Annons

Överträning drabbar inte bara eliten: ”Är sorgligt”

Göran Kenttä, forskare på GIH.
Göran Kenttä, forskare på GIH. Foto: Jakob Edholm/IBL, Katarina Löfgren

Oförklarlig trötthet, humörsvängningar, en kropp som inte svarar. Experter menar att även ”vanliga” motionärer som tränar hårt riskerar att drabbas av det svårupptäckta och missförstådda tillståndet OTS – överträningssyndrom.

Under strecket
Publicerad

Per Elofsson under OS i Salt Lake City 2002.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

Det är svårt att glömma Per Elofssons kollaps mot den dopade Johan Mühlegg under OS i Salt Lake City 2002 – en genomklappning som skidstjärnan aldrig riktigt skulle komma att återhämta sig från.

Ett år senare kom förklaringen: Elofsson hade varit övertränad, pushat sin kropp över alla gränser, trott att bristen på prestation kunde lösas med ännu hårdare träning.

Nu var det istället vila som gällde. Timeout och rehabilitering, sedan comeback.

Men någon återkomst att tala om blev det aldrig. I oktober 2005 meddelade Per Elofsson att karriären är över.

– Jag har gjort allt som stått i min makt för att komma tillbaka, men kroppen svarar inte på den träning som behövs, sa han till SvD.

I dag tränar tioåriga simungdomar lika mycket som Mark Spitz gjorde.

Överträningssyndrom – OTS – är en missförstådd och svårupptäckt diagnos, menar Göran Kenttä, forskare inom idrottspsykologi vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH.

– Den går att likställa med en typ av uteslutningsdiagnos – du behöver plocka bort andra förklaringar som infektioner, sjukdomar, dåligt ätande. När man inte hittar andra förklaringar, då landar man till slut i OTS. Det är inte jättelätt att ställa den diagnosen.

Annons
Annons

Per Elofsson under OS i Salt Lake City 2002.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

Många experter är överens om att överträningssyndrom tycks ha ökat, även om det är svårt att hitta officiell statistik som styrker det. Även Göran Kenttä menar att antalet drabbade sannolikt har stigit under de senaste årtiondena – en period då ultramaraton, triathlon och andra tuffa uthållighetssporter vunnit allt mer mark bland ”vanliga” motionärer.

Att träna stenhårt och utsätta kroppen för närmast omänskliga utmaningar har blivit trendigt, och aldrig förr har startfållorna till långdistanslopp varit så sprängfulla som nu.

– Tittar man generellt på träningsbelastning över tid så har den ökat. Mark Spitz, simmaren som tog sju OS-guld 1972, tränade mycket på sin tid – i dag tränar tioåriga simungdomar lika mycket som han gjorde då. Generellt tränar idrottare och elitmotionärer mycket mer i dag, säger Göran Kenttä.

Per Elofsson under OS i Salt Lake City 2002.
Per Elofsson under OS i Salt Lake City 2002. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att i perioder känna sig överansträngd hör till när man tränar extremt hårt. För de flesta är symtomen övergående och man är tillbaka på banan efter några dagars eller veckors vila. Men för den som drabbats av svårare OTS är vägen tillbaka oftast betydligt längre. Ibland är det inte ens möjligt att återgå till sin tidigare nivå – efter månader av vila vägrar kroppen fortfarande prestera som den en gång gjorde.

Annons
Annons

– Det finns grader i helvetet här. Gräver man sig riktigt djupt ner i diket kan det vara svårt att någonsin komma tillbaka till hundraprocentig förmåga. Men fångar man det i tid finns det goda förutsättningar för att komma tillbaka inom några månader, ett halvår, kanske ett år. Då behöver man verkligen vila kroppens alla system – fysiskt, kognitivt, mentalt, emotionellt.

Forskningen kring överträningssyndrom är fortfarande relativt sparsam. Men sedan några år tillbaka finns det ett så kallat globalt vetenskapligt konsensus kring prevention, diagnostik och behandling av OTS. Ändå är det i regel svårt att hitta någon enskild utlösande faktor.

Det är sorgligt på ett sätt. När man inte ens vet varför, utan bara märker att man blir sämre.

Medan vissa tycks kunna pressa sina kroppar i oändlighet för att uppnå full kapacitet, slutar samma upplägg för andra med en krasch.

– Det är det som är så fascinerande med det här syndromet. Tittar man på ett landslag där alla är någorlunda lika tränade och ungefär på samma fysiska nivå, så kan en tredjedel efter ett år ha drabbats, en tredjedel förbättrat sin prestation och en tredjedel stampar på status quo, säger Göran Kenttä.

Han menar att både forskningen kring OTS och behandlingen av de som drabbats behöver bedrivas mer integrerat mellan flera olika discipliner.

– Vi behöver jobba multimodalt med stressbehandling, återhämtningsstrategier, läkebehandling, dietister. Man har sett att samma person kan svara på samma träning på olika sätt under olika livsvillkor och förutsättningar. Jag kan träna jättebra ett år och nästa år är jag småbarnsförälder, kanske mer stressad, slarvar med maten, och blir övertränad trots exakt samma träningsprogram som året innan.

Återhämtning tycks vara en nyckel, både för att förebygga och behandla överträningssyndrom.

– Vi behöver lägga mer tid på att skriva återhämtningsprogram som matchar individ och förutsättningar. Vi fostrar mentaliteten att man ska träna mer än alla andra, men man måste kunna vila med gott samvete.

Göran Kenttä tror att orsaken till att många lovande idrottare faller ifrån i en ung ålder delvis går att finna i brist på kunskap om överträning.

– Det är sorgligt på ett sätt. När man inte ens vet varför, utan bara märker att man blir sämre trots mycket träning. Det saknas forskning och förståelse kring hur många unga som avslutar sina karriärer i förtid – utan att ens förstå varför.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons