Annons

Östersjöstaternas nya gränser 1918–20

Robin G Elfving, om hur nya stater föddes efter första världskrigets slut.

Under strecket
Publicerad

Vapenstilleståndsdagen 11 november 1918.

Foto: TT Bild 1 av 1

Vapenstilleståndsdagen 11 november 1918.

Foto: TT Bild 1 av 1
Vapenstilleståndsdagen 11 november 1918.
Vapenstilleståndsdagen 11 november 1918. Foto: TT

För hundra år sedan nydanades statsgränserna kring Östersjön. Polen har precis firat hundraårsjubileet av självständighetens återupprättande. Under året som gått har Finland firat sin självständighets hundraårsjubileum, och de baltiska länderna sina. Därför kan det vara av intresse att begrunda hur staterna föddes och hur gränserna drogs.

I slutet av 1917 hade revolution utbrutit i Ryssland och första världskriget pågick ännu. I länderna kring Östersjön var läget kaotiskt så gott som överallt, och stormakterna försökte påverka utvecklingen efter bästa förmåga. Polen kom att återvinna sin självständighet och fyra nya, självständiga, stater föddes.

Dagens läge, inklusive det ryska imperiets fantomsmärtor, är resultatet av invecklade historiska skeenden. Trots att läget i dag synes stabilt vad gränserna anbelangar, finns det militärpolitiska spänningar i Östersjöområdet och man kan påvisa historiska paralleller mellan Rysslands ambitioner 1919, 1945 och i dag.

Annons
Annons

Storfurstendömet Finland stod vid sidan i första världskriget. Det fanns finnar som stred i den ryska armén, men på finsk botten förekom inga egentliga krigshandlingar. Förvisso utfördes befästningsarbeten vid kusten, och i skärgården var kumlen svärtade och fyrarna släckta. Åland var demilitariserat sedan 1856 och i början av kriget tvingades Ryssland respektera detta. År 1908 hade Ryssland försäkrat att man stod fast vid demilitariseringen. Befästningsarbetena på Åland började dock inför det tyska hotet redan 1915, och Åland tilldelades såväl trupper som baser.

Tyskland bombade Mariehamn på sommaren 1916, och förde ubåtskrig på såväl Ålands hav som på Bottenhavet.

På det finska fastlandet hade kejsarens förryskningsåtgärder redan länge väckt ont blod, och under ytan förekom förberedelser för motstånd. Tanken om ett självständigt Finland hade fötts, och finländare hade i lönn tagit sig till Tyskland för att få militär utbildning. Resan dit skedde i hemlighet, via olika etapper och genom Sverige, till Lockstedter Lager där finnarna fick militär utbildning. Till en början skedde det som en ”Pfadfinder”-utbildning, ett slags scoututbildning, men senare bildade de finska soldaterna den 27:e Jägarbataljonen. 

Finland räknar sin självständighet från den 6 december 1917. Trots att Ryssland, Sverige och Frankrike erkände suveräniteten rätt snart, etablerades självständigheten de facto först efter många skiften.

I januari 1918 utbröt i Finland ett inbördeskrig, som ingalunda var en helt inhemsk affär. Inspirerade av revolutionen i Ryssland ville en del av arbetarrörelsen ta makten. I början av 1918 fanns det gott om ryska trupper i Finland, och de stödde den ”röda” sidan. Stommen för regeringsstyrkorna, den ”vita” sidan, bestod av jägarna som fått sin utbildning i Tyskland. På våren 1918 fick regeringsstyrkorna stöd av tyska trupper som landsteg i södra Finland och den vita sidan stod som segrare efter knappt fyra månader av strider.

Annons
Annons

Det unga Finland var starkt orienterat mot Tyskland och valde till och med en tysk prins till kung. Då Tyskland förlorade världskriget lade Finland om sin politik, blev republik och förhållandena stabiliserades så småningom. Men Finlands östgräns var inte stabil och finska frivilliga trupper stred (med statsledningens goda minne) i Östkarelen, Petsamo, Aunus och i det estniska frihetskriget.

Förhandlingarna med Ryssland om gränsen blev utdragna. Det är skäl att minnas att revolutionens framgång i Ryssland inte var garanterad, och ett inbördeskrig pågick där ända till 1922. Finlands riksföreståndare C G E Mannerheim planerade, tillsammans med de ryska generalerna Judenitj och Koltjak, ett finländskt deltagande i attacker mot Petrograd (Sankt Petersburg). En seger för de vita i Ryssland skulle ha kväst bolsjevikerna men de ryska generalerna prutade inte på Rysslands odelbarhet.

Mannerheim fick inga garantier för Finlands självständighet, och han fick inte heller stöd av de borgerliga partierna i Finland. Trots detta skrinlade han inte planerna på att intervenera i Ryssland förrän mot slutet av 1919.

Man kan se år 1921 som slutpunkten för Finlands självständighetsprocess. I början av det året slöts freden i Dorpat och i oktober löste Nationernas förbund Ålandsfrågan till Finlands fördel. Genom freden i Dorpat etablerades gränsen mellan Finland och Sovjetunionen. Gränsens sträckning följde i stort storfurstendömets gräns, med det viktiga tillägget Petsamo i norr – en hamn vid Ishavet.

De baltiska länderna utropade sig till självständiga stater under 1918, men under svåra korstryck mellan motstridiga intressen. Dels fanns det olika intressen inom länderna, dels hade såväl bolsjevikerna, de vita trupperna i det ryska inbördeskriget, Tyskland, och i Litauen även Polen, maktanspråk. Efter att Tyskland förlorade Världskriget uppenbarade sig dessutom en brittisk-fransk örlogsstyrka i Östersjön.

Annons
Annons

Efter att Rysslands kejsare Nikolaj II lämnade makten i Ryssland bildades det autonoma guvernementet Estland. Motsättningarna mellan borgare och vänsterkrafter var stark. Estlands lantdag hade i val fått borgerlig majoritet, men vänstern försökte bryta upp lantdagen. När Estland gick mot självständighet erövrade Tyskland först Riga i Lettland och landsteg därefter i Estland. Konstantin Päts regering förklarade Estland självständigt den 24 februari 1918, på tröskeln till tyskarnas ockupation. Således kom Tyskland att rädda Estland från bolsjevikerna, men ockuperade själva landet i samma veva.

Denna ockupation avslutades i november 1918 då Tyskland förlorat första världskriget, men då påbörjade Sovjetryssland krigshandlingar i Estland. Detta ledde till Estlands frihetskrig i vilket även finländare deltog som frivilliga. I januari 1919 transporterade Brittiska örlogsfartyg ca 500 finska soldater till Estland – ”and a tough lot they were” skrev konteramiral Walter Cowan om dem. The Royal Navy stödde esternas kamp mot Sovjetunionen, bl a genom att beskjuta Narva.

Mot bolsjevikerna stred även ryska ”vita” trupper. Dessa trupper, som leddes av general Judenitj, hade dock som mål att kväsa bolsjevikerna, Estlands självständighet stödde de inte. Därför fick också denna armé senare i nordvästra Ryssland ett mycket lamt stöd av Estland. I slutet av år 1919 kom Estland och Sovjetunionen överens om en vapenvila och freden slöts i Dorpat den 2 februari. Fredsavtalet var förmånligt för Estland; staden Narva jämte ett landområde öster om Narvafloden tillföll Estland. 

Annons
Annons

I detta sammanhang bör nämnas att Sovjetrysslands örlogsfartyg rörde sig på Östersjön och stödde den röda armén. En motkraft utgjorde en brittisk (och fransk) örlogsstyrka under ledning av konteramiral Walter Cowan. Avdelningen var utsänd av världskrigets segrarmakter för att stöda Finlands och de baltiska staternas färska självständighet, samt förhindra att bolsjevikväldet fick fäste. Huvudsakligen kom man att operera i Lettland eftersom Finlands läge var relativt stabilt och inte krävde extra stöd.

Cowan utnyttjade dock (med den finska regeringens goda minne) Björkö, öster om Viborg, som bas för sina operationer mot den sovjetryska flottan. Som en kuriositet kan nämnas att Finlands president K J Ståhlberg 1919 tilldelade två brittiska marinofficerare, A Agar och J W Hampsheir, Finlands Vita Ros riddartecken med svärd för sänkningen av bolsjevikkryssaren Oleg i Kronstadt. Det är skäl att dra sig till minnes att Josef Stalin, då han krävde landavträdelser av Finland på hösten 1939, hänvisade till att Finlands gräns låg för nära Kronstadt. Han hade inte glömt attackerna från Björkö. 

Under världskriget hade tyskarna erövrat Lettland som förklarade sig självständigt i november 1918. Premiärminister Ulmanis regering tvingades att kämpa mot de lokala skarpskytteregementena som sällat sig till bolsjevikerna. Han fick stöd av balttyska trupper samt den tyska Eiserne Division som höll på att dra sig ur Baltikum. Denna verksamhet leddes av den tyske generalmajoren von der Goltz. Det var han som lett den tyska interventionsstyrkan i Finland på våren 1918, och då han i november tvingats lämna Finland återfanns han nu i Lettland. Han kunde inte acceptera rollen av den som förlorat ett krig, och Cowans brittiska örlogsstyrka hade fullt sjå med att hålla honom i schack.

Annons
Annons

I april gjorde balttyskarna revolution varvid estniska trupper kom till Lettlands hjälp. Sedan esterna vunnit över tyskarna kunde Ulmanis föra sitt frihetskrig till seger. Samtidigt hjälpte Polen letterna att ta kontroll över Latgallen i östra Lettland. Gränsen mellan Lettland och Estland kunde fastställas med engelsmännens hjälp, men länderna var oense bl a om staden Valga. Esterna hävdade att den befriats med estniskt blod.

Vid årsskiftet 1919–20 var en väpnad konflikt nära, men en brittiskledd kommission fick till stånd en kompromiss. Trots det fredliga avslutet kivades parterna länge om gränsdragningen. 

Även Litauen var länge ockuperat av Tyskland, men mot slutet av 1917 tillät tyskarna lantdagen att sammanträda. Denna utropade emellertid landets självständighet den 16 februari 1918 och tyskarna tvingades godkänna faktum – dock utan att ge upp makten i landet! Tyskland försökte binda det självständiga landet till sig självt genom det preussiska kungahuset, men litauerna valde en kung som var positivt inställd till landet. Den württembergiske, katolske, prins Wilhelm valdes till kung av Litauen under namnet Mindaugas II. Konungadömet räckte från juli till november och prinsen besteg aldrig sin tron.

Man kan jämföra kungavalen i Litauen och Finland. I slutet av 1918 valde även Finland en tysk prins, Friedrich av Hessen, till sin kung. Det ligger dock en stor skillnad i avsikterna med valet: Finland ville knyta Tyskland närmare sig, Litauen valde en kung som stod på avstånd från kejsarhuset (som inte heller godkände valet). Å andra sidan såg man en tyskfödd kung som ett stöd gentemot Polen. 

Annons
Annons

1918–20 tvingades Litauen kämpa för sin självständighet. Bolsjevikerna var starka i landet och som ett nytt element uppenbarade sig ”Rysslands frivilliga västarmé” under furst Bermondt. Denna grupp var ideologiskt vit och rysk men satte mera energi på att kämpa mot Litauens styrkor än på att kväsa bolsjevikerna. 

Den 12 juli 1920 slöt Litauen fred med Sovjetryssland. Genast därpå intog ryssarna Vilnius, men blott för en kort tid. I oktober intogs Vilnius av Polen. Polens starka man, marskalk Pilsudski, ansåg att Polen och Litauen hörde ihop, i ett förbund. Litauerna motsatte sig detta och fred slöts så småningom, den 29 mars 1920. Makten i Vilnius hade bytts sex gånger under världskriget, och nu blev Vilnius på den polska sidan. Klaipeda, som varit besatt av Frankrike, tillföll däremot Litauen. Litauerna fick nöja sig med Kaunas som huvudstad. Vilnius blev litauiskt igen först efter andra världskriget. 

Efter världskriget återuppstod det självständiga Polen, men gränsdragningarna var komplicerade – Polen försökte utvidga sitt område mot Ukraina, och krigade mot Sovjetryssland 1918–20. Polen lyckades stoppa sovjetarmén innan den hann till Warszawa, och räddade därmed den färska självständigheten. Freden slöts i Riga den 18 mars 1921. I väst förlängdes den s k Polska korridoren till Östersjön och Danzig blev en fristat. Det var ett omstritt arrangemang och staden var i praktiken beroende av Polen.

ROBIN G ELFVING är filosofie magister, kommendörkapten i reserven och tidigare ordförande för Marinreserven i Finland.

Läs artikelns del två i morgon söndag 18 november.

Artikeln har tidigare publicerats på finska i tidskriften Rannikon Puolustaja, nr 4 2017.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons