Annons

”Osund fixering vid sunda statsfinanser”

Magdalena Andersson.
Magdalena Andersson. Foto: Emma-Sofia Olsson

Statsskuldens storlek spelar ingen roll för Sveriges förmåga att hålla ekonomin vid liv under coronakrisen, skriver Max Jerneck, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Under strecket
Publicerad
Foto: Juliana Wiklund

DEBATT | CORONAKRISEN

Sedan krisen började har vi fått höra att Sverige står väl rustat tack vare våra ”sunda” statsfinanser. Finansministern upprepar det vid varje tillfälle. Mats Knutsson säger det i Aktuellt. Nationalekonomer anger det som skäl till att vi kan och bör spendera mer.

Eftersom att regeringen har varit så duktig och sparat under de goda åren har vi nu råd att spendera när krisen väl är här, lyder argumentet.

Men stämmer det? Hade regeringen inte kunna ge pengar åt medborgare och företag om statsskulden uppgick till, säg, 80 procent av BNP istället för 40? I Japan ligger statsskulden på 250 procent av BNP, men det hindrar inte landet från att lansera ett krispaket som i relativa termer är större än vårt. USA:s krispaket slår alla rekord. På frågan om hur man har råd svarade president Trump helt enkelt: ”Det är våra pengar, det är vår valuta". Och det stämmer ju. Så länge ett land har sin egen valuta med en rörlig växelkurs kan pengarna inte ta slut. Staten kan inte "gå i konkurs", som nationalekonomen Sandro Scocco påstod i Aftonbladet (25/3). Den enda begränsningen är inflation.

Annons
Annons

Om ekonomin riskerar att överhettas finns det skäl att hålla igen. Men den risken är i nuläget milt sagt inte så stor. Världsekonomin är i fritt fall. Det finns all anledning att oroa sig för prishöjningar och varubrist när globala leverantörskedjor bryts upp och mängder med företag går omkull. Men denna form av inflation kan inte bekämpas genom att staten spenderar mindre, utan kräver tvärtom att den går in med full kraft för att hålla näringslivet vid liv.

Att spara pengar ”i ladorna” gör oss inte bättre rustade för en kris utan snarare sämre. Statens överskott är den privata sektorns (eller utlandets) underskott. En stram finanspolitik gör det därmed svårare för hushåll och företag att spara ihop en finansiell buffert. Framförallt hade större statliga utgifter och investeringar kunnat förse oss med de fysiska tillgångarna vi behöver för att möta krisen. Vi hade kunnat ha fler vårdplatser, fler respiratorer, större lager med mediciner och skyddsutrustning. Bättre villkor för vårdpersonal hade kunnat få fler att stanna i yrket.

Ibland sägs det att statsskulden kanske inte är ett problem just nu, men att den kan bli det i framtiden om räntorna stiger. En idé som har hängt kvar sedan 1990-talet är att Riksbanken kan sätta de korta räntorna, men att det i längden är finansmarknadens inflationsförväntningar som styr. Det stämmer inte. Som Dagens Industri rapporterade (26/3) har Japans centralbank sedan några år tillbaka visat att det mycket väl går att styra hela räntekurvan, genom att helt enkelt lova att köpa den mängd statspapper som behövs. Vilken ränta staten vill betala på statsskulden väljer den själv. Riksbanken kan sätta den på noll om den vill.

Annons
Annons
Foto: Juliana Wiklund

Varför är detta viktigt att påpeka? Även de som tycker att staten borde spara i goda tider håller med om att det nu är läge att gasa.

Jag skulle säga att idén om att en låg statsskuld ökar statens förmåga att spendera i en kris ändå är viktig att punktera, av två skäl. För det första är regeringens nuvarande krisåtgärder av allt att döma långt ifrån tillräckliga. Ett skäl som januaripartierna själva anger är att de vill "spara på krutet" för att ”ha pengar kvar” längre fram. Magdalena Andersson hänvisar till EU:s budgetregler om att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP, men de reglerna är upphävda nu under krisen, och innebär i vanliga fall ingen egentlig begränsning för Sverige, som står utanför Eurozonen.

För det andra gäller det att tänka på vad som händer när krisen väl är över. Om det stämmer att våra låga statsskuld var anledningen till att vi kunde klara krisen måste det i så fall betyda att det efteråt är dags att strama åt igen, för att vara redo för nästa kris. Den idén måste överges om vi ska kunna bygga upp en hållbar ekonomi efter pandemin.

Foto: Juliana Wiklund

Max Jerneck
forskare vid Mistra Center for Sustainable Markets (Misum), Handelshögskolan i Stockholm

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons