Annons

I rörelseOsmaklig och livsviktig injektion för svensk poesi

Athena Farrokhzad (född 1983) är poet och litteraturkritiker. Hon har tidigare givit ut ”Vitsvit” (2013), som bland annat belönades med Karin Boye-priset.
Athena Farrokhzad (född 1983) är poet och litteraturkritiker. Hon har tidigare givit ut ”Vitsvit” (2013), som bland annat belönades med Karin Boye-priset. Foto: Carla Orrego Veliz

Athena Farrokhzad är en av de viktigaste och kanske mest kontroversiella svenska poeterna. Det skriver Josefin Holmström som känner tacksamhet över att ha provocerats av Farrokhzads nya diktsamling.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

I rörelse

Författare
Athena Farrokhzad
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers förlag

96 s.

Athena Farrokhzad inleder sin nya diktsamling ”I rörelse” med att citera den amerikanska feministiska poeten Adrienne Rich: ”Poesin har aldrig haft någon chans / att ställa sig utanför historien”. Och är det något Farrokhzad gör så är det att skriva inifrån historien. ”I rörelse” är (enligt förlaget) dikter skrivna ”till och genom de gemenskaper som format Athena Farrokhzads liv och poesi”. Genombrottet ”Vitsvit” (2013) var en uppgörelse med främlingskap och rasism; det här är ett slags resa genom det socialistiska landskapet. Genom protesttåg, den iranska revolutionen, vänskapskretsen i Bagarmossen, men också genom vardagsgemenskapen, odlingslotten, familjen.

Den långa dikten ”Brev till Europa”, en parafras på beatpoeten Allen Ginsbergs ”America” (som förra året väckte debatt om just denna typ av litterära omskrivning) , kommer provocera många och älskas av kanske lika många. Den är Farrokhzads korståg mot Europa anno 2019, mot dess flyktingpolitik, populism och kulturella inåtvändhet: ”En dag ska jag låsa in Danmark med Grönlands alla utsvultna isbjörnar”; ”Europa, för tjugo år sen hatade vi ordet mångkultur för det gjorde oss till skillnad. / Nu bönfaller vi dig att välkomna det främmande”; ”Europa, det går inte att separera la mission civilisatrice från kristendomen, / kristendomen från feodalismen, feodalismen från industrialismen, / industrialismen från kapitalismen och kapitalismen från barbariet”; ”Europa, priset för fattigast matkultur går till dig i år igen”. Och sedan: ”Jag ska plantera massförstörelsevapen på 10, Downing Street.” Är det osmakligt? Ja. Får konsten vara osmaklig? Ja. Det är mycket viktigt att den får vara osmaklig.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Här finns en påtaglig och hjärtskärande konflikt: språket är inte tillräckligt.

För transparensens skull ska jag säga att Farrokhzad och jag står långt ifrån varandra politiskt. Det skulle kunna komma emellan i min läsning av ”I rörelse”, men det gör faktiskt inte det. Eller så här: det finns mycket här som provocerar mig, mycket som jag vill ifrågasätta, men det är också poängen. För ”I rörelse” väcker frågan om vad poesi är, vad den är till för. Hur ser den politiska poesin ut, hur fungerar den, vad säger den om poesins väsen? Jag är tacksam för att Farrokhzad får mig att undra det. Hon har en förmåga att sticka kniven djupt in i de mest älskade västerländska litterära trossatserna, som i dikten ”Bläck är det skarpaste krutet”. Är pennan verklen mäktigare än svärdet? ”Är du helt dum i huvet”, undrar diktjaget: ”har du nånsin kommit till en duell / beväpnad med en ballograf”. I själva verket är ”krut /…/ det starkaste krutet”. Här finns en påtaglig och hjärtskärande konflikt: språket är inte tillräckligt, men det är allt vissa av oss har. Men finns det plats för skönheten i nöden och nödvändigheten? Är det etiskt försvarligt? (Ja, svaret är alltid ja!)

Det finns en energi och vitalitet hos Farrokhzad som svensk poesi behöver en injektion av, en insikt om kulturens roll inte bara som civilisationsbärare utan också som sanningsvittne. Här finns inte plats för det självömkande eller loja, allt här är, för att använda en sliten kritisk fras, på allvar. Därav kommer ingreppet i Karin Boyes ”I rörelse”: ”Nog finns det mål och mening med vår färd - / men fetischeringen av lidande är beklagansvärd” (här förberedde jag ett långt försvarstal för rätten till alla sorters lidande, men bestämde mig för att avstå – noten till den här dikten lyder ”Dikten är skriven av någon som älskar Karin Boye”.)

Den mest banala faran med politisk poesi är att den blir platt och programmatisk.

Vissa dikter, som till exempel ”Slå tillbaka”, blir kanske lite väl mycket Göran Greider för min smak. Den mest banala faran med politisk poesi är att den blir platt och programmatiskt. Men oftast klarar Athena Farrokhzad balansgången, och befäster därmed sin position som en av de viktigaste och förmodligen mest kontroversiella svenska poeterna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons