Annons

Dagbok 1935 – 1944”Ovärderligt dokument – omöjligt att sluta läsa”

Medlemmar av det fascistiska Järngardet 1940.
Medlemmar av det fascistiska Järngardet 1940. Foto: SZ Photo/TT

Ett slags journal, där kalla krigsfakta kombineras med vardagens villkor. Det skriver Cecilia Hansson om den rumänska författaren Mihail Sebastians dagbok som först nu introduceras för en svensk publik.

Under strecket
Publicerad

Mihail Sebastian.

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Dagbok 1935 – 1944

Författare
Mihail Sebastian
Genre
Biografier
Förlag
h:ström

Översättning: Inger Johansson Förord: Henrik Nilsson, 649 sid.

Den judiske prosaisten och dramatikern Mihail Sebastian (1907 –1945) är en av den rumänska modernismens förgrundsgestalter. Han föddes under namnet Iosif Hechter i Brăila i sydöstra Rumänien, men när dagboksanteckningarna tar sin början är det mellankrigstidens Bukarest som läsaren får kliva in – en världsstad med stolta boulevarder och en kulturvärld som det slår gnistor om. Det är inte för intet som Bukarest fick smeknamnet ”Lilla Paris.” 

Dagbokens första noteringar är från 1935, då den 28-årige Sebastians liv är fyllt av åtaganden. Tankar om skrivandet, scenlösningar för den nya pjäsen, men även ljuvligt svidande kärleksaffärer, skvaller och åldersnojor fyller sidorna. Den viktiga vänkretsen finns också, liksom fester, brödjobb och oro över pengar. Allt noterat med en sinnlighet, som gör att varje enskild detalj blir meningsfull.

Mihail Sebastian skriver med ett slags förhöjd livskänsla: ”Låt mig få vara lycklig”, ber han flera gånger på sitt uppfordrande vis, adresserat till gud vet vem. Och senare, 1941, när Rumänien gått med i kriget, frågar han sig om han någonsin varit olyckligare – som om just detta vore viktigare än något annat. 

Annons
Annons

Mihail Sebastian.

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Mihail Sebastian.
Mihail Sebastian.

Det politiska och omvärlden – ett Europa som går mot krig – kommer smygande in i dagboken. Samma sak med de antisemitiska inslagen som från början bara finns som otrevliga, men invanda, inslag i vardagen. Som besvikelsen när den nära författarvännen Mircea Eliade, som tagit ett rejält kliv åt höger, börjar skriva i en antisemitisk tidning ”som om det inte var något med det”. 

Det samhällspolitiska trycket utifrån smälter med tiden allt mer samman med villkoren för det egna skapandet. Det faktum att Mihail Sebastian frågar sig om pjäser av judiska författare ens kommer att kunna sättas upp om något år, blir till ett driv att skriva vidare på pjäsen han kämpar med. När flera av Sebastians vänner går med i Järngardet, en fascistisk och antisemitisk rörelse som skulle komma att få ett stort inflytande i Rumänien, vrids dock tillvaron brutalt i en annan riktning. Det som börjat som viskningar trappas nu upp till ett allt mer uppsluppet och öppet hyllande av fascismen.

Samtidigt skärps villkoren för judar i samhället. Först är det sådant som kan se ut som småsaker, som att judar inte längre får äga skidutrustning. Eller att det när Sebastian blir inkallad för krigsövningar, ryktas om att det ska inrättas särskilda plutoner för judar. Han frågar sig vad de ska vara till för, i krig kan man ju inrätta sådana, och sända fram dem som kanonmat – men nu?

”Dagbok 1935–1944” är ett verk som man både vill och inte vill läsa vidare. Alla vet hur det slutar: kriget kommer att drabba Rumänien, koncentrationslägren kommer att bredas ut över Europa, Sebastian själv ska komma att överleva alltsammans, men sedan omkomma i en trafikolycka några veckor efter att kriget är slut. Men dagboken är skriven med en så  tvingande nödvändighet att det är fullkomligt omöjligt att sluta läsa, och den glasklart precisa översättningen, gjord av Inger Johansson, placerar språket här och nu – och får dagboken att kommunicera med vår samtid.

Annons
Annons

Att Mihail Sebastian hela tiden kommenterar vilken musik han lyssnar på – Mozart, Haydn, Bach och många andra – tillför dagboken en förhöjd estetisk dimension. Det blir till en ovanlig läsupplevelse, som talar med flera medvetandeformer samtidigt. 

När Bukarest bombas av de allierade 1941 – eftersom den fascistiska regimen under Ion Antonesu  lierat sig med axelmakterna, förändras även dagboken. Sebastian, som in i det sista inte trott att kriget ska nå Rumänien, blir både överrumplad och bestört, trots att han följer utvecklingen i Europa minutiöst 

Dagboken blir nu ett slags journal, där kalla krigsfakta kombineras med vardagens villkor. Som bombanfall, mörkläggning och de allt mer tilltagande trakasserierna av judarna. Som minskade brödransoner, avstängda telefoner, att judar stryks ur den litterära kanon, arresteringar, klungor med judar som föses fram på gatan mot okänd destination, nytillkomna skatter som måste betalas och deportationer till arbetsläger österut.
När judars bostäder beslagtas skriver Sebastian: ”Så vad kan följa på en sådan expropriation? De kanske inrättar ett getto. Och sedan? Sedan återstår bara pogromen.” 

När ”Dagbok 1935–1944” gavs ut för första gången i Rumänien 1996, var det som att lyfta på locket till en annan verklighet. De antisemitiska brotten – som pogromerna i staden Iași 1941, när 13 000 judar bragdes om livet – hade länge varit strukna ur landets historieskrivning. I det kommunistiska Rumänien hette det att landet hela tiden hade stått på de allierade segermakternas sida. Att man frivilligt ingått en allians med Hitlertyskland var inget man ville kännas vid.

Annons
Annons

Först 2003 gick man med på att låta experter utreda landets roll under kriget. Utredningen kom fram till att mellan 280 000 och 380 000 rumänska och ukrainska judar dog i Rumänien under andra världskriget. I ljuset av detta blir Sebastians dagbok ett ovärderligt dokument över en historia som inte har berättats tillräckligt. 

"Det finns ett antisemitiskt vanvett som tydligen ingenting kan hejda. Det finns ingen broms någonstans, inget förnuft. Om det ändå funnit ett antisemitiskt program då hade man vetat till vilka gränser de tänkte gå. Men nu är det ren okontrollerad, skamlös, samvetslös, meningslös, planlös bestialitet. Allting, allting, absolut allting, är möjligt”, skriver Sebastian 1941.

Sedan smärtar det även att läsa om ryssarnas intåg i Bukarest, hur de hyllas som befriare. För oss som vet det hur det gick sedan, när kommunismen slöt sitt järngrepp om landet, knyter det sig i magen.

Under läsningen går mina tankar flera gånger till den polsk-judiska författaren Hanna Krall, som även hon blandar vardagens och existensens högre villkor i sina romaner. Även Krall kretsar ofta kring det judiska ödet under andra världskriget, och ljuset och miraklet att vara vid liv finns hela tiden närvarande. 

Mihail Sebastian klarar sig från de allra värsta fasorna, han blir varken inkallad i kriget eller deporterad – och han har sitt skrivande och sin musik. Så grymt att han skulle falla offer för en lastbil när kriget var slut. Men en sådan tur att vi har dagboken!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons