Annons
Reportage

Österrike förlorade tavlan – men vann sin själ

När Maria Altmann vann sin kamp om Klimts målning ”Kvinnan i guld” blev det ett tungt bakslag för Österrike. Men förlusten satte igång en försenad självuppgörelse i Österrike, som på kort tid har återlämnat över 50 000 verk och föremål som stals under nazitiden.

Under strecket
Publicerad

Gustav Klimts ”Kvinna i guld", 1907.

Foto: AOPBild 1 av 4

Adele Bloch-Bauer och Gustav Klimt

Foto: Austrian Archives/AOPBild 2 av 4

Ferdinand Bloch-Bauer.

Bild 3 av 4

Maria Altmann.

Foto: Ann Johansson/AOPBild 4 av 4

Gustav Klimts ”Kvinna i guld", 1907.

Foto: AOPBild 1 av 1
Gustav Klimts ”Kvinna i guld", 1907.
Gustav Klimts ”Kvinna i guld", 1907. Foto: AOP

Tillsammans med ”Kyssen” är porträttet ”Kvinnan i guld”, det mest kända verket ur Gustav Klimts så kallade guldperiod. Det är också titeln på spelfilmen om målningens dramatiska öde som har svensk premiär på fredag. Tavlan blev 2006, då den återlämnades av den österrikiska staten till Maria Altmann, den mest berömda restitutionen av ett konstverk som hade plundrats av nazisterna. Lika mycket för verkets historia som för att det strax därefter såldes till Estee Lauder-arvtagaren Ronald Lauder för 135 miljoner dollar – vid tiden värdens dyraste målning. I dag kan man beskåda tavlan på Lauders museum Neue Galerie New York, inte långt från Metropolitan.

Historien har redan skildrats i tre dokumentärfilmer, men det är framför allt den amerikanska journalisten Anne-Marie O’Connors hyllade bok ”The lady in gold” från 2012 som filmen lutar sig mot. ”Kvinnan i guld”, vars egentliga titel är ”Adele Bloch-Bauer I”, tillkom 1907 på en beställning från familjen Bloch-Bauer. Den rika Adele Bloch-Bauer som i målningen tycks sväva i ett hav av guld var både Klimts musa och mecenat, och det ryktades också om att de var älskare.

Annons
Annons

Adele Bloch-Bauer och Gustav Klimt

Foto: Austrian Archives/AOPBild 1 av 1
Adele Bloch-Bauer och Gustav Klimt
Adele Bloch-Bauer och Gustav Klimt Foto: Austrian Archives/AOP

Adeles make Ferdinand Bloch-Bauer hade gjort sin förmögenhet inom sockerindustrin och tillsammans hade paret en imponerande konstsamling med verk av bland annat Klimt och Gustave Rodin. Bloch-Bauers var del av en ny framväxande klass av industrialister och kapitalister i Wien, många med judisk bakgrund, som byggt upp några av tidens största förmögenheter. En liberal och progressiv borgerskap som drev på för politisk förändring i det föråldrade imperiet och frikostigt stödde den nya konsten, musiken och litteraturen. Under en period runt förra sekelskiftet steg några av århundradets främsta konstnärer och intellektuella fram från denna miljö: Sigmund Freud, Arnold Schönberg, Ludwig Wittgenstein och Robert Musil. Samtidigt vandrade en utblottad amatörkonstnär mellan härbärgen i staden: Adolf Hitler. Det är inte alltför långsökt att påstå att Europas 1900-tal till stor del avgjordes just här. Den 28 juli 1914 förklarar Österrike-Ungern Serbien krig och startar den kedja som orsakar första världskriget. När Wien kommer ut ur kriget står staden inte längre i centrum av ett bländande och mångkulturellt imperium utan litet tysktalande bakvatten. Men det är nästa krig som ska förgöra Klimts och Adeles Wien. När Nazityskland 1938 annekterade Österrike var Adolf Hitler fast besluten att ta hämnd på den stad som hade förödmjukat honom så.

Annons
Annons

Stadens intelligentia fördrevs, greps och mördades. Och det judiska samhälle som utgjorde hjärtat av Wiens kulturliv deporterades till koncentrations- och förintelselägren. Från palatsen och våningarna som hörde till Wiens stora judiska mecenater, inte minst Rothschildfamiljen, bärgade de nazistiska plundrarna ett enormt konstbyte.

Wiens museer krävde att konsten skulle tillfalla dem, något som Hitler förvägrade dem. Det i Hitlers ögon degenererade och rasblandade Wien skulle degraderas till förmån för hans egen uppväxtstad Linz, som skulle bli Tredje rikets nya kulturstad med hans eget Das Führermuseum i centrum. Där skulle de allra främsta verken från Wien hängas – men däremot inte Klimts guldmålning av Adele Bloch-Bauer. Gustav Klimt låg inte nazisterna i smaken, då han ansågs alltför dekadent. Däremot tog Hitler ur Bloch-Bauers konstsamling tavlor av sin favoritkonstnär, den österrikiske landskapsmålaren Rudolf von Alt.

Hitler hade dock inget emot att Wien behöll sina degenererade målningar, de skulle ändå vara irrelevant i en nationalsocialistisk framtid. 1941 såldes ”Adele Bloch-Bauer I” av de tyska myndigheterna till det österrikiska statsgalleriet och hamnade på Belvedere. Det är här tavlan får det mer anonyma namnet ”Kvinnan i guld”, för att dölja att den avporträtterade är judinna. Ytterligare fyra Klimtmålningar från Bloch-Bauer-samlingen hamnar på museet. Tavlor som dock hade kunnat hamna där på en mer naturlig väg. Adele Bloch-Bauer som avled 1925 hade nämligen i sitt testamente skrivit att samlingen skulle doneras till museet efter hennes makes död. Men 1938 levde fortfarande den 78-årige Ferdinand Bloch-Bauer, som lyckades fly Österrike. Det lyckades även hans brorsdotter Maria Altmann som tillsammans med sin man flydde till USA. När Ferdinand Bloch-Bauer avled 1945 testamenterade han det som återstod av sin egendom till sina brorsbarn.

Annons
Annons

Ferdinand Bloch-Bauer.

Bild 1 av 1
Ferdinand Bloch-Bauer.
Ferdinand Bloch-Bauer.

Länge var den allmänna uppfattningen att Ferdinand Bloch-Bauer hade donerat tavlorna till museet. Först 1998 kunde dock den österrikiske journalisten Hubertus Czernin avslöja att så inte var fallet. Maria Altmann, som då levde i Los Angeles, försökte först inleda en förhandling med de österrikiska myndigheterna, hon kunde tänka sig att komma fram till en lösning där tavlorna skulle förbli på museet. Men hon ignorerades, ett inte helt ovanligt tillvägagångssätt när ättlingar har försökt ta kontakt med museer. Samma kalla bemötande fick de ättlingar som i början av 2000-talet försökte inleda ett samtal med Moderna museet om Emil Noldes målning ”Blumengarten (Utenwarf)”, som stals från familjen under kriget.

Altmann väljer att inleda en rättsprocess om ”Adele Bloch-Bauer I” och de fyra andra Klimtmålningarna som ska komma att tas ända till USA:s högsta domstol. Österrike förde ett både desperat och tondövt försvar för att behålla målningarna, som främst byggde på att Adele Bloch-Bauer hade testamenterat målningarna till museet. Men att landet slogs så desperat för att behålla sin gulddam berodde på att tavlan under efterkrigstiden hade kommit att bli något av Österrikes ”Mona Lisa”. En nationalskatt och symbol för Wiens konstnärliga guldålder.

Annons
Annons

Maria Altmann.

Foto: Ann Johansson/AOPBild 1 av 1
Maria Altmann.
Maria Altmann. Foto: Ann Johansson/AOP

Fallet avgjordes slutligen genom ett skiljedomsförfarande i Österrike som gav Altmann enhälligt rätt. Adeles testamente ogiltigförklarades, då tavlorna aldrig hade donerats utan plundrats. Domstolen ansåg även att Ferdinand Bloch-Bauer, som betalat för tavlorna, hade större rätt över deras öde när han donerade egendomen till brorsbarnen.

Förlusten av sin ”Mona Lisa” blev ett uppvaknande och en symbolisk del av nationens historiska rannsakan. Länge hade Österrike till stor del lyckats undvika sitt mörka förflutna genom att hävda att man var ”nazismens första offer”. En mycket grå sanning, med tanke på att en majoritet av österrikarna välkomnade Hitler 1938. Efter kriget skonades Österrike i stort sett från den avnazifieringsprocess som påtvingades tyskarna.

Denna uppgörelse med sin historia har framför allt blivit en framgång på restitutionsområdet. Österrike är det enda landet i världen som i dag har en restitutionslag som påtvingar museer och institutioner att genomsöka sina samlingar och återlämna naziplundrade föremål. Över 50 000 konstverk och andra föremål har återlämnats från landets offentliga institutioner. Det är en framgång eftersom restitution inte bara handlar om att ge upprättelse, utan något ännu svårare – att erkänna sin skuld.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons