Annons
Kommentar

Mårten Schultz:P-vakten kan ta din bil – men HD öppnar lucka i lagen

Äger du verkligen din bil? En färsk dom från Högsta domstolen slår möjligen fast det uppenbara svaret – men öppnar samtidigt för den mindre nogräknade att komma undan feta parkeringsböter.

Under strecket
Publicerad

Parkeringsvakt på patrull i Stockholm.

Foto: Robert Henriksson Bild 1 av 1

Parkeringsvakt på patrull i Stockholm.

Foto: Robert Henriksson Bild 1 av 1
Parkeringsvakt på patrull i Stockholm.
Parkeringsvakt på patrull i Stockholm. Foto: Robert Henriksson

I veckan kom ett att avgörande från HD som handlar om en lag som jag aldrig hade hört talas om. Det hänger möjligen samman med att jag inte kör bil, men kunskapsluckan stör mig ändå.

Prejudikatet handlar om 1982 års lag om förflyttning av fordon i vissa fall, samt den förordning som är knuten till lagen och som ger de närmare bestämmelserna för hur lagen ska användas.

Enligt lagen – som av HD behändigt etiketterades som ”flyttningslagen” – får en myndighet flytta på ett fordon under vissa omständigheter:

1. Flyttningsrätt föreligger om bilen under minst sju dagar stått felparkerad.

2. Eller om – som var fallet i HD:s prövning – fordonets ägare dragit på sig en (rejäl) skuld genom felparkeringsavgifter.

När en bil flyttats med stöd av flyttningslagen på grund av obetalda parkeringsavgifter får den myndighet som flyttat den hålla fast bilen tills skulden betalats. Det var också vad som hänt i detta fall.

Annons
Annons

Problemet var att bilen hade sålts dagen innan den flyttades. Ägarbytet hade dock inte registrerats i vägtrafikregistret.

Ett parkeringsbolag hade med stöd av flyttningslagen alltså flyttat på en bil på grund av felparkeringsavgifter. Bolaget vägrade sedan lämna ut bilen till ägaren innan skulden var betald.

Problemet var att bilen hade sålts dagen innan den flyttades. Ägarbytet hade dock inte registrerats i vägtrafikregistret.

Den nya ägaren begärde att få ut bilen, trots de obetalda avgifterna. Hon menade att hon hade rätt till bilen oavsett att den tidigare ägaren hade skulder som hängde samman med parkeringen av bilen. Det var ju inte hennes skulder.

Dessutom menade köparen, vilket framstår som något mystiskt när man bara läser den ordkarga domen från HD, att hon hade köpt de tillhörigheter som fanns i bilen – och att även dessa saker skulle lämnas ut.

Frågan i målet var om köparen skulle anses som ägare till bilen i flyttningslagens mening – vilket innebar att köparen hade rätt att få ut bilen eftersom det inte var hon som var skyldig att betala parkeringsavgifter. Eller om man vid tillämpningen av lagen ska betrakta den registrerade ”ägaren” som ägare – vilket i detta fall innebar att parkeringsbolaget hade kunnat sitta på bilen till dess att säljaren betalat skulden.

Flyttningslagen gav därför inte bolaget någon rätt att hålla fast vid bilen i väntan på betalning. Köparen hade rätt att få ut bilen.

Syftet med regleringen, förklarade HD, var att komma åt så kallade fordonsmålvakter – mindre laglydiga personer som ”skriver” bilen på någon annan. Ett känt problem har tidigare varit att föräldrar – med risk för att vara fördomsfull vågar jag gissa att det i flertalet fall rörde sig om pappor – registrerat sina barn som ägare av sina bilar vilket innebar att parkeringsskulder påfördes barn som ofta inte kan betala.

HD fann efter ett övertygande om än lakoniskt resonemang att en ägare i flyttningslagens mening skulle förstås som den verkliga ägaren, inte den registrerade ”ägaren”. Flyttningslagen gav därför inte bolaget någon rätt att hålla fast vid bilen i väntan på betalning.

Köparen hade rätt att få ut bilen.

Om det här påverkar mindre laglydiga personer att skriva skenavtal om försäljning av sina bilar – med bakdaterade avtalsdatum – återstår att se. Men det är i sådana fall en sak för lagstiftaren att se över, och inte något för HD att lösa.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons