Annons

”Oscarson är fel ute – museer bör demokratiseras”

Arbetets museum i Norrköping.
Arbetets museum i Norrköping. Foto: Jorma Valkonen/TT

KULTURDEBATT | När museer vill öppna för ovana museibesökare går det att likna vid hur folkkyrkor ersatte latinet med språk församlingarna förstod. Det skriver Niklas Cserhalmi, chef för Arbetets museum i en replik till Stina Oscarson.

Under strecket
Publicerad

Det är onsdag morgon. Jag äter frukostgröt och läser Stina Oscarsons text ”Museibesöket blir som en lektion i grundskolan” i SvD där huvudfokus ligger på att kritisera Nationalmuseums ”förnumstiga” textskyltar. Oscarson kontrasterar den genomförklarade museivärlden mot den katolska kyrkan där mysterier fortfarande enar människor. Hon jämför detta med den svenska kyrkan som sänkt trösklarna till dess att allt blivit trivialt.

När jag efter frukost cyklar till museet funderar jag på om Stina Oscarson ger oss ledtrådar till att förstå museidebatten som pågått 2018 och 2019. Är den rörelse som museivärlden i Europa är inne i nu motsvarigheten till kyrkans reformation under sen medeltid? Den stora knäckfrågan då var språket. Bibeln var skriven på latin, ett språk som eliterna, men inte menigheten förstod. Kyrkan hade därigenom tolkningsföreträde till Gud och folk i allmänhet var hänvisade till att lita på de tolkande prästerna för att förstå hur Gud tyckte att de skulle leva sina liv.

När Bibeln till sist blev översatt till folkspråken tog en stor mängd människor del av texterna och kunde själva göra sig en bild av ”mysterierna”, som Oscarsson skriver (en sak många då upptäcker är att skärselden inte förklaras i Bibeln. La katolska kyrkan stor vikt vid skärselden för att man drog in pengar då det lästes mässor mot betalning över de som led kval medan de väntade på evigheten?).

Annons
Annons

Stina Oscarson förmedlar i sin text hur hon till en början portas av en vaktmästare då hon vill komma in till den katolska mässan. Oscarson förklarar att hon vill delta i mässan varpå mannen säger ”Jaha… Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Kan Oscarson ses som en allegori över den ovane museibesökaren, den utan akademisk utbildning, den som känner sig obekväm, okunnig, inte höra till, inte förstå? Den som museivärlden ser inte ”hör hit” och inte vill ha in? Baserat på mina egna erfarenheter av att ha varit ny som museibesökare är det många i den positionen som inte kräver att bli insläppta, som Oscarson gör. Utan tillgång till kulturellt kapital som ger självkänsla är det lätt att slinka iväg och tänka att det där är inte för mig, det där begriper inte jag. Det svenskt museiväsen varit på väg mot med 1974 års kulturpolitiska mål som kompass är ett inkluderande kulturliv. Där ”alla” ska känna sig välkomna, där vi ”sänker trösklarna”, vilket Oscarson håller mot Svenska kyrkan i sin text.

Det museivärlden försöker och vill göra nu är samma sak som folkkyrkorna gjorde.

Hur gör vi det då, hur når vi fler? Det museivärlden försöker och vill göra nu är samma sak som folkkyrkorna gjorde. Vårt agerande syftar till att ge nycklar och lämna över tolkningsföreträde och förståelse för de verk vi presenterar eller de artefakter vi ställer ut. För att fortsätta med liknelsen med reformationen så behöver de som talar latin naturligtvis ingen översättning, de kan också bli upprörda över att värdefulla aspekter av texten går förlorad när den översätts till folkspråk. Men för dem som saknar den utbildningen, tror många av oss i museivärlden just nu att nycklar kan låsa upp dörrar som gör att fler ser mer.

Annons
Annons

Det har förekommit många inspel i museidebatten som varit kloka och nyanserade. Flera skribenter har varnat för att vi som museer i vår iver att förklara blivit rigida och bokstavstroende bevakare av sanning, och att våra nycklar låst in i stället för att öppna. Där finns det kritik som vi måste ta till oss. Sådana texter har också Stina Oscarson tidigare skrivit. Men det som Oscarson gör nu, då hon vänder sig mot att sänka trösklar, att avmystifiera, att vilja nå alla, då läser jag in ett ifrågasättande av intentionen att demokratisera kulturarvet. Och då tycker jag att hon är fel ute.

Jag kommer att fortsätta att försöka avmystifiera historien så att alla känner sig välkomna.

Jag kommer att fortsätta att försöka förmedla nycklar som lämnar över tolkningsföreträdet till historien till museets besökare, jag kommer att fortsätta att försöka avmystifiera historien så att alla känner sig välkomna, så att fler förstår att de ”hör hit” och att de får ha synpunkter på historien.

Nu är det snart förmiddagsfika på museet. Det är höstlov, vi hade 1 200 besök i måndags och 1 400 besök i går, främst barnfamiljer som är här och kollar vår nya barnsatsning Lilla Arbetets. Vi har försökt bygga den så att alla ska känna sig välkomna, kunna leka och uppleva tillsammans och bli nyfikna på att förstå mer om Sveriges historia.

Niklas Cserhalmi

Niklas Cserhalmi museichef Arbetets museum och styrelseledamot i Sveriges museers styrelse.

STINA OSCARSON SVARAR DIREKT:

Nej, Niklas Cserhalmi, jag ifrågasätter inte intentionen att demokratisera kulturarvet. Däremot i vissa fall de metoder som används i syfte att göra detta, då jag tror att en verklig demokratisering kräver att vi som Dagerman formulerade det ”tror på människan”, vilket är ett uppdrag jag upplever att både Svenska kyrkan och kulturlivet delvis sviker i dag.

Det jag försökte synliggöra är att både konst och religion bär på språk som vi alla kan förstå oavsett vilket språk vi talar till vardags och vilka materiella och sociala villkor vårt öde i övrigt skänkt oss. Och att vi behöver dessa språk som bortom logik, pedagogik och moralism låter oss möta de grundläggande existentiella frågor vi alla bär på. Ty det är ofta den enda verklighet vi delar. Jag tror helt enkelt inte att vare sig konsten eller historien bör avmystifieras utan att vi behöver rum där den gåta det innebär att leva får speglas i all sin komplexitet.

Stina Oscarson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons