X
Annons
X

Så såg Sveavägen ut för 100 år sedan

En skräckinjagande plats – så beskriver några SvD-läsare känslan vid "Vattenborgen" i Vanadislunden. Historierna som har kommit in handlar även om tjuvrökning, klättring och "cowboylekar". Flera läsare har också mejlat över sina bildskatter ur släktalbumen – bland annat en helt unik bild från 1910 som är från den gamla vattenreservoaren.

Läs mer om Mitt Stockholm

Bild på Sveavägen. I bakgrunden syns vattenreservoaren. Bilden togs den 15 juni 1918.

Foto: Nils Odemark Bild 1 av 2

Norrtullsgatan med Hagagatan 50 längst bort.

Bild 2 av 2

Del 1 av 12

Bild på Sveavägen. I bakgrunden syns vattenreservoaren. Bilden togs den 15 juni 1918.
Bild på Sveavägen. I bakgrunden syns vattenreservoaren. Bilden togs den 15 juni 1918. Foto: Nils Odemark

Drygt 500 läsare mejlade in gissningar på den senaste Stockholmsgåtan som landade i Vanadislunden. Magdalena Odemark mejlade över den här fascinerande bilden som hennes pappa Nils tog 1918 upp mot Vattenborgen. Så här såg alltså Sveavägen ut för 100 år sedan: "Pappa föddes 1899 och flyttade till Hagagatan 50 när det var nybyggt. Möjligen kan han ha tagit den här bilden från den nya bostaden, men det ser mer ut som en vy från hörnet av Vanadisvägen/Hagagatan. Centralgaraget och husen mot Sveavägen var inte byggda när fotot togs. Jag bodde själv som barn inte långt från Vanadislunden. Ett starkt minne är "kälkbacken" ned mot Sveavägen. Som vuxen har jag gått där och förundrats över att det var möjligt att susa ned mot Sveavägen på pulka. På 1950-talet var det betydligt mer trafik än pappas fotografi, men mindre än i dag. I övrigt var det både en lekplats och ett nytt utomhusbad.

Att röra sig på baksidan av vattenreservoaren var helt otänkbart. Där låg Sibirien och dit gick man inte. De vuxna ville inte att man rörde sig för långt hemifrån. Observatorielunden var en annan gräns. Dit fick man inte gå eftersom det var blottarnas tillhåll. Mot öster fick man inte passera Roslagstull. Här såg man spårvagnen 15 försvinna mot Solna och Sundbyberg. Hagaparken lockade med sina spännande ruiner, kälkbackar, hassel- och (valnötsträd om jag minns rätt) och i övrigt stora fria ytor för lek och upptäckter. Både jag och min pappa har gått i Matteus skola. Bifogar ett vykort taget på Norrtullsgatan där pappas hem på Hagagatan 50 ses i fonden på Idungatan."

Norrtullsgatan med Hagagatan 50 längst bort.
Norrtullsgatan med Hagagatan 50 längst bort.

Även läsaren Peter Baeling har hittat en fascinerande bild i sitt släktalbum:

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Utsikt mot Brunnsviken år 1910.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Så här såg Peter Baeling ut i slutet av 1940-talet. Han gick i Johannes skola.

Foto: TT och Privats Bild 2 av 3
Foto: Privat Bild 3 av 3

Del 2 av 12

Utsikt mot Brunnsviken år 1910.
Utsikt mot Brunnsviken år 1910. Foto: Privat

Peter Baeling skickade över en bild som hans far tog år 1910 på två vänner. Den är tagen uppifrån den gamla vattenreservoaren i riktning mot Brunnsviken. Så här skriver Peter om hans egen upplevelse av området: "Jag gick i Johannes folkskola mellan 1949 och 1953 (1-4 klass), så Vanadislunden (Luntan) var en naturlig lekplats, liksom Bellevue (Bellan) Där kunde man tävla i längdpissning (jag hittar ingen passande eufemism för sportgrenen). En flicka i min klass deltog med lust i tävlingen, men förlorade alltid med bibehållet glatt humör. Det var ett billigt nöje som alla barn, fattiga och rika, hade råd med.

Så här såg Peter Baeling ut i slutet av 1940-talet. Han gick i Johannes skola.
Så här såg Peter Baeling ut i slutet av 1940-talet. Han gick i Johannes skola. Foto: TT och Privats

I slänten nedanför växte vackra paradisäppelträd, som man kunde plocka och som mor kokte gelé på. Slagsmålen mellan Johannes och Matteus elever utspelades också i sluttningen ner mot Sveavägen. Denna tradition torde nu ha upphört, men fanns vid förra sekelskiftet enligt min far, och ännu i min barndom. Polisen ingrep från Sveavägen, så Johannesbarnen klarade sig i allmänhet."

Det hus som syns i bakgrunden på bilden är Bellevuevägen 11, som finns kvar än i dag:

undefined
Foto: Privat
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Ann-Kristin Nylund med sin mormor på 1950-talet.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Ann-Kristin Nylund 1956.

Foto: Privat Bild 2 av 2

Del 3 av 12

Ann-Kristin Nylund med sin mormor på 1950-talet.
Ann-Kristin Nylund med sin mormor på 1950-talet. Foto: Privat

Ann-Kristin Nylund: "Här lekte jag ibland som barn på 50-talet. Min mormor bodde på Sveavägen 111 mitt emot "lunden" som hon sa. Tyckte alltid att vattentornet var som en stor borg. Älskade att gunga i lekparken, höjden gjorde att det kändes som att flyga! Ute i Hässelby villastad där jag bodde fanns inga lekparker så det var lite extra för mig. Senare övertog jag mormors lägenhet på 70-talet. Efter många år i Brommavilla bor vi nu åter i Vasastan, i SKB kvarteret Bälgen på Sankt Eriksgatan. Så nu är cirkeln sluten."

Ann-Kristin Nylund 1956.
Ann-Kristin Nylund 1956. Foto: Privat
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Folkmyller på Vanadisbadets uteservering 1944. I bakgrunden till vänster syns Stefanskyrkans torn.

Foto: Stadsmuseet Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Del 4 av 12

Folkmyller på Vanadisbadets uteservering 1944. I bakgrunden till vänster syns Stefanskyrkans torn.
Folkmyller på Vanadisbadets uteservering 1944. I bakgrunden till vänster syns Stefanskyrkans torn. Foto: Stadsmuseet

Ove L: "Jag växte upp i hörnan av Döbelnsgatan och Surbrunnsgatan och var, som barn, ofta i Vanadislunden för att leka. Vi smågrabbar spelade också kula och kniv vid Stefanskyrkan. På vintern blev det kälkåkning. Jag gick i Johannes folkskola, så det blev även därifrån besök i Vanadislunden. På somrarna, när jag var i stan besöktes ofta Vanadisbadet."

undefined

"Tant Inga": "Luntan var min barndoms lekplats. Jag och mina tre syskon lekte ofta där. En gång fick en liten pojke en trägunga i ansiktet och blödde hemskt. Hans mamma blev hysterisk, men det kom en ambulans och redde upp det hela. Jag minns när vattentornet började läcka och det forsade ner massor med vatten på Ingmarsgatan – rena Niagara. Jag kommer också ihåg nuvarande kungens pappas begravningståg på Sveavägen 1947. Vi stod uppe vid Vanadisbadet och tittade med mamma. Jag var fem år och hade aldrig kommit ihåg det om inte Gustav Adolfs häst gick efter kistan. Jag tyckte att den såg så ensam ut."

Leon L: "Då min morfar bodde i närheten (Birger Jarlsgatan) så brukade han ta med mig och min bror dit på tidigt 90-tal. Jag tyckte då och gör fortfarande att vattentornet har en mycket skräckinjagande uppenbarelse. Sedan när vi blivit något äldre så brukade vi promenera kring Vanadislunden. När han gick bort så hade vi begravning i Stefanskyrkan. Efter det har vi gjort massa hyss kring där som att planka in på Vanadisbadet o tjuvröka och sånt. Var säkert tio år sen jag var i Vanadislunden men det är en magisk plats enligt mig och har en mycket speciell plats i mitt hjärta."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Vanadislunden är en populär plats för hundar och dess ägare.

Foto: Johan Lindberg Bild 1 av 2
Foto: Lennart Helleday Bild 2 av 2

Del 5 av 12

Vanadislunden är en populär plats för hundar och dess ägare.
Vanadislunden är en populär plats för hundar och dess ägare. Foto: Johan Lindberg

Kristian Wallin: "När jag var yngre bodde jag på Vanadisvägen 1, just nedan Vanadislunden. Mittemot låg det också en bensinmack förut. Uppe i lunden, eller på "Kullen" som vi kallade den, promenerade jag många kvällar och tidiga morgnar med hunden jag hade. Innanför hundrastplatsens stängsel jagade grannskapets hundar fatt i varandra, medan hussar och mattar tog kvällsciggen. Ibland åkte pluntan fram. Kullen blev vår kulle. Om du kom från Sibirien på östra sidan eller från Birkahållet spelade ingen roll. Vår kulle blev också min eftersom lekparken på fotografiet, precis som kullen i övrigt, bjöd utmärkta bänkar att vänslas och samtala på. Jag och den jag då höll kär blev ofta sittande tillsammans på någon av bänkarna långt in på natten. Varje utsikt och vy, vinklar och skuggor, buskars prassel och gungors knarrande, allt finns kvar i minnet. Gamla stan är numera min kära hemvist. Men några promenader i Vanadis blir det varje år."

undefined
Foto: Lennart Helleday

Mats Crossblom: "Mina upplevelser av platsen är dels från första halvan av 70-talet och därefter i början av 80-talet. Under den förra perioden var jag ofta som 10-14 åring hos min morbror som bodde på Frejgatan 25. Morbror Sture stimulerade hans unge följeslagares fantasi genom att beskriva vattentornet som en ointaglig fästning om staden skulle intas av de röda från öster. Sådan var han – gudskelov – för det var en roligare sinnebild än en vattenreservoar.

Senare, under början av 80-talet, kom jag att bo vid slutet av Luntmakargatan och gjorde några tafatta försök att motionera, att jogga uppför den branta backen och runda "Borgen". Det blev ingen vana kan man säga – men jag lärde mig då att det just var fråga om en byggnad för vattensamling. Jag konfronterade senare min morbror med detta faktum men han svarade lugnt bara: det är just det som är hemligheten, det är ju en hemlig borg. Han tyckte nog det var tråkigt att jag blivit vuxen och sökte efter sakernas sanna natur till förfång för fantasin. Nu har jag avslöjat hans hemlighet. Sture begravdes i Stefankyrkan, halvvägs upp i lunden, år 2005, men jag tror han skulle förlåta mig att jag nu röjt byggnadens sanna syfte."

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Foto: Okänd Bild 1 av 1

Del 6 av 12

undefined
Foto: Okänd

Leif Holmgren: "Jag är 77 år och uppväxt på Sveavägen 117, mittemot Vanadislunden. Den aktuella lekplatsen besökte jag ofta och en gång när jag var nio år ramlade jag ner från bergklacken som syns till vänster på bilden och vrickade en fot så svårt att hela benet fick gipsas. Till skolan (Matteus) fick jag gå med en käpp, som tillhört någon förfader. Jag var mycket mallig och mina klasskamrater fick skriva sina namn på gipset."

Sedan följer två läsare som har likartade upplevelser av lekplatsen – även om det skiljer några årtionden mellan deras besök här.

Claes Strömberg: "Vanadislunden med sina lekplatser, bad och kälkbackar blev mitt lekområde på 40-talet. Klätterställningen av trä och gungorna på bildens lekplats var mycket populära. Kring den mäktiga "borgen" lekte mina kamrater och jag indianer och cowboys, tjuv och polis etc. Ett starkt minne jag har är från ett tillfälle när ett stort antal jaktplan eller möjligen bombplan från svenska flygvapnet på låg höjd flög över platsen, så lågt att det nästan kändes som om det var möjligt att ta på dem. Det imponerade på en liten grabb (jag var kanske i 6-årsåldern) och var en påminnelse om andra världskrigets närhet."

Björn Lindgren: "Även jag upplevde den flygvapenuppvisning som Claes Strömberg beskrev. Jag såg den och fick beskrivet för mig att det var svenska bombplan B 17 som låtsades anfalla Stockholm och att svenska jaktflygplan, troligen Vanpire, som avstyrde anfallet. Jättehäftigt för en 7-8-åring."

Karin Skillner Cosic: "Bilden måste vara från när jag lekte där. Det jag minns mest var att vi var där med skolklassen när jag gick i Johannes skola. Våra lärare tog hela klassen dit och vi lekte cowboys och indianer. Cowboysen gömde sig i berget längs med den nedre lilla vägen och indianerna hade sina tillhåll under ett lågt stort träd på lekplatsen, nära gungorna. Jag var indian och tog hand om sårade under trädet. Jag minns allt som väldigt spännande, det måste varit runt 1972-73. När jag var äldre var jag där med kompisar och åkte pulka i backen inte så långt från lekparken. Hela Vanadis var toppen att åka pulka i."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Vanadisbadet på 1940-talet.

Foto: Stadsmuseet Bild 1 av 3

Sveaväggen i Stockholmsföraren 1989.

Bild 2 av 3
Foto: Jonas Böttiger Bild 3 av 3

Del 7 av 12

Vanadisbadet på 1940-talet.
Vanadisbadet på 1940-talet. Foto: Stadsmuseet

Jonas Böttiger: "Jag bodde på Sveavägen 121 i mitten på 80-talet och sedan på Hagagatan 22 fram till 2008 så trakterna känner jag mycket väl. I Vandislunden har vi klättrat på klippan. Bakom Sveavägen 150, "Betongbunkern", finns ett gammalt sprängt berg som gav många fina turer. Finns med i Stockholmsföraren (guide till bästa klättringen) från 1989. Tyvärr har berget skrotats och förstärks med en massa armeringsjärn som sticker ut och gör klättringen numera både farlig och i princip omöjlig.

Sveaväggen i Stockholmsföraren 1989.
Sveaväggen i Stockholmsföraren 1989.

När man gör en ny led (en väg att klättra upp via) så får den som klättrar leden första gången döpa den och sedan sätter man även vilken grad (svårighet) som den har. I Vanadislunden döptes hela klippan till Sveaväggen. Kommer också ihåg en vinter med mycket snö när vi också körde några fina men korta lössnöåk i backen norr om Vanadisbadet (blev ett par från Observatoriekullen ner mot McDonalds också samma kväll). Det var många som undrande tittade på oss när vi, snöiga med slalomskidor på axeln, vandrande hem längs Sveavägen.

Sedan har jag promenerat åtskilliga timmar i Vanadislunden med våra barn i vagn när de skulle sova. Jag har alltid kameran med mig och med höften som skjuter vagnen lite fram och tillbaka kunde jag stanna och fotografera utan att barnen vaknade. Bifogar en av mina favoriter, det är precis efter ett oväder och solen strålar lyser på ett stort moln som reflekterar ljuset till marken på ett helt magiskt sätt.

undefined
Foto: Jonas Böttiger

När barnen blev äldre var vi ofta och lekte i Vanadislunden och många gånger i just den lekpark som är med på den gamla bilden så jag tycker denna gång att bildgåtan var väldigt lätt."

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Foto: Lennart Helleday Bild 1 av 2

Barn som spelar kula i Vanadislunden 1955.

Foto: TT Bild 2 av 2

Del 8 av 12

undefined
Foto: Lennart Helleday

Ylva H: "Jag bor i närheten, och när min son var liten (han är snart 12 år nu, så det var inte så förfärligt länge sedan) så gillade jag att gå upp till lekplatsen där uppe med honom. Den rätt så branta uppförsbacken, för att komma dit, skrämde uppenbarligen bort en hel del folk, varför lekplatsen var väldigt lugn och skön jämfört med de flesta andra lekparker i Vasastan."

Henrik Bjurström: "Mitt första minne är egentligen från filmen "Mannen på balkongen" – jag och frun fick gratisbiljett till en förhandsvisning på Skandia. När vi flyttade in till Vasastan begrep jag var filmen spelades in och letade upp denna lekplats, som ju ligger lite avsides. Då var den nergången och oaptitlig, men sist jag gick förbi hade den rustats upp."

Peter Öström: "Jag är född 1943 och växte upp på Vanadisvägen 4, Centralgaraget, med Raymon Sjökvist som grundare av Räddningskåren, på bottenvåningen. Vi bodde fyra personer i en etta på tjugofem kvadratmeter, en trappa upp. Vi hade varmvatten och badkar, men inte kylskåp, utan skafferi och gasspis. På somrarna, då det var varmt, hade Räddningskårens växel, som var placerad i våningsplanet under oss, sina fönster, mot gården öppna, så vi tvingades hela dygnen lyssna till anropen: Ambulans, ambulans! Detta drev min känsliga mor till vansinne!

Samtidigt var detta mycket spännande, med alla bilar som kom och tankade bensin. En gång var självaste Stirling Moss på besök vid lanseringen av en ny brittisk bilmodell, vilken har jag glömt. Vid ett tillfälle spelades filmen "Det spökar på slottet" in, med Alice Babs och, tror jag, Lars Lönndahl. Scenen var, då en liten Goggomobil bogserade in en stor amerikanare, som hade fått soppatorsk. Tyvärr var det skymning vid tillfället, så jag och min kompis Klas-Göran Barklund syntes inte i bakgrunden. Men vi fanns där!

Barn som spelar kula i Vanadislunden 1955.
Barn som spelar kula i Vanadislunden 1955. Foto: TT

Beträffande Vanadislundens lekplats, så minns jag att den låg lite avsides, vilket gjorde den aningens spöklik att besöka. Dock hade jag alltid min kompis och klippa Klasse med mig. Bara ett par hundra meter från lekplatsen låg Vanadisteatern nere i botten av ett "gruvshakt". Där spelade Julia Caesar bl.a. och vi kunde stå och se ner på teaterföreställningen om vi lovade att endast titta genom de hål som redan fanns i den uppspända säckväven"

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Vanadislunden väcker många minnen till liv hos SvD-läsarna.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

Del 9 av 12

Vanadislunden väcker många minnen till liv hos SvD-läsarna.
Vanadislunden väcker många minnen till liv hos SvD-läsarna. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Helena: "Jag minns parken från när jag gick på dagis i krokarna på 70- och 80-talet. Kanske gick vi dit ibland med mamma också när vi ändå var och badade. Backen upp var oändlig för små ben, men utsikten var fantastisk och vi brukade försöka att peka ut våra egna hus och andra byggnader."

Ing-Marie Askerblom: "Jag har många minnen från platsen. Jag är nu 76 år och har vuxit upp i trakten. De sista 50 åren har jag bott i ett kvarter intill lunden. Under många år ledde min mamma en barnpromenad med förskolebarn i lunden. Gruppen var ute i ur och skur och mestadels i den övre lekparken och intilliggande område. Min mamma var mycket omtyckt av barnen, som kallade henne tant Karin."

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Foto: Privat Bild 1 av 1

Del 10 av 12

undefined
Foto: Privat

Jan: "Att bilden är tagen på slutet av 1940-talet ses enklast på barnvagnen i förgrunden. Mitt första minne från platsen kommer litet senare, nämligen slutet av 1950-talet, då jag hade träslöjd på Johannes Folkskola som ligger strax intill. På lekplatsen har båda mina barn lekt under 1980-talet, då vi bodde alldeles intill Vanadislunden. I parken i närheten rastade vi vår hund under de följande åren. Bland hans "hundkompisar" där fanns bland annat en tam gris. Vanadislunden är en viktig lunga i innerstaden. Där finns det mesta: lekplatser för barnen, hundrastgård, fotbollsplan bakom skolan och många små gångvägar som vindlar fram i parken och bjuder på spännande utsikt över kvarteren intill."

Rebecca Stadener: "Vanadisbadet var ett badställe som sent 70-tal var populärt för discokids att hänga på under sommaren."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Vyn från Ingemarsgatan västerut. Vattenborgen skymtar bakom Vanadislundens träd.

Bild 1 av 1

Del 11 av 12

Vyn från Ingemarsgatan västerut. Vattenborgen skymtar bakom Vanadislundens träd.
Vyn från Ingemarsgatan västerut. Vattenborgen skymtar bakom Vanadislundens träd.

Fredrik B: "Vanadislunden är en lugn nästan bortglömd plats i stan, antagligen för att de flesta på grund av höjden går runt den i stället för att gå igenom den. Vi bodde tidigare på Roslagsgatan och när det var fint väder tog vi oss då ofta upp i parken via trapporna från Ingemarsgatan. När barnen började på förskola på Tulegatan ville de ofta gå upp till den övre lekplatsen – kanske för att det normalt är färre barn där än på många andra lekplatser. De brukade fråga om vad som fanns i "borgen" som tornar upp sig på kullen. Om man gör sig besväret att ta sig upp för backen eller trapporna kommer man till en plats dit inte så många tar sig och som därför är lugnare. Enda gången jag upplevt mycket folk i Vanadislunden är på nyår eftersom det är bästa utsiktsplatsen för att se fyrverkerier."

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Bilden på Ingemarsgatan från 1954 löste en familjegåta för läsaren Jan-Eric.

Foto: TT Bild 1 av 4

Skorstenarna vid KTH som syntes på gåtbilden.

Foto: Lennart Helleday Bild 2 av 4

Lekparken i höstskrud.

Foto: Lennart Helleday Bild 3 av 4

Den ståtliga Vattenborgen.

Foto: Lennart Helleday Bild 4 av 4

Del 12 av 12

Bilden på Ingemarsgatan från 1954 löste en familjegåta för läsaren Jan-Eric.
Bilden på Ingemarsgatan från 1954 löste en familjegåta för läsaren Jan-Eric. Foto: TT

Jan-Eric: "Tusen tack för ännu av dessa otroligt spännande och tankeväckande gåtor. Denna gång fick jag en plötslig insikt och glad överraskning. På bilden över Ingmarsgatan med utsikt upp mot lunden såg jag det vackra huset, Ingemarsgatan 1, som tyvärr revs och ersattes med ett oändligt fult modernt hus. På den första våningen, längst ut i hörnet, i de fönster som syns på bilden, fanns den lägenhet som blev min första adress 1961 – sju år efter bilden togs.

Här bodde mina föräldrar när jag var nyfödd. De berättade massor om detta hus. De berättade om de två vackra tornen i husets hörn och att det längst upp fanns ett rum för att torka tvätt. Jag har oräkneligt antal gånger stannat framför dagens trista hus på samma adress och funderat över hur det tidigare vackra, huset kunde sett ut. I och med artikeln och medföljande fotografi så vet jag. Ännu en pusselbit har fallit på sin plats. Fortsätt gärna med dessa gåtfulla tankenötter. Alltid spännande och lärorika."

Lars Sundbäck: "Jag bodde på Sveavägen 128 under en kortare tid på 1970-talet (74-77) . Mellan Surbrunnsgatan och Sveavägen 128 låg ett kafé som rattades av en äldre dam. Det intressanta var inredningen, mörk och murrig med väggpaneler av mörk trä, gammaldags stolar och bord, porslinskoppar med fat och en sån där vacker sockerskål med lock. Jag var där en gång och det kändes som att göra en tidsresa. Det vore kul att höra om du eller nån annan har något att berätta om detta gamla Café och Damen".

Har någon av er läsare något tips om detta så mejla gärna till mittstockholm@svd.se.

Flera av er läsare brukar berätta att ni alltid besöker gåtplatserna under veckan då utmaningen ligger ute – det är väldigt roligt att höra. Lennart Helleday hör till dessa och han har den här gången besökt platsen vid två tillfällen och plåtat. Här följer några av dessa fina bilder:

Skorstenarna vid KTH som syntes på gåtbilden.
Skorstenarna vid KTH som syntes på gåtbilden. Foto: Lennart Helleday
Lekparken i höstskrud.
Lekparken i höstskrud. Foto: Lennart Helleday
Den ståtliga Vattenborgen.
Den ståtliga Vattenborgen. Foto: Lennart Helleday

Om någon av er andra har en intressant historia eller fina släktbilder får ni gärna mejla till mittstockholm@svd.se så kanske det kan vara grund till en Stockholmsgåta framöver. Ni som vill ha ett mejl varje gång en ny gåta läggs ut kan också mejla. Välkomna tillbaka framöver till en ny gåta!

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X