Annons
Ledare

Tove Lifvendahl:Osexiga budgetar bör bli det nya svarta

Foto: Anders Wiklund/TT
Under strecket
Publicerad

Med orden ”Linköpings osexigaste budget” presenterar Kristdemokraterna under ledning av oppositionsrådet Sara Skyttedal sitt kommunala budgetförslag för 2019. Och skulle jag vara bosatt där, finge det nog min röst. Blotta pressmeddelandet är som ljuv musik: ”Vi väljer att avstå från alla prestigefulla projekt, minskar utrymmet för mingel, representation och konferensresor samt sätter stopp för alla skrytbyggen som påstås ’sätta Linköping på kartan’.”

Att sätta sin ort på kartan har i politikersinnet blivit synonymt med att spendera som om det inte fanns någon morgondag. Ty med sådana överordnade intressen blir futila frågor om medborgarnas makt över egen vardag och framtid sekundära. Förslagen är framåtblickande och visionära, den som har invändningar blir således bakåtsträvande bromskloss.

Och ingen må klaga på östgötsk tankehöjd. Ambitionen är att bli en av Sveriges tre största event- och besöksstäder (ja, det innebär att man ska slå Stockholm, Malmö eller Göteborg). På den färgglada paletten finns en simhall som ser ut att bli det dyraste badbygget i Sveriges historia, ett gigantiskt nöjesfält, elcykelpool för 40 miljoner kronor, sporthall med kapacitet för SM, nytt konsert- och kongresscenter (med Oslofjorden som referensobjekt) och ett kommunalt filmcenter, för att nämna en del.

Annons
Annons

Men det är inte nöjen och underhållning som legitimerar det kommunala skatteuttaget från medborgarna, utan grundläggande välfärd. Som det konstaterades av en väljare som ville markera sitt missnöje mot hur landstinget i sitt län prioriterat, om jag blir sjuk vill jag utan dröjsmål kunna få en operation, inte ha ett subventionerat konsertbesök.

Nu invänder någon att det var väl en väldigt trist attityd mot kultur och nöjen, det där, och glöm för all del inte faktoiden om Churchill och generalerna. Mitt svar är att det går att tänka och göra på ett annat sätt. Man behöver inte välja mellan fungerande välfärd och kulturupplevelser, oavsett det handlar om smala teaterproduktioner eller nöjesparker med varmkorv.

Men det finns inget som säger att det offentliga måste stå som finansiär och garant, eftersom risken då är uppenbar att de mindre glamourösa åtagandena blir eftersatta. Det kräver politiker av en viss kaliber för att förstå. I den hedervärda bemärkelsen sätter Sara Skyttedal tveklöst Linköping på kartan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons