Annons

Martin Gustafsson:Ovetenskapen i vetenskapens gränstrakter

Gränsen mellan vetenskap och ovetenskap är ofta svår att dra. En ny svensk antologi diskuterar pseudovetenskapliga föreställningar i det förflutna och i våra dagar, men brister själv i vetenskaplighet genom att ibland hemfalla åt i överkant kategoriskt tänkande.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Vetenskap eller villfarelse heter en ny samling uppsatser redigerad av
Jesper Jerkert, ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning, och
Sven Ove Hansson, filosofiprofessor vid KTH (Leopard, 384 s). De 13 uppsatsförfattarna tar sig an vad som i förordet beskrivs som ”fenomen i vetenskapens gränsmarker”: astrologi, slagrutor, ufo, alternativmedicin, evighetsmaskiner, eldprov, parapsykologi, och så vidare. Syftet är att visa att de granskade lärorna ”på alldeles för svag grund kallar sig vetenskapliga”.

Hur ska då gränsen mellan vetenskap och ovetenskap dras? Bokens titel är inte helt lyckad, eftersom den antyder att vetenskapen är eller kunde vara fri från villfarelse. Men faktum är ju att vetenskapsmän ofta far vill. God forskning är en fantasifull verksamhet där man tillåts driva osäkra hypoteser för att se hur långt de håller. Om vetenskaplighet krävde att man alltid eller ens för det mesta har rätt, så skulle det vetenskapliga kunskapssökandet förtvina.

Vad som däremot krävs är att man uppriktigt bryr sig om huruvida man har rätt eller fel, och är beredd att överge sin position om det finns klara bevis för att den är oriktig. Som uppsatsförfattarna gång på gång påpekar är det utmärkande för många ovetenskapliga eller pseudovetenskapliga verksamheter att sådan beredskap saknas. Spekulationer hålls immuna mot kritik. Skeptiska invändningar avfärdas utan argument.

Annons
Annons

Man bör dock akta sig för att göra en i och för sig fullt berättigad kritik av pseudovetenskapliga idéer beroende av en alltför idealiserad och filosofiskt naiv föreställning om den äkta vetenskapsmannens vilja till självprövning. Det är en illusion att tro att en god forskare är beredd att förkasta sina idéer så snart det dyker upp experimentresultat som inte stämmer med hans eller hennes förutsägelser. Och tur är väl det! Ställdes kraven så högt skulle många av våra bästa modeller av verkligheten ha varit ganska så kortlivade. Särskilt i sin tidiga utveckling kan vetenskapliga teorier behöva visst skydd mot felfinnares alltför hetsiga falsifikationsiver.

De medverkande författarna kunde gott ha kostat på sig att vara tydligare på den punkten. Hur viktig än skillnaden är mellan den hängivna vetenskapsmannens envishet och den ovetenskapliga charlatanens dogmatism, så går det inte att dra en alldeles skarp gräns dem emellan.

Parapsykologins historia utgör ett belysande exempel. Bildandet av The Society for Psychical Research i London 1882 utgjorde startskottet för det systematiska och organiserade sökandet efter så kallade paranormala fenomen, såsom telepati och psykokinesi (mental påverkan av den fysiska omgivningen). Liknande sällskap etablerades i Boston och Paris. Den kanadensiske vetenskapsteoretikern Ian Hacking har betonat att parapsykologisk forskning var en sysselsättning för den välutbildade, urbana övre medelklassen. Det var viktigt för företrädarna att distansera sig från simpel folklig vidskepelse. De flesta etablerade vetenskapsmän var förvisso kallsinniga till parapsykologin, men det fanns även många som var djupt engagerade. Inte minst satsade flera betydelsefulla filosofer – däribland C D Broad, H H Price och Henry Sidgwick – stora pengar och mycket energi på verksamheten.

Annons
Annons

Det vore missvisande att kalla den forskning som bedrevs inom dessa sällskap pseudovetenskaplig. Som Hacking påpekar rörde det sig snarare om ”god vetenskap baserad på intressanta men till synes falska premisser”. Visst förekom inslag av önsketänkande och ibland bedrägeri. Men många av de tongivande figurerna hade en klart vetenskaplig inställning till sin egen verksamhet.

Just denna vetenskapliga inställning bidrog till att luften så småningom gick ur parapsykologin. Seriösa parapsykologer tvingades erkänna att de experimentella undersökningarna inte gav de förväntande resultaten, hur ihärdigt man än letade och hur sofistikerade statistiska metoder man än använde. De intressanta data som då och då dök upp visade sig vara frukten av misstolkningar, felaktigt utformade experiment, eller falsarier. ”Om något någonsin vederlagts med statistik”, sammanfattar Hacking, ”så är det parapsykologins påståenden.”

Mot bakgrund av denna serie misslyckanden vore det dumt att i dag satsa ytterligare energi och pengar på parapsykologisk forskning.

Men var, exakt, går gränsen för när verksamheten upphör att vara vetenskaplig? Hur många misslyckade experiment krävs det innan forskarens uthållighet övergår i ovetenskaplig halsstarrighet? Här finns inget bestämt svar. Vad vi kan säga är att parapsykologin med rätta har förskjutits allt längre ut i forskningsvärldens periferi. Nuförtiden är det svårt att hitta någon framstående vetenskapsman som tar den på allvar.

En central ambition i ”Vetenskap eller villfarelse” är att ge förklaringar till olika gåtfulla fenomen. Dessa förklaringar är ofta övertygande. Exempelvis köper jag helt påståendet att slagrutans rörelser beror, inte på förekomsten av vatten eller ”jordstrålning”, utan på omedvetna muskelrörelser hos rutgängaren. Muskelrörelserna kallas ideomotoriska, eftersom de triggas av rutgängarens idéer och förväntningar.

Annons
Annons

Att jag finner just denna förklaring så plausibel har delvis att göra med personliga erfarenheter. Som tonåring utsattes jag för ett lärorikt kollektivt experiment iscensatt av en psykologiskt utbildad orkesterledare. Efter en gemensam middag fick vi orkestermedlemmar tillverka enkla pendlar genom att knyta fast en gaffel i ett skosnöre. Vi höll var sin sådan pendel mellan högerhandens tumme och pekfinger. Orkesterledaren lyckades skapa en stämning där han tycktes kunna beordra pendlarna att samstämt snurra i vida cirklar åt än det ena, än det andra hållet. Att sitta där och se pendlarna röra sig ”av sig själva” var spöklikt. Det var förstås vi som omedvetet rörde dem i enlighet med orkesterledarens kommandon. Men det talade han om för oss först efteråt.

Att utsättas för det experimentet innebar att tvingas till självrannsakan. Tänk att jag (som är så intelligent och kritisk!) kunde dras med i den spöklika stämningen! Min hand rörde sig, trots att jag var övertygad om att jag höll den stilla! Och nog var 15-åringen där i restaurangens halvdunkel på vippen att tänka att det kanske ändå ligger något i det där med psykokinesi...

Det största problemet med ”Vetenskap eller villfarelse” är att den rymmer mycket litet av sådan självrannsakan. Författarna vill eller förmår inte på ett inlevelsefullt sätt gestalta den lockelse som ”fenomen i vetenskapens gränsmarker” faktiskt kan utöva. Det som erbjuds i den vägen är allmänna floskler om att vi som människor inte kan låta bli att söka efter mening och sammanhang i tillvaron, och att vi därför är benägna att söka tröst i pseudovetenskapligt nonsens. Men på den läsare som inte redan insett att pseudovetenskap är nonsens – och jag antar att det är just läsare av den typen som boken i första hand är avsedd att nå – riskerar dessa floskler att få en annan effekt än den avsedda. Kanske kommer en sådan läsare helt enkelt att uppleva författarna som självgoda, just därför att de inte på allvar erkänner och låter oss erfara tjuskraften hos detta nonsens.

Annons
Annons

Det lysande undantaget är den amerikanske psykologen Ray Hymans uppsats om spådom och personläsning. Den är informativ, slående, underhållande, och framför allt levandegör den lockelsen i den pseudovetenskap författaren ämnar avslöja. Hyman erkänner rentav utan omsvep att han själv under en period trodde på kiromanti (konsten att spå i handflatan). Ingen annan av författarna kommer ens i närheten av att vidgå att de själva skulle kunna råka i sådan förvillelse.

Antologin ”Vetenskap eller villfarelse” har redan hunnit diskuteras en del i dagspressen. Bland annat har P C Jersild i DN använt boken som tillhygge i den högljudda, polariserade och filosofiskt torftiga debatt som går under namnet ”The Science Wars”. Dessa ”krig” verkar aldrig ta slut, även om det sedan länge stått klart att hettan i argumentationen snarare har att göra med forskningspolitiska motsättningar än med en genuin vilja att bli klar över vetenskapens natur. Varje försök att nyansera, komplicera eller på annat sätt fördjupa frågorna bemöts med ursinnig korseld från båda sidor. Antingen är du med oss eller med dem! lyder deras fältrop.

Jersild gräver skyttegravar längs välkända linjer. Ansvarslösa företrädare för de ”mjuka” vetenskaperna sägs bära en stor del av skulden till att svensken förlorat känslan för fakta och sanning. Ty dessa ansvarslösa personer leder en föregivet upplysnings- och naturvetenskapsfientlig rörelse, ”här för enkelhets skull kallad postmodernism”. Jersilds förutsägbara slutsats faller in i det gängse stridslarmet: ”Tillbakaträngda humanister och samhällsvetenskapare ansåg sig äntligen ha ett effektivt vapen mot förnuftstron. Nu skulle den framgångsrika naturvetenskapen hängas ut som bluff. Alla som trodde sig ha något att vinna /.../ lockades av den nya antivetenskapen. /.../ Så kom gammal sumpig villfarelse att gå hand i hand med akademisk postmodernism.”

Annons
Annons

Jag tvekar inför att problematisera en sådan tirad, eftersom jag därmed själv riskerar att bli pådyvlad absurda åsikter som att ”verkligheten egentligen inte existerar” och att naturvetenskapen är ”bluff”. Men låt mig ändå, utan att vilja försvara ”postmodernismen” (vem vill egentligen det, nuförtiden?), påminna om att denna ”rörelse” inte utgjorde den enkla antites till ”upplysningstänkandet” som Jersild påstår. Både upplysningen och postmodernismen är mer komplexa och spänningsfyllda än vad hans retorik tillåter oss att begripa. Vad gäller deras inbördes relation verkar det inte orimligt att (med många andra bedömare) se postmodernismen som ett extremt försök att fullfölja de kritiska, skeptiska tendenser som upplysningen framfödde – ”Enlightenment gone mad”, för att citera den amerikanske filosofen Stanley Rosen.

Vad som karakteriserar de flesta företrädarna för pseudovetenskapliga idéer är däremot något helt annat, nämligen det hängivna, okritiska fantasteriet. Och hängivna, okritiska fantaster tycks lika vanliga bland naturvetare som bland humanister. I ett läsvärt bidrag redovisar Sven Ove Hansson de exempel på pseudovetenskap han funnit vid svenska högskolor och universitet. Jag räknar till tolv fall inom naturvetenskapliga, tekniska och medicinska ämnen, och elva inom humanistiska och samhällsvetenskapliga (varav fyra i ett och samma ämne, arkeologi). Noteras bör också att humanistiska och samhällsvetenskapliga fall av pseudovetenskap hittas främst i doktorsavhandlingar samt i uppsatser på grundutbildningsnivå, medan den naturvetenskapliga pseudovetenskap som Hansson hittat är en mer senior företeelse. Bland de professorer som finns med i hans redovisning är fem naturvetare, tekniker eller medicinare. En är humanist och ingen är samhällsvetare.

Annons
Annons

Det är väl bra att fall av pseudovetenskap vid svenska universitet dras fram i ljuset. Men det är svårt att vid en läsning av Hanssons katalog komma till någon annan slutsats än att det trots allt rör sig om ett förhållandevis marginellt bekymmer. Så låt mig avslutningsvis lägga fram ett förslag. Kunde inte någon av bokens klarsynta herrar nästa gång ta sig an ett fall där de verkligen riskerade något – ett fall där de utsatte sig för faran att stöta sig med personer som har reell makt inom det svenska forskarsamhället? För att ta ett exempel där jag själv känner mig genuint osäker: vi saknar såvitt jag vet fortfarande en neutral och riktigt djupgående granskning av giltigheten i Eva Kärfves kritik av damp-begreppet. Om hon har fel så vore det bra att få det klarlagt. Och har hon rätt, så föreligger en skandal som är oändligt mycket större än att några få universitetsanställda excentriker förespråkar kreationism eller håller sommarkurser om slagrutor.

Martin Gustafsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons