Annons
Recension

Point OmegaOsaliga andar i öknen

KULTURKRITIK. I Don Delillos nya roman har en 73-årig akademiker tagit konsekvenserna av sin vantrivsel i kulturen. Det blir en närmast beckettskt stillastående berättelse – ingen annan gör något liknande, skriver Jan Söderqvist.

Under strecket
Publicerad

Point Omega

Författare
Don DeLillo
Genre
Prosa
Förlag
120 s. Scribner

Jag kommer att tänka på ett uttalande av James Ellroy i samband med senaste publicitetsturnén: ”I don’t do culture”. Det vill säga: jag deltar inte i kulturen. Det vill säga: han håller sig undan. Inga tidningar, inget internet, i princip inget umgänge.

Don DeLillo är en författare av ett helt annat temperament, om än med ett besläktat intresse för underjordiska konspirationer och politiskt våld. Men han odlar ett likartat förhållningssätt till kulturen: ser i stort sett bara sport på tv, använder sig inte av e-post (berättar han i en färsk intervju i Wall Street Journal), håller omvärlden på avstånd.

I DeLillos nya roman är centralgestalten en med författaren exakt jämnårig (73) akademiker, Richard Elster, som har varit den amerikanska militären behjälplig med att tänka konceptuellt kring kriget i Irak – att skapa ett nytt språk för en ny verklighet – och som efter avslutat uppdrag har tagit konsekvenserna av sin vantrivsel i kulturen ytterligare några steg längre.

Elster sitter ensam i ett hus i den kaliforniska öknen och talar med ingen. Syftet är att känna hettan i den kropp han gradvis återvinner från nyhetsflödets och trafikens illamående. Fast det låter förstås bättre med DeLillos egen formulering; ”reclaiming the body from what he called the nausea of News and Traffic”.

Annons
Annons

Elster har alltså lämnat nyheterna och trafiken bakom sig, liksom sporten och vädret. Vägledande är en idé som har sitt ursprung hos den franske jesuitprästen Pierre Teilhard de Chardin, en idé om att det mänskliga medvetandet är på väg mot en ”omega-punkt” som markerar ett tillstånd av övermättnad och utmattning. Vi imploderar under trycket av vår egen, kollektivt ackumulerade kommunikation.

Romanen berättas av en dokumentärfilmare, Jim Finley, som besöker eremiten i öknen i avsikt att få till stånd ett gemensamt projekt. Han vill filma Elster när denne tänker högt om sitt arbete med Irakkriget och följer de associationer som dyker upp i ögonblicket. Bara Elster mot en vägg, inga frågor, inga förklaringar, ingen inramning.

Men Elster glider undan, ger inget bestämt besked, behåller det mesta av tankarna för sig själv. Skeendet avstannar. Inte heller det faktum att Elsters dotter Jessica oväntat dyker upp i öknen förändrar dynamiken nämnvärt.

Parallellt med diskussionen om det mänskliga medvetandet sysslar ”Point Omega” med många andra idékonstellationer, inte minst med perceptionen i allmänhet och filmkonsten i synnerhet. Finlays yrke är inte godtyckligt valt. Romanen inleds och avslutas med två essäistiska passager om ett stycke videokonst, ”24 Hour Psycho”, som visades på Museum of Modern Art i New York under sommaren 2006. Verket består av Hitchcocks klassiska thriller ”Psycho”, projicerad på en skärm med en hastighet av bara två rutor per sekund, vilket gör att den drygt 90 minuter långa filmen tar ett helt dygn i anspråk.

Annons
Annons

Och när en välbekant film spelas upp så långsamt, är det något helt annat än det gamla vanliga man ser. Vad som är viktigt är inte längre självklart; varje muskelrörelse i varje ansikte blir monumental. Om man i vanliga fall riskerar att inte se skogen för alla träd, blir det nu istället svårt att uppfatta dessa träd när fokus ligger på barkens alla ojämnheter. Idén om en skog framstår i det läget som högst tvivelaktig.

Den närmast beckettskt stillastående berättelsen om tre osaliga andar i öknen betraktas lämpligen i detta fladdrande projektorljus: accenterna sprids ut jämnt, och romanen blir aldrig den förväntade uppgörelsen med USA:s krigföring på främmande kontinenter utan istället en asketiskt stram, konceptlitterär installation.

En förvirrad amerikansk kritik klagar över tunna karaktärer, som om DeLillo här skulle ha försökt och misslyckats med att skriva en av sina gamla tjocka tegelstenar en gång till.

Men det här är någonting annat: alltmedan utsökt mening läggs till utsökt mening blir idéerna till karaktärer som utför en suggestiv dans i vad som kunde kallas en kall kulturskymning. Ingen annan gör något liknande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons