Annons

Kristoffer Leandoer:Ovidius exildiktning vid Svarta havet angår oss

Ovidius (född 43 f Kr, död 17 eller 18 e Kr). 
Ovidius (född 43 f Kr, död 17 eller 18 e Kr). 

I ofrivillig exil från Rom slåss han för sitt liv, som människa och som poet. Den mest urbane av de stora romerska poeterna hade förvisats till en ­vildmark där nästan ingen talade latin! Ingvar Björkesons översättning av Ovidius smärtfyllda verser är angelägen läsning i dag.

Under strecket
Publicerad

Sommaren 1972, när jag var tio, flög familjen till Mamaia, en semesterort strax norr om Constantza vid rumänska Svartahavskusten. Så långt söderut hade ingen av oss varit och när vi lämnade planet slog värmen emot oss med chockverkan: hur kunde man ens andas i sådan hetta? Under antiken gick Constantza under namnet Tomis – en plats som framför allt gått till historien som förvisningsort för den romerske skalden Publius Ovidius Naso (43 f Kr till 17 eller 18 e Kr). 

När Ovidius förvisades från Rom vid 51 års ålder blev han lika chockad som mitt tioåriga jag över mötet med Svartahavskusten och dess väder, men av diametralt motsatta skäl: han trodde att han skulle frysa ihjäl! Ovidius ansåg sig ha hamnat strax under Nordpolen, övertygad om att ha nått världens ände: längre bort fanns inget annat än fiender och kyla, ett hav av is – ”ve mig hur nära jag bor världens yttersta gräns”, som hans klagan rytmsäkert lyder i Ingvar Björkesons nyutkomna översättning av exilens bägge stora diktverk ”Tristia och Brev från Pontos” (Natur och Kultur), den tredje volymen Ovidiustolkningar av Björkesons hand efter ”Metamorfoser” och ”Fasti”.

Annons
Annons

Vår identifikation går oftast åt ett håll. För Adam Zagajewski är det inte självklart att det är just den romerske medborgaren i exil som kan spegla hans egen situation som polack i det ryska imperiets skugga: ”Vi var vad Ovidius fruktade i Tomi”, säger han i dikten ”Barbarer”.

Men skillnaden i temperatur handlar om mer än från vilket väderstreck man kommer till en plats. För Ovidius var upplevelsen av köld något absolut: han hade avlägsnat sig från den främsta värmekällan i sin värld, mer livsavgörande än någon sol: Rom, där allt fanns som intresserade honom, familj, vänner, bibliotek, skvaller, gräl, kollegor, läsare – ett hem som bodde i språket lika mycket som i staden. ”When you leave New York, you go nowhere” sjöng Kid Creole and the Coconuts på ”Fresh fruit in foreign places”, och Ovidius hade samma uppfattning som 1980- talets newyorkbor: han bodde redan i världens centrum, varje steg bort måste vara ett steg i fel riktning. Vad av intresse kunde finnas utanför Rom? Inget.

I dessa texter ställer han hela sin litterära arsenal i det privatas tjänst vilket gör honom lättare att få kontakt med för en modern läsare än flertalet författare från de tvåtusen år som skiljer honom från oss.

Dittills hade Ovidius varit ett poetiskt söndagsbarn, för att citera Anders Cullheds förord. I hans händer blev allt lekande lätt – erotik, gudasagor. Ingen förtärande passion, ingen filosofisk naturlära, inget nationellt identitetsbyggande: hos honom sattes romarrikets tungfotade ­mytologiska arsenal i oavlåtlig rörelse, blev till en lång serie förvandlingar med flyktigheten som tillvarons enda konstant.

Annons
Annons

Nu skriver han för livet. Kejsare Augustus har inlett en moralisk upprensning – där han inte drar sig för att offra sin egen älskade dotter – och författaren till det explicita skandalverket ”Konsten att älska” är ett självklart mål: år 8 e Kr förvisas Ovidius så långt bort från huvudstaden som möjligt. Han, den mest urbane av de stora romerska poeterna, utan särskilda böjelser för metafysik eller introspektion, utan ens Horatius smak för stilla lantliv, skickas till en vildmark där nästan ingen talar latin! 

Resten av livet ägnar Ovidius åt att skriva brev hem. Han beskriver sin situation, han ber kejsaren om tillgift, bönfaller om att bli tagen till nåder, han ber sina vänner och sin familj att inte glömma honom, att tala för hans sak, att inte låta hans namn bli bortglömt. Detta är liber exulis, en landsflyktigs bok. Han vet att hans verk har blivit utrensade från biblioteken, och han låter sin bok tigga om att få bli läst, åtminstone i smyg: ”låt mig tills vidare bo på någon undanskymd plats”. 

Skriva är det enda han kan, och skriva vers är det enda sätt han kan skriva på.

Dessa brev, adresserade till hustrun, vänner, bekanta och tänkbara välgörare, är på samma gång formfulländade dikter, konstfullt arrangerade (Loeb Classical Librarys utgåva visar med scheman hur raffinerat symmetrisk kompositionen är). Han gör ingen skillnad mellan litterär produktion och det intima umgänget med vänner, i dessa texter ställer han hela sin litterära arsenal i det privatas tjänst vilket gör honom lättare att få kontakt med för en modern läsare än flertalet författare från de tvåtusen år som skiljer honom från oss. Skriva är det enda han kan, och skriva vers är det enda sätt han kan skriva på. Han vet att diktandet är vad som kastat honom i fördärvet. Han talar om sig själv som ”en vars talang lagt i ruiner hans liv”, men diktandet är samtidigt det enda som håller ­honom uppe och därför måste han fortsätta. Det Ovidius fångar är exilpoetens paradox i ett nötskal: inte utan ­anledning döpte Mandelstam sina exildikter till just ”Tristia”.

Annons
Annons

Samtidigt har alla breven en och samma adressat: kejsaren. Ovidius vet att censuren kommer att läsa honom, och formulerar sig följdenligt även om han inte låtsas om det: vänner och ­familj är svepskäl och sken. All denna konstfärdighet, botfärdighet, ånger och ödmjukhet är ytterst avsedd för kejsarens öron. När han påstår följande: ”Fastän exilen är smärtsam lider jag mer av mitt felsteg”, vet vi att inget kunde vara mindre sant, för honom finns inget mer smärtsamt än exilen, dessutom tycker han egentligen inte att han gjort något fel. Det är en vädjan till makten, förklädd i det intima brevets form: titta här vilken mönstermedborgare jag är, säger han till Augustus, till och med när jag pratar med mina vänner sätter jag ditt och rikets väl före mitt eget!

Kanske är det ohistoriskt, men jag vill så gärna läsa in en mild ironi i de återkommande hänvisningarna till ­Augustus och hans familjs nyblivna gudomlighet. Som om ”Metamorfosers” mästare påpekar att makten, den rena och brutala makten, äger en förmåga till förvandling som inte står efter dem han skildrat i ”Metamorfoser”: från vanlig dödlig till ofelbar gudom. Jag hoppas att jag har rätt, att han åtminstone unnade sig nöjet där vid världens ände att driva lite diskret med sin kejserlige plågoande.

Ovidius själv påstår sig övertygad om att han sätter sitt rykte på spel genom att skriva så usla och trista verser.

Ovidius slåss för sitt liv, som människa och som poet. Han slåss för att nämnas vid namn och själv våga nämna vänner vid namn utan att de belastas av detta. Han slåss mot beröringsskräcken som gör honom onämnbar, och riskerar att i nästa led göra honom bortglömd. Det är inte farligt att vara min vän, upprepar han som en besvärjelse: kejsaren är mild och klok, det är inte farligt. En studie i hur förtryckets deformerande krafter söker sig in i litteraturens innersta mekanismer, men hur litteraturen genast omvandlar dem till ett genuint och personligt uttryck. Den som skriver vinner alltid.

Annons
Annons

Denna diktning har kallats enformig och monoton jämfört med ”Metamorfosers” bergochdalbana. Ovidius själv påstår sig övertygad om att han sätter sitt rykte på spel genom att skriva så usla och trista verser, men han kan som sagt inte låta bli: just denna nödvändighet är det som gör dem inget mindre än gripande.

Så här sägs det om att förlora språk och minne utan att ha tillgång till bibliotek: ”Jag tappar ofta bart vad en människa heter, ett ortnamn, / men ingen finns det till hands som jag kan fråga till råds. / Ofta försöker jag säga en sak – en skam att bekänna! – / men då fattas mig ord, talets konst har jag glömt.” Vad som skildras är förvisningen till inte ett utan två ogästvänliga länder. Det är inte bara de främmande rösterna omkring honom som gör världen alltmer svårbegriplig och placerar omgivningen på distans, utan även det egna åldrandet, vars konsekvenser blir så mycket svårare att uthärda i en obekant miljö där allt invant saknas. Vad ”Tristia och Brev från Pontos” visar är hur tidens och rummets exil förstärker varandra – och hur grymt det är att fjärma särskilt äldre människor från kontakt med det egna språket.

Översättningar av ”Metamorfoser” finns hur många som helst, i land efter land blev de rena hävstången för nationalspråksdiktningens utveckling. Med den sene Ovidius förhöll det sig länge rätt annorlunda. Man tycks ha delat hans egen uppfattning att harmoni var vad stor dikt krävde, gudarnas lekar lockade mer än monotona rop på hjälp. 

Just nu skriver någon på vårt språk av exakt samma skäl, just nu är min svenska någon annans getiska.

Annons
Annons

Till svenska gjordes ett par översättningar på 1700-talet. Göran Printz-Påhlsson tolkade en handfull verser av vad han kallar Ovidius ”depressionspoesi”, kanske för att få användning för den mycket printzpåhlssonska slutklämmen: ”Mödan är min lön. Jag är nöjd.” Fram till nu finns bägge verken annars i fullständiga svenska översättningar av John W Köhler från 1989 och 1990. Intresset för Ovidius exildiktning har vuxit på senare tid, ett spännande exempel är den franska friversöversättningen av Marie Darrieussecq från 2008, ”Tristes Pontiques”. Björkesons stora förtjänst framför andra versioner jag läst är troheten mot både versmått och ordalydelse på ett genomgående smidigt och osökt sätt.

En övergiven man som tar till orda på en karg och främmande kust (samma kust som vi solhungrande nordbor vallfärdade till nästan 2 000 år senare) – den gesten angår mig, den kräver något av mig. Så förklarar Darrieussecq sitt engagemang som en gärd av solidaritet, och enklare kan det inte sägas: Ovidius vid Svarta havet angår oss. Hemkomst (”Odysséen”, ”Anabasis”) eller nybygge (”Aene­iden”) har ersatts av hemlöshet, förvandlingarna av förfall. I ”Kort sagt om Ovidius” skissar Anne Carson på några rader bilden av en modern flykting som lyssnar på ­radio och gråter, skriver brev och undervisar sig själv i det lokala språket, getiska, för att på detta skriva en dikt som ingen någonsin kommer att läsa. Ovidius hävdar själv i ”Brev från Pontos” att han verkligen skrivit en dikt på getiska, men att den inte blev så bra. Jag tänker mig att det framför allt är ett sätt att åskådliggöra hur bottenlös hans ensamhet är: i sin glupande hunger på respons har han inte ens dragit sig för att skriva på barbarernas språk. 

Just nu skriver någon på vårt språk av exakt samma skäl, just nu är min svenska någon annans getiska. Angelägnare översättningar än Ingvar Björkesons görs knappast i år.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons