Annons

Kristoffer Leandoer:Osunt när kultureliten låser in sig i slutna klubbar

Samfundet de nio grundades på grundval av författaren Lotten von Kraemers testamente.
Samfundet de nio grundades på grundval av författaren Lotten von Kraemers testamente. Foto: TT

Det är ett oskick att Samfundet De Nio – ett mindre storvulet men modernare och mer jämställt alternativ till Svenska Akademien – denna vår har börjat anordna slutna litterära aftnar.

Under strecket
Publicerad

Att ägna sina dagar åt att läsa och skriva innebär i sig en extremt privilegierad situation, det borde vara en ren självklarhet, och är det väl också för de flesta av oss som varit beredda att tulla en liten, liten aning på vårt medfödda svenska jätteförråd av trygghet och komfort för att kunna leva så.

Privilegier därutöver ska man gärna vara varlig med. Något som framgått av den senaste tidens turer kring den stora Klubben i Börshuset och dess filialverksamhet i Vasastan är hur farligt det är att kombinera utvaldhet med bristande insyn. Det är då man börjar vänja människor som borde veta bättre vid att se åt sidan, snegla bort eller rentav blunda för uppenbara missförhållanden, bara för att få behålla det behagliga privilegiet att gå förbi kön.

Detta vanemässiga blundande kan i längden bli så avtrubbande att ens makt över språket förfaller till rent maktspråk.

Vi som fått eller erövrat litteraturen som ett extra språk eller dimension, ett kalejdoskop att se och vrida tillvarons hela prisma av skönhet och sorg, eufori och ändlighet genom, har ett självklart ansvar att dela med oss efter bästa förmåga. Det tror jag de flesta av oss uppfattar som själva grunden för vår verksamhet, det är därför vi packar våra dikter och föredrag och åker till bibliotek, festivaler och mässor: vi försöker skicka vidare så gott det går.

Annons
Annons

Att inte släppa in andra är inget att yvas över. Därför är det extra beklämmande när andra bestämmer sig för att göra om det jag ser som Akademiens största misstag: locka kulturarbetare med utvaldhet och exklusivitet: det här är bara för dig, att du fått denna inbjudan är en stämpel på tillhörighet, du hör till dem som räknas.

Att bli bjuden till exklusiva fester är en sak, men föredrag och bildning ska tillhöra alla. När jag blir inbjuden av Berns till en litterär salong på Röda Rummet – ämnet är träffande nog kulturellt kapital – så må det vara hänt, Berns Hotel är en privat näringsverksamhet vars försök att casha in på Strindbergs roman inte nödvändigtvis angår mig.

Men det är ett oskick att Samfundet De Nio – som jag och flera med mig sett som ett mindre storvulet men modernare och mer jämställt alternativ till Svenska Akademien – denna vår har börjat anordna slutna litterära aftnar med uttalad förebild i salongskulturen: ”Lottens salong”, efter samfundets grundare Lotten von Kræmer.

För oss inbjudna står ju redan kulturens dörrar vidöppna, vi är bjudna som ytterligare bekräftelse – är det verkligen sunt att vi ska stå där med ett glas vin i handen och stryka under varandras särskildhet en gång i månaden? Behöver vi verkligen öka på vårt försprång?

Jag förstår att man kan romantisera artonhundratalets salongskultur – men ingen som läser Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” (salongskulturens Taj Mahal) kan väl lockas av den mobbningskultur och löjliga snobbism som odlas hemma hos makarna Verdurin, där minsann inte vem som helst är välkommen?

Den människosynen ska litteraturen skärskåda – inte bidra till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons