Annons

Magnus Halldin:Ovidius tragiska förvandling

Den romerske poeten Ovidius ”Metamorfoser” har varit en outtömlig inspirationskälla för konstnärer och författare genom tiderna. Verket myllrar av mytologiska livsöden, men speglar också författarens eget – landsförvisad under sina sista levnads­år. Nu finns ”Metamorfoser” i ny svensk översättning.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1
Bild 1 av 1

Det är sent i livet. Nedbruten av sitt öde skriver den landsförvisade ­poeten Ovidius förtvivlade brev hem till Rom där han en gång varit en uppburen författare. Nu har han ­fallit i onåd hos kejsar Augustus och tycker sig förpassad till världens ände, där han tvingas leva bland okultiverat folk med barbariska seder. Man talar inte ens latin.

Platsen är Tomis invid Donaus utlopp i Svarta havet, den stad som i dagens Rumänien bär namnet Constanța. Det är två tusen år sedan och Romarriket
– detta imperium med oanständiga maktanspråk – har stött bort en av sina mest älskade poeter sedan han skrivit sig obekväm. I de klagosånger som samlats under titeln ”Tristia” lamenterar Ovidius, i hopp om att få förvisningen upphävd: ”När jag inser hur orten här är, folkets seder, dess bildning, språket – och minns vad jag själv varit och vad jag nu är – / längtar jag så efter döden att jag är nöjd om i vrede Caesar med svärdshugg tar hämnd för att jag kränkt honom svårt. / Men då han nu en gång trots sitt hat visat mildhet emot mig, måtte han lindra mitt kval genom ett byte av ort.” Försöken att blidka kejsaren är emellertid förgäves. Tomis blir Ovidius grav.

Annons
Annons

Publius Ovidius Naso föddes år 43 f Kr i Sulmo, nordost om Rom. Familjen tillhörde riddarståndet, det romerska samhällets näst högsta klass. Tidigt blev han av fadern skickad till Rom för att bedriva studier. Han förväntades ägna sitt liv åt juridiken, men hans håg stod i annan riktning: ”allt vad jag ville skriva, blev vers”. Snart hade han in­flytelserika mecenater och kunde helt ägna sig åt att skriva. Med tiden skulle han fira litterära triumfer, störst bland dessa med verket ”Konsten att älska”, där han med poetisk elegans delar med sig av sina raffinerade färdigheter. Till ett högt pris, skulle det visa sig. Den ­moraliska upprustning som på förekommen anledning framtvingades i kretsarna kring kejsar Augustus menade att Ovidius erotiska kärleksdiktning var osedlig. Så följde förvisningen. Ovidius skriver själv i ”Tristia” att han begått två misstag – duo crimina, carmen et error – två förseelser, ett diktverk och ett felsteg. Vilket detta ”felsteg” var har aldrig blivit klarlagt.

Då landsförvisningen träffade Ovidius år 8
e Kr arbetade han med att avsluta sitt största verk, hexameterdikten ”Metamorfoser”. Där har han i 15 böcker samlat och omdiktat ­delar av det rika mytologiska arv som grekerna lämnat efter sig och som ­romarna läste, beundrade och byggde vidare på. Ovidius ordnade i sitt verk drygt 200 berättelser med ett myller av gudar och människor, sammanflätade genom sina livsöden och ofta psykologiskt fördjupade via sidoberättelser. Denna svit av komprimerade epos tar sin utgångspunkt i tidernas begynnelse, då ordning skapas ur Kaos. ”Mig lyster skildra nu hur kroppars former förvandlas. / Inblås, o gudar, ni som är alla förändringars upphov, / i denna dikt er ande och ledsaga sången från världens / gryning fram till min egen tid i obruten linje. / Innan det ännu fanns hav och land och en täckande himmel / var universums natur överallt densamma: en massa, / formlös, förvirrad och rå; man har kallat den oredan Kaos.” Närmare 12 000 hexameterverser senare för­klingar verket med Julius Caesars apo­teos, hans gudomliga kröning, och löften om en ny och lyckligare världs­ordning under Augustus.

Annons
Annons

I centrum för Ovidius ”Metamorfoser” står förvandlingen, själva metamorfosen. Det är mot denna som berättelserna rör sig, och förvandlingsögonblicket är ofta handlingens höjdpunkt. Förvandlingen kan vara en räddning undan en hotfull situation, men den kan även vara en bestraffning, dikterad av gudarna: någon förvandlas till en ­högre existensform, en annan blir en gråtande klippa. Gudarnas inblandning i människornas liv är överallt närvarande. Ibland framstår gudarna själva som högst mänskliga men med sina svag­heter, lidelser och passioner återgivna i större skala. De är ett slags intensi­fierade människor, väl rustade för sina liv och uppgifter, skickade att förstå och tolka människans villkor. Låt vara att det sker med benäget bistånd av övernaturliga krafter.

Men hos Ovidius är det intresset för människornas predikament snarare än gudarnas som står i fokus. Ett exempel är historien om den lydiska flickan Arachne, född fattig men vida känd för sin vävkonst. Hon hävdar stolt att hon överträffar självaste Pallas i sin skicklighet vid vävstolen, och när gudinnan ­under en tävling blir varse Arachnes färdigheter straffas denna förmätenhet hårt; Pallas förvandlar flickan till en spindel. Många av berättelserna i ”Metamorfoser” är i likhet med den om Arachne välkända: Echo och Narkissos, Ikaros och Daidalos, Orfevs och Eurydike, Pyramus och Thisbe, Niobe, Pygmalion, Adonis.

Alla dessa berättelser kan man nu läsa i förträfflig nytolkning av Ingvar Björkeson – detta enmansuniversitet, som gett det svenska språket så mycket klassisk litteratur: Homeros, Lucretius, Propertius, Vergilius, Dante, Baudelaire, för att bara nämna några. Björkesons tolkning av ”Metamorfoser” (Natur och Kultur, 479 s) är berikad med översikter, pedagogiska kommentarer och ett oumbärligt namnregister. Inledningen är skriven av Anders Cullhed, som med klarhet och elegans ger läsaren intressanta ingångar till verket. Träffande liknar han ”Metamorfoser” vid ett ”litterärt stenbrott”, från vilket författare och konstnärer kunnat ”plocka för sig i alldeles annorlunda sammanhang och med alldeles annorlunda syften än poetens ursprungliga”.

Annons
Annons

I sin helhet har ”Metamorfoser” endast två gånger tidigare översatts till svenska. Den första översättningen, gjord av gustavianen Gudmund Jörgen Adlerbeth, utgavs postumt 1820. Den andra gjordes av Harry Armini på uppdrag av Svenska Akademien och under redaktion av Tönnes Kleberg; även den pub­licerades postumt, 1969. Arminis översättning återutgavs 2013 av förlaget Ruin, tryfferad med en utmärkt inledning av Daniel Möller. Det är nu alltså möjligt att läsa den trippelexponering av ”Metamorfoser” som Adlerbeth, ­Armini och Björkeson ger. Då blir man varse likheter och skillnader mellan översättarnas ordval, men framförallt kommer man närmare Ovidius fantastiska berättelser.

Mest gripande är kanske skildringen av det kärleksfulla paret Filemon och Baukis, vars enkla liv och generösa ­gästfrihet prövas och prisas av gudarna. Som belöning erbjuds det gamla paret uppfyllandet av en högsta önskan: att få dö i samma ögonblick. Så en dag, ”tyngda av ålder och år, i samtal om ­tider som varit” blir de plötsligt varse hur de förvandlas till grönskande träd. Så här låter det i Björkesons tolkning: ”Trädkronor framväxte högt över bådas ansikten hastigt / och de tog avsked, medan det än var möjligt, med orden / ’älskade, o farväl!’, men sedan doldes av lövverk / bägges munnar. Ännu idag ­visar thyniska bönder / två träd tätt vid varann, de gamlas förvandlade kroppar”. Suggestiva förvandlingsögonblick som det här har tolkats och skildrats många gånger efter Ovidius, inte minst inom konsten, och hans ”Metamorfoser” har kallats ”målarkonstens bibel”. Mästerlig är Rembrandts tolkning av historien om Filemon och Baukis från 1658. Men motiv från ”Metamorfoser” återfanns långt tidigare i bildkonsten, exempelvis på väggmålningar i Pompeji. Ovidius berättelser hölls sedan
vid liv genom senantiken, medeltiden, renässansen och in i vår egen tid. Det osedliga innehållet i ”Konsten att älska” rundade man under medeltiden genom att läsa honom allegoriskt, och sannolikt har ”Metamorfoser” påverkat delar av den kristna ikonografin. Han kom att betyda mycket för författare som Dante, Petrarca, Shakespeare och Eliot. Sen­tida svenska valfränder är Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.

Annons
Annons

Metamorfoser kan liknas vid ett myto­logiskt referens­bib­liotek, fyllt av universella föreställningar. Verket utgör en mentalitetshistoria med rötter utanför Europa och i myter som uppstått långt före antikens Grekland. Ovidius verkan genom seklerna är oöverskådlig och som inspirationskälla är han outtömlig. Tillsammans med poeter som Vergilius och Horatius har han status som en av Roms främsta diktare. ”Metamorfoser” reser inte samma episka anspråk som Vergilius ”Aeneiden”, och saknar det personliga tilltalet hos Horatius, men lever vidare i kraft av sin bildrikedom och poetiska rörlighet.

Människan Ovidius lär man känna närmare i breven och dikterna från landsflykten, tolkade till svenska av John W Köhler. Förutom ”Tristia” skrevs i exilen även ”Epistulae ex Ponto”, ”Brev från Svarta havet”, där det romerska samhället väcks till liv, såväl i minnet
av den sjudande världsstaden som
i beskrivningen av den ogästvänliga ­periferi till vilken han förvisats.

I breven skildrar han sitt åldrande och sin längtan efter hustrun, till vilken han skriver: ”Troligen har också du, som så ung lämnats kvar när jag for från Rom, genom kvalen vi led börjat se äldre ut nu. / Ack om gudarna styrde om att jag fick se dig sådan, fick ge ditt åldrande hår kyssar som aldrig tar slut, / slå mina armar kring din kropp som jag märker har magrat, ångerfullt mumla att det vållats av oro för mig, / under bägges tårar berätta om allt vad jag lidit, njuta av samtal som jag inte har hoppats på ens”. Till skillnad från Filemon och Baukis fick Ovidius och hans hustru aldrig åldras tillsammans, och inget gudomligt ingripande förde dem samman. Förvisad, åldrad, ensam; Ovidius genomled i exilen en tragisk metamorfos.

Magnus Halldin är kritiker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons