Annons

Överlevande: Obama behöver inte be om ursäkt

Att vara överlevande efter atombomberna blev ett trauma i sig. Många förlorade sina nära och efter kriget blev de överlevande ofta utfrysta på grund av strålningen de utsatts för. SvD har pratat med japaner som minns tragedin – och berättar om det svåra liv som tog vid.

Under strecket
Publicerad

Keiko Ogura.

Foto: Monica BrawBild 1 av 1

1 / 4

"Min bror blev arg när jag grät i tv"

Keiko Ogura.
Keiko Ogura. Foto: Monica Braw

Keiko Ogura var åtta år den 6 augusti 1945. Hennes far hade ett varsel och lät henne inte gå till skolan den dagen. Strax efter klockan åtta på morgonen blev världen outhärdligt ljus och hon slogs till marken av ett fruktansvärt ljud. När hon vaknade var allt mörkt. Så småningom såg hon att de stora glasdörrar i familjens hus som hennes far var så stolt över bara bestod av skärvor, som diamanter. Det började regna. Hennes vita blus fick stora fläckar av de svarta regndropparna.

De skadade bönföll om vatten och jag gav dem det. Då dog de.

Keiko Ogura klättrade upp på en kulle. Hela staden var borta och människor med huden hängande i flagor vandrade omkring där. Hennes skola hade på ett ögonblick blivit en ruin. Hennes skolkamrater var döda.

Keiko Ogura har berättat sin historia många gånger. Men för SvD berättade hon plötsligt om saker hon tidigare hållit för sig själv.

– De skadade bönföll om vatten och jag gav dem det. Då dog de. Efteråt fick jag höra att man inte ska ge brännskadade vatten. Det visste jag inte och hela mitt liv har jag varit övertygad om att jag förorsakat mångas död. Först efter tjugo år vågade jag berätta – och fick då veta att jag inte gjort fel. Jag blev fri från mina skuldkänslor.

Keiko Ogura berättar också att i hennes familj nämndes aldrig atombombningen och trots att hon själv många gånger talat om det som skedde, var det först för tio år sedan som det brast för henne. Hon var med som tolk på Smithsonian Institute i Washington DC där flygplanet Enola Gay, som släppte atombomben, ställdes ut.

– Plötsligt, när jag såg planet där på det amerikanska museet, började jag gråta för första gången. Gråta som den 8-åriga flicka jag varit, berättar hon.

– Utan att jag visste det visades min reaktion i japansk tv. Då blev min bror arg, eftersom folk då fick veta att jag var ”hibakusha”. Han var fortfarande rädd för diskriminering och sade att det var tur att vi hade olika efternamn så det inte framgick att vi är släkt.

Hennes mål att leva länge, eftersom hon anser att hon har en uppgift.

– Jag ska berätta om alla atombombsdrabbades erfarenheter, och jag vill hjälpa till så att de kärnkraftsdrabbade i Fukushima inte ska behöva bli diskriminerade som vi. Det är mitt fredsarbete.

Annons
Annons

Kazuhiko Futagawa tar en bild av en blus som tillhörde hans då 13-åriga syster.

Foto: Monica BrawBild 1 av 1

2 / 4

Rädslan: att barnbarnen ska diskrimineras

Kazuhiko Futagawa tar en bild av en blus som tillhörde hans då 13-åriga syster.
Kazuhiko Futagawa tar en bild av en blus som tillhörde hans då 13-åriga syster. Foto: Monica Braw

69-åriga Kazuhiko Futagawa var bara ett tvåmånaders embryo i sin mammas mage när atombomben släpptes över Hiroshima. Han och 7 400 personer till, kallas ”tainai hibakusha” – atombombsöverlevande i livmodern.

Vi talade aldrig om atombomben. Det var tabu.

– Vi såg ingenting. Vi hörde ingenting. Men vi var med. Det har påverkat våra liv, säger han när vi träffas i Hiroshima.

– Jag växte upp med fyra bröder och en syster. Min mamma arbetade på posten och vi barn tog hand om varandra. Vi talade aldrig om atombomben. Det var tabu. Mamma hade ett så hårt liv att jag inte kom mig för att fråga henne. Och vi barn var lyckliga tillsammans.

Han berättar att hans far var på väg till sitt arbete på ett postkontor i centrum när bomben exploderade. Hans mor skyndade in till staden för att leta efter honom så snart hon kunde för den fruktansvärda hettan efter atombomben.

– Hon hittade honom aldrig. Han visste inte ens att jag var på väg. Men jag har sett foton av honom. Vi är väldigt lika varandra.

Även Kazuhiko Futagawas äldsta syster försvann spårlöst.

– Hon var 13 år. Skolbarnen hade kallats ut för att riva hus mitt i staden. De skulle öppna upp en brandgata. Det var mycket hett denna sommar, så de började med det tunga arbetet redan halv åtta på morgonen. Trekvart senare sprängdes bomben.

När vi kör genom centrum stannar Kazuhiko Futagawa plötsligt vid en liten vildvuxen tomt med några stenstoder.

– Här dog 400 13-åringar, bland dem min syster. Varje gång jag kommer förbi går jag in och ber en bön.

Även om Kazuhiko Futagawa överlevde har han levt sitt liv i skuggan av bomben. Han talar särskilt om den diskriminering som har sin grund i rädslan för att atombombsöverlevande bär på ärftliga skador och är allmänt sjukliga:

– När jag var 35 och fortfarande ogift fick jag frågan av en journalist om jag förblivit ogift för att jag var ”hibakusha”. Det gjorde mig arg. Jag är frisk och aktiv. Nu har jag hustru, tre söner och två barnbarn. Men min fru tycker inte om att jag talar om atombomben. Hon är rädd för att till och med våra barnbarn ska diskrimineras.

Annons
Annons

Kuniko Watanabe, dotterdotter, Tomoko Watanabe, dotter, och Teruko Ueno, mamma, som överlevde atombomben.

Foto: Monica BrawBild 1 av 1

3 / 4

"Vi visste inget om faran med strålning"

Kuniko Watanabe, dotterdotter, Tomoko Watanabe, dotter, och Teruko Ueno, mamma, som överlevde atombomben.
Kuniko Watanabe, dotterdotter, Tomoko Watanabe, dotter, och Teruko Ueno, mamma, som överlevde atombomben. Foto: Monica Braw

Atombomben påverkar inte bara dem som direkt var med om katastrofen 1945 utan också generationerna som kommer efter. När atombombsöverlevaren Teruko Ueno berättar om ”den dagen” får dotterdottern Kuniko Watanabe tårar i ögonen.

– Jag var 15 år gammal och sjuksköterskeelev. De flesta riktiga sjuksköterskor hade skickats till fronten så vi elever fick göra deras arbete. Den morgonen var jag mitt i ett steg när det blixtrade till. Jag vaknade upp under en raserad byggnad. Jag vet inte hur jag tog mig ut. Överallt brann det. Överallt ropade folk på hjälp. Jag såg mina kamrater dö.

Teruko Ueno är 84 år och har smycken med blåa stenar. Munnen med amorbågen är målad röd. Hon gråter medan hon berättar och torkar sina tårar.

Mirakulöst nog klarade hon sig helt oskadd. Ända fram till oktober stannade hon kvar på sjukhuset. De flesta läkare och elever var döda eller sjuka. Hon, tonårsflickan, brände döda och samlade askan i små påsar hon gjort av tyg, som ursprungligen varit till för att skydda röntgenplåtar. Hon skrev namn på påsarna för att ge till de efterlevande.

Alla runtomkring oss var atombombsöverlevare, men vi talade inte om det. De flesta föräldrar berättar inte för sina barn eller ens för sina barnbarn.

– Vi visste ingenting om faran med strålning.

Kuniko Watanabe är 34 år. Hennes kinder blossar av medkänsla. Hon har aldrig hört sin mormor berätta förut.

– Nej, jag har inte frågat. Jag ville inte att hon skulle behöva minnas och bli ledsen.

Kunikos mamma Tomoko Watanabe visste för sin del inte att föräldrarna var atombombsöverlevande förrän hon var 20 år.

– Alla runtomkring oss var atombombsöverlevare, men vi talade inte om det. De flesta föräldrar berättar inte för sina barn eller ens för sina barnbarn.

Tomoko Watanabe arbetar som fredsaktivist och hjälparbetare, just nu med Nepal.

– Det viktiga för oss i andra och tredje generation är att inte jämt vara rädda och nervösa för att bli sjuka. När mina barn var små gjorde till och med vanligt näsblod att jag oroade mig för att de ärvt några sjukdomar på grund av att morföräldrarna var ”hibakusha”, säger hon.

Annons
Annons

Masako Wada.

Foto: Per KudoBild 1 av 1

4 / 4

”Vi uppmanar inte Obama att be om ursäkt”

Masako Wada.
Masako Wada. Foto: Per Kudo

Klockan 11.02 den 9 augusti 1945 befann sig Masako Wada i familjens hus i Nagasaki när luften blev till eld. Hon har inga egna minnen från atombombsattacken men hennes mamma såg till att berätta.

Om de nakna människorna som krälade mot vattnet i en lång rad. Om staden som försvann. Om högarna av lik som bara växte.

– Jag hörde berättelserna om och om igen. Till slut blev de en del av min själ, säger Masako Wada, 73 år och vice ordförande för Hidankyo, en förening för de över hundratusen atombombsöverlevarna som ännu är vid liv.

Tiden är inte mogen för en ursäkt, men en dag måste den komma.

De amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 kan ha dödat så många som 250 000 människor. Attackerna skapade djupa sår i det japanska samhället. Vita huset har dock klargjort att USA:s president Barack Obama inte kommer att formulera någon ursäkt under sitt besök i Hiroshima.

I stället kommer vistelsen i Hiroshima att “belysa vänskapliga förbindelser mellan forna fiender”, enligt Obama, som gör besöket som en del av deltagandet i G7-mötet som hålls i Japan den 26–27 maj.

Atombombsöverlevaren Masako Wada säger att medlemmarna i Hidankyo diskuterat Obamas besök och enats om en gemensam hållning.

– Vi uppmanar inte Obama att be om ursäkt för atombomberna, säger Masako Wada.

Hidankyo anser visserligen att massdödandet i Hiroshima och Nagasaki aldrig kan rättfärdigas. Men en amerikansk presidents agerande bestäms av väljaropinionen, säger Masako Wada, och därför är en officiell ursäkt omöjlig så länge en kraftig majoritet av amerikanerna anser att atombomberna var ett rättfärdigt satt att tvinga fram en japansk kapitulation.

– En ursäkt skulle i förlängningen kunna förstora Obamas arbete mot nedrustning av kärnvapen i världen, säger hon.

För Masako Wadas del har Obamas besök i Hiroshima lett till flera intervjuer med japanska och internationella medier. Hon säger att många av journalisterna fäster allt för stor vikt vid en eventuell ursäkt av den amerikanske presidenten.

– Journalisterna ställer frågan om och om igen, men då undrar jag: vad skulle hända om han bad om ursäkt? Det viktiga är i stället att länderna rustar ned sina kärnvapen, säger hon och fortsätter:

– Tiden är inte mogen för en ursäkt, men en dag måste den komma.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons