens Liljestrand och GP-gästskribenten Kajsa Dovstad har gjort i artiklar under månaden som gått.

Till exempel beskrev Dovstad hur hon en sen kväll i Gävle upplevde ett ”Jimmie moment” då hon inte kunde finna ”vanlig mat” som köttbullar, utan fick ta till syrade grönsaker från ett snabbköp med arabiska skyltar. Hon gav uttryck för ”känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar” – och att inte trivas med detta.

Annons
Annons

Gemensamt för texterna är att de speglar en nostalgisk längtan efter ett mer homogent Sverige, eller att de åtminstone konstaterar att en förändring i motsatt riktning har ägt rum. Och det är inte svårt att förstå att en människa kan känna vemod inför att hennes hembygd förändras. Flen är inte mina hemtrakter, men när jag inför midsommarfirandet hämtade vänner på tågstationen där la jag märke till att det i ”Sörmlands hjärta”, som är kommunens slogan, finns oväntat många med mörkare hud än jag själv, en moské, en orientlivs samt två filialer till Migrationsverket.

Se där en förändring som jag kan känna melankolisk saknad inför: min barndoms oinplastade höbalar.

Men eftersom jag semestrade i den riktiga spenaten, utanför tätorten Flen, var det inte den etniska sammansättningen som upptog mig – utan hur oerhört vackert det är i den sörmländska grönskan. De öppna odlingslandskapen kontrasterar mot ekdungar på kullar runt vilka slåttermaskiner kapat ner fodret till kossorna – träden ser ut som jättelika bonsai-arrangemang på de böljande fälten. (Det enda som stör den idylliska bilden är de inplastade ensilagebalarna, som för tankarna till utomjordingar som just har landat. Se där en förändring som jag kan känna melankolisk saknad inför: min barndoms oinplastade höbalar.)

De sköna öppna landskapen är dock ingen självklarhet och i samtal med ortsbor får man snabbt klart för sig att det finns en oro inför framtiden. Då tänker de inte på demografin, utan på att lador rivs, att mjölkproduktion upphör, att bönder lägger ner sin verksamhet helt och hållet. Kort sagt att det är mycket svårt att klara sig som lantbrukare och att landskapet riskerar att omgestaltas.

Annons
Annons

Om det är en förbättring eller en försämring? Jag vet inte, men det är en förändring.

Fast precis som en orientlivs kan flytta in med ett nytt sortiment när en Ica-butik inte längre bär sig, växer en ny typ av entreprenörer fram inom det sörmländska lantbruket: vinodlare som producerar exklusiva viner, småskaliga mejerier som saluför sina ostar i egen butik samt ekobönder som odlar kulturgrödor, handmjölkar sina kor och vars produkter återfinns på tjusiga krogar på Östermalm.

Om det är en förbättring eller en försämring? Jag vet inte, men det är en förändring.

När vi verkligen tänker efter – bortom vemodet – är det inte lika lätt att påstå att det var bättre förr. Det idylliska folkhem vi kan sakna har i andra sammanhang beskrivits som ett insnöat ”DDR-Sverige” – en tid och plats där vitlök ansågs vara oätlig och ingen lämplig ingrediens i ”vanlig mat”, där rådande konsensus inte sällan kändes kvävande och där köerna för att få en egen telefonapparat hos Televerket var Warszawapaktslånga.

Tiden går inte att vrida tillbaka.

Och även om vi – mot all förmodan – ändå önskar att tiden hade stannat innan EPA-varuhusen försvann (1978), innan det blev förbjudet att aga sina barn (1979) och innan de som syntes i Flens centrala delar var annat rågblonda, så går det inte att åstadkomma. Tiden går inte att vrida tillbaka.

Panta rei, allt flyter, som Herakleitos lär ha sagt. Eller som hans filosofkollega Karl Marx uttryckte det i ”Kommunistiska manifestet” drygt 2 300 år senare: ”Allt fast och beständigt förflyktigas”. Man behöver man inte vara antik grek, kommunist eller filosof för att inse att förändring är det enda konstanta i tillvaron.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons