Annons
Foto: Staffan Löwstedt

”På akuten – utbränd – känner jag mest lättnad”

När SvD:s Adam Svanell drabbas av utmattningssyndrom tvingas han ifrågasätta allt. I ett rum med andra Anonyma Prestationister får han träna på att bete sig tvärtemot sina instinkter. Men är det bara de sjuka som behöver förändras – eller är det vi allihop?

Publicerad

Det är Leif GW Persson som blir droppen.

En måndag i november 2016 sitter jag hemma i min soffa och går igenom manuset inför det samtal jag ska hålla med kändiskriminologen samma kväll. Det är eftermiddag och några timmar kvar till Svenska Dagbladets evenemang Bokens dag på Oscarsteatern.

Egentligen är jag förkyld och har stannat hemma från jobbet, men just den här grejen tänker jag att jag ska klara av. Jag har ju redan förberett frågorna och skummat GW:s nya bok. En kvart, sju-åtta frågor, helt lugnt. Det vore inte schyst att lämna mina kollegor i sticket, intalar jag mig.

Då kommer den. En skarp smärta i bröstet, ungefär där hjärtat sitter. I samma stund blir jag yr och behöver lägga mig ner. När jag blundar och försöker samla mig får jag bilder i huvudet av hur jag går ut framför publiken och får en blackout. Till slut inser jag att jag måste ställa in.

”Bröstet värker fortfarande. Allting snurrar. Omgivningen känns overklig och lös i konturerna. Att det är panikångest jag upplever förstår jag inte förrän senare.”
”Bröstet värker fortfarande. Allting snurrar. Omgivningen känns overklig och lös i konturerna. Att det är panikångest jag upplever förstår jag inte förrän senare.” Foto: Staffan Löwstedt

En stund senare står jag i entrén till akuten på Södersjukhuset. Bröstet värker fortfarande. Allting snurrar. Omgivningen känns overklig och lös i konturerna. Att det är panikångest jag upplever förstår jag inte förrän senare.

Jag nickar, men egentligen tänker jag: Jag vet vad det är för fel på mig och det har ingenting med hjärtat att göra.

– Det känns som när någon har en dålig tripp på film, säger jag till kvinnan i kassan.

Jag får gå före alla i väntrummet.

De lägger mig på en brits i ett rum med stora, vita lysrör. De tar prover. De säger att de vill lägga in mig, att jag har rubbningar i hjärtrytmen, att mitt blod uppvisar höga nivåer av ett enzym som utsöndras vid infarkter och att de behöver undersöka mitt hjärta noga.

Jag nickar, men egentligen tänker jag: Jag vet vad det är för fel på mig och det har ingenting med hjärtat att göra.

När detta händer är jag 34 år och anställd på SvD:s kulturredaktion. Att jobba på dagstidning – en bransch där sparpaketet varit en lika förutsägbar årlig tradition som julfesten – är i sig ganska intensivt. Tempot högt, organisationen slimmad.

Samtidigt har jag vid sidan av jobbet ett bokprojekt, vilket jag främst ägnat mig åt under särskilda perioder av tjänstledighet men som efterhand spillt över även på kvällar och helger. Hela hösten har jag haft svårt att sova, svårt att fokusera, svårt att slappna av.

I ett fält på sjukskrivningsintyget står det: ”Prognos – kommer patienten att få tillbaka sin arbetsförmåga i nuvarande arbete?” Läkaren har fyllt i: ”Går inte att bedöma.”

Ändå har jag inte förmått mig att bromsa in. Inte ordentligt. Det har blivit någon extra ledig dag här, någon lugn hemmakväll där, sedan samma fart igen. Nu ligger jag matt mellan sträva sjukhuslakan och den starkaste känslan är inte oro utan lättnad – över att äntligen tvingas släppa allt. Att inte behöva, få eller ens kunna fortsätta som förut.

Efter några dagar blir jag utskriven. Det är inget fel på mig, säger hjärtläkaren.

– Fast jo, det är det, säger jag.

Jag tar en taxi hem och ringer min vårdcentral. Där sjukskriver en allmänläkare mig för ”akut stressreaktion”. I ett fält på sjukskrivningsintyget står det: ”Prognos – kommer patienten att få tillbaka sin arbetsförmåga i nuvarande arbete?” Läkaren har fyllt i: ”Går inte att bedöma.”

”Gradvis infinner sig en ny vardag med mycket tystnad, mycket vila och mycket tid att tänka.”
”Gradvis infinner sig en ny vardag med mycket tystnad, mycket vila och mycket tid att tänka.”

En av de vanligaste kommentarer jag får höra från vänner den första tiden är:

– Vad bra ändå att du tar det på allvar och sjukskriver dig.

De menar väl, men de får det att låta som ett val, när jag till en början knappt klarar mer än att ligga i sängen med persiennerna fördragna. Att se på tv eller lyssna på musik blir för många intryck på en gång. Det är som att ljuden och bilderna står mig upp i halsen, gör det svårt att andas.

Jag är visserligen lite nedstämd – ”utslag för depression” står det i sjukskrivningen – men mestadels är symptomen kroppsliga: kraftlöshet, huvudvärk, yrsel. I öronen hörs oavbrutet en högfrekvent ton som gör mig irriterad och spänd.

Och så är det känslan i bröstet, som kom den där eftermiddagen och har stannat sedan dess, som pendlar mellan påtaglig smärta och ett svagt tryck. Upplevelsen är så konkret fysisk att när jag så småningom kan börja gymma och får träningsvärk i bröstmusklerna tror jag först att det är den vanliga känslan som förvärrats.

Ibland undrar jag nästan om jag kan ha blivit allergisk mot stress och arbete. Kroppen tycks uppfatta all mer avancerad hjärnverksamhet, alla försök att multitaska och all tid framför en dator- eller mobilskärm som ett gift.

För varje minut jag ägnar mig åt något av detta – om det så bara är att tänka på en artikelidé – tilltar yrseln, tinnitustonen, smärtan i bröstet. Reaktionen är lika stark när jag kollar Facebook eller Instagram som om jag loggar in på jobbmejlen.

Det godtar inte Försäkringskassan. Enligt pappren jag senare får hemskickade saknas ”objektiva undersökningsfynd på organnivå”.

Snart har jag en ganska klar bild av vad som förvärrar symptomen. Jag tar en paus från alkohol, nikotin och koffein. Jag avinstallerar mina sociala medier-appar. I kollektivtrafiken förbjuder jag mig att använda min telefon och när jag är ute och går är det utan ljud i lurarna.

De största stressfaktorerna har annars att göra med Försäkringskassan: blanketterna som vore en prövning att fylla i även utan en utbränd hjärna, hemsidan där jag lyckas hitta information om allt tänkbart förutom om och vad jag beviljats i sjukpenning, telefonintervjuerna med både mig och min chef om saker jag redan har uppgett i papperen. Sjukdomen har gjort mig lika hudlös som förvirrad och jag känner mig orolig och ifrågasatt.

Någon vecka före jul ringer en handläggare. Vid det laget har läkaren förlängt sjukskrivningen och ställt diagnosen utmattningssyndrom. Men, förklarar kvinnan i telefonen, det godtar inte Försäkringskassan. Enligt pappren jag senare får hemskickade saknas ”objektiva undersökningsfynd på organnivå”.

Handläggaren säger att hon inte lyckats nå läkaren per telefon och därför kommer att framföra informationen via post. Jag får inga pengar innan jul. I mellandagarna kommer ett brev från läkaren, som skriver att hon inte får tag på handläggaren. Men hon skickar in ett nytt intyg och jag beviljas sjukpenning.

”Här sitter vi på rad, en sorts Anonyma Prestationister, remitterade till ett sex månaders program med kbt, fysioterapi, specialistläkare och kurser i avslappning och stresshantering.”
”Här sitter vi på rad, en sorts Anonyma Prestationister, remitterade till ett sex månaders program med kbt, fysioterapi, specialistläkare och kurser i avslappning och stresshantering.” Foto: Staffan Löwstedt

Vissa dagar träffar jag en kompis som också är sjukskriven. Vi säger att vi är som lattepappor, förutom att de hjälplösa paket vi släpar runt på och tar hand om inte är barn utan oss själva.

Gradvis infinner sig en ny vardag med mycket tystnad, mycket vila och mycket tid att tänka. Vissa dagar träffar jag en kompis som också är sjukskriven. Vi fikar, promenerar, snackar. Vi säger att vi är som lattepappor, förutom att de hjälplösa paket vi släpar runt på och tar hand om inte är barn utan oss själva.

Ibland fruktar jag att jag har börjat prata lite som någon som varit i Indien och ”funnit sig själv”. Jag får insikter om vem jag är, vad som får mig att må bra och vad som borde vara viktigt i livet, självklarheter som jag egentligen alltid vetat, bara inte riktigt känt.

Det är bara ett halvår sedan jag åkte runt och visade kortfilmsdokumentären ”Tokyo Vacations”. I filmen intervjuar jag japanska kontorsarbetare om deras syn på ledighet och vad de tycker om att göra på semestern.

Under visningarna var det alltid en scen som väckte särskilt höga skratt eller suckar. Mellanchefen och småbarnspappan Junnosuke berättar att semestrarna i hans barndom betydde så mycket eftersom det var de enda tillfällen då han fick äta middag med sin far – resten av året jobbade pappan kväll. Sedan fortsätter han, utan att reflektera över parallellen, med att säga att han själv under året som gått inte haft en enda dags semester. (En genomsnittlig japan tar ut sju semesterdagar per år.)

När jag gjorde filmen var det med en arbetskritisk ansats. Jag ville få tittarna att reflektera över vilken plats de låtit jobb uppta i sina egna liv. Nu undrar jag om det snarare var jag själv som borde ha ställt mig den frågan.

Förra året vigde jag de flesta av mina semesterveckor åt att skriva på en bok. Är jag verkligen så olik Junnosuke som jag har föreställt mig?

Jag har inte tyckt att min situation varit extrem. Jag har inte jobbat över varenda kväll, som vissa jag känner. Jag har inte haft några barn att ta hand om, som många av mina kompisar.

Men har jag inte ändå behandlat de flesta delar av livet – från resor och träning till fester och dejter – som om de vore en sorts arbete där man bör maximera utfallet? Har jag inte nästan oavbrutet känt mig jäktad och haft svårt att uppskatta nuet eftersom jag mentalt redan gått vidare till nästa grej? Och trots att jag själv mest blir lättad om en vän, säg, bjuder på anspråkslös mat eller visar upp ett stökigt hem – hur mycket energi har jag inte lagt på att försöka laga imponerande middagar och att ha det snyggt i lägenheten?

Förra året vigde jag de flesta av mina semesterveckor åt att skriva på en bok. Är jag verkligen så olik Junnosuke som jag har föreställt mig?

”Ju mer jag talar med min grupp, desto mer inser jag vilken tur jag har haft som mötts av förståelse från såväl min arbetsgivare och min familj som från vården.”
”Ju mer jag talar med min grupp, desto mer inser jag vilken tur jag har haft som mötts av förståelse från såväl min arbetsgivare och min familj som från vården.” Foto: Staffan Löwstedt

Några månader går och en dag sitter jag och blundar i ett konferensrum vid Globen. På borden ligger kulspetspennor, stenciler och en förpackning Kleenex.

– Nu vill jag att ni fokuserar på er andning, säger psykologen som leder gruppen.

Här sitter vi på rad, en sorts Anonyma Prestationister, remitterade till ett sex månaders program med kbt, fysioterapi, specialistläkare och kurser i avslappning och stresshantering. Det kallas rehabilitering men, får vi veta, vi är inte främst här för att snabbare bli friska. Vi är här för att inte bli sjuka igen.

Det kallas rehabilitering men, får vi veta, vi är inte främst här för att snabbare bli friska. Vi är här för att inte bli sjuka igen.

Vi läser på om människans stressystem, hur det aktiveras vid anspänning och hur kropp och hjärna kan brytas ner om anspänningen inte går över. Vi försöker identifiera vad i våra liv som ger respektive tar energi – och hur vi kan göra för att fylla på med mer än vi förbrukar. Vi mediterar. Vi gör andningsövningar.

Vi får i hemläxa att bete oss tvärtemot våra instinkter: ta pauser i arbetet, komma för sent, göra saker långsamt, göra saker halvdant, stå kvar vid övergångsstället när det är rött trots att det inte kommer några bilar, boka in tid för att vara lediga och sysslolösa, prata med lägre röst, låta bli att prata helt, äta på fasta tider, stå still i rulltrappan även om det hörs att tunnelbanan kommer.

– Tänk på en person som du har irriterat dig på, någon som slappar, inte hjälper till eller går hem alldeles för tidigt från jobbet. Och sedan försöker du bli lite mer som honom eller henne, säger psykologen.

Som generellt livsråd är det förstås rätt hemskt, men jag tror att det är precis vad flera av oss behöver höra.

– Det måste vara fullt av mediemänniskor där? säger en bekant när jag berättar om rehabiliteringsgruppen.

Jag stöter på den uppfattningen ibland, att stressproblematik främst drabbar medelklassiga storstadskarriärister. I själva verket skär det över klass-, ålders- och landsdelsgränser. I boken ”Ur balans” skriver stressforskaren Alexander Perski att hälften av invånarna i västerländska samhällen i dag upplever stress och att det ”inte tycks vara någon skillnad mellan olika socialgrupper eller finnas geografiska skillnader mellan storstäder och mindre samhällen”.

Hon får höra på sin vårdcentral att hon inte är utbränd och att läkaren bara mött en enda patient under hela sitt yrkesliv som varit det.

Mycket riktigt kommer de andra i gruppen från helt olika yrken och delar av Stockholm. Kvinnorna är fler än männen. Jag är yngst. Ett antal jobbar inom vård eller skola.

Ju mer jag talar med min grupp, desto mer inser jag vilken tur jag har haft som mötts av förståelse från såväl min arbetsgivare och min familj som från vården. Jag får höra historier om chefer som förflyttar anställda till någon erkänt besvärlig tjänst efter sjukskrivningen, barn som inte kan sluta ställa krav på sin utbrända mamma, pojkvänner som vill att partnern tar hand om hela hemmet nu när hon ”ändå är ledig”.

Ungefär samtidigt har jag två personer i min närhet som insjuknar med mer eller mindre precis samma symptom som jag, båda efter stressiga jobbperioder. En av dem får en kortare sjukskrivning, ett recept på antidepressiva och några tider hos en terapeut utan särskilda kunskaper om stress. Den andra får höra på sin vårdcentral att hon inte är utbränd och att läkaren bara mött en enda patient under hela sitt yrkesliv som varit det. När hon senare söker specialistvård på egen hand blir hon diagnostiserad med utmattningssyndrom.

”Att jobba på dagstidning – en bransch där sparpaketet varit en lika förutsägbar årlig tradition som julfesten – är ganska intensivt.”
”Att jobba på dagstidning – en bransch där sparpaketet varit en lika förutsägbar årlig tradition som julfesten – är ganska intensivt.” Foto: Staffan Löwstedt

Det finns ett annat samtalsämne som återkommer i rehabiliteringsgruppen: Försäkringskassan. Här är skräckhistorierna ännu fler: om stelbenta regelverk, besked som aldrig kommer och plötsliga hot om indragen sjukpenning.

De som jobbar på Försäkringskassan är inte medicinskt utbildade, så de förstår inte våra diagnostiseringskriterier. Det är bisarrt. Om jag skriver att du är ”välvårdad” så tänker de: är han välvårdad, då kan han väl arbeta?

På några få års tid har antalet sjukskrivningar för psykisk ohälsa i Sverige fördubblats. Bland dessa är de stressrelaterade diagnoserna den största och snabbast växande gruppen. Under det första kvartalet i år var nära 35 000 svenskar sjukskrivna på grund av stress.

Regeringen har agerat – men inte främst med krafttag för att förbättra medborgarnas hälsa, utan genom att beordra Försäkringskassan att sjukskriva färre. När Ann-Marie Begler tillträdde som generaldirektör 2015 blev hennes huvuduppdrag att få ner antalet utbetalda sjukpenningdagar till i snitt nio per person och år. Och trots att Begler i dag fått lämna sitt jobb kan ingen påstå att hon misslyckades med målet. Antalet svenskar som får sin sjukpenning indragen har de senaste åren fyrfaldigats, medan andelen avslagna nya ansökningar mer än fördubblats.

Anställda på Försäkringskassan har vittnat om att handläggare som fattat många avslagsbeslut fått påslag på lönen. Enligt en rapport från Karolinska institutet tidigare i år upplever fyra av fem läkare svårigheter i kontakten med myndigheten, framförallt för att handläggarna kräver onödiga kompletteringar och ”objektiva medicinska fynd”.

En av mina läkare suckar högt nästa gång vi ses.

– Det är nästan det enda vi gör numera, kompletterar sjukintyg. De som jobbar på Försäkringskassan är inte medicinskt utbildade, så de förstår inte våra diagnostiseringskriterier. Det är bisarrt. Om jag skriver att du är ”välvårdad” så tänker de: är han välvårdad, då kan han väl arbeta?

Jag blir inte förvånad när jag läser att sjukskrivningstalen för stress är höga både inom Försäkringskassan och vården.

”På många sätt har jag tyckt mig se en ökad medvetenhet om farorna med stress de senaste åren. Ändå finns ingen som helst antydan till reella omvälvningar.”
”På många sätt har jag tyckt mig se en ökad medvetenhet om farorna med stress de senaste åren. Ändå finns ingen som helst antydan till reella omvälvningar.” Foto: Staffan Löwstedt

I början av våren återvänder jag till mitt jobb, två timmar per dag. Min läkare och min psykolog vill att jag ska vänta, men jag tycker redan att jag varit hemma jättelänge.

Och ja, vissa dagar vaknar jag och känner mig faktiskt ungefär som förut. Då kan jag nästan själv känna de där tvivlen som jag fruktar att andra har.

Till en början ska jag ta det lugnt har vi sagt, inte göra så mycket, mest vara på plats. Det tar dock bara någon dag innan jag är uppslukad av en brådskande uppgift och har svårt att få de två timmarna att räcka.

– Du ser ut att må bra, får jag höra av alla möjliga människor.

Och ja, vissa dagar vaknar jag och känner mig faktiskt ungefär som förut. Då kan jag nästan själv känna de där tvivlen som jag fruktar att andra har. Är utbrändhet verkligen en riktig sjukdom? Mår jag så himla dåligt egentligen? Skulle jag inte kunna orka mer om jag bara försökte?

Sedan försöker jag orka mer – och direkt säger kroppen ifrån.

Det är kul att vara tillbaka, träffa människor, göra något, ha ett sammanhang. Samtidigt är det först nu jag verkligen märker hur mycket sämre än tidigare min hjärna fungerar. Närminnet sviker, ibland får jag yrselattacker. Flera gånger om dagen behöver jag gå undan och göra andningsövningar för att hålla mig lugn. Jag har blivit känsligare för kritik och om samtalen går för snabbt har jag svårt att hänga med. Jag blir trött bara av att vara runt andra människor, som om jag förvandlats från extrovert till introvert.

Under hela den här perioden pågår diskussioner i svenska medier om de allt fler sjukskrivningarna för stress och utmattning. Den främsta skiljelinjen gäller vilket ansvar man ska lägga på individen.

Jag har svårt att påstå att någon har uppmanat mig att hålla ett högt tempo i livet. Ingen har heller antytt att det är mitt fel att jag blivit sjuk.

På DN:s ledarsida skriver Matilda Molander att sjukskrivningstalen inte beror på att fler blir sjuka, utan på att ”livspusslet” är krävande. ”Problemet, som egentligen handlar om att man inte klarar av att skapa en balans i livet, löser man till slut genom att sjukskriva sig. Men sjukskrivningar är inte till för människor som behöver få bättre balans i livet.” Hon fortsätter: ”I slutändan har man ett ansvar för att ordna livet på ett sätt man klarar av.”

I Expressen beskriver Clara Lidström, som själv varit utbränd, i stället vad hon kallar ”det stora sveket”, att vi kollektivt uppmuntrar kvinnor att pressa sig över gränsen: ”Vi driver på henne när hon börjar sacka efter. Lyssnar inte när hon försöker säga nej.” När kvinnan går in i väggen kommer en annan sorts anklagelser, menar hon. ”Varför har hon inte sagt nej? Varför har hon inte sagt ifrån?”

Jag är inte kvinna och min upplevelse skiljer sig delvis från Clara Lidströms. Jag har svårt att påstå att någon har uppmanat mig att hålla ett högt tempo i livet. Ingen har heller antytt att det är mitt fel att jag blivit sjuk. Ytligt sett är det tvärtom tydligt att de krav jag upplevt har formulerats av mig själv – medan chefer, vänner och familj uppmanat mig att prestera mindre.

Ytligt sett.

”Jag bestämmer mig för att gå en längre promenad varje dag – och blir besatt av att hålla koll på stegräkningsappen.”
”Jag bestämmer mig för att gå en längre promenad varje dag – och blir besatt av att hålla koll på stegräkningsappen.” Foto: Staffan Löwstedt

En dag får vi en uppgift av psykologen. Vi ska skriva brev till oss själva. Breven kommer hon att spara och posta om ett halvår, när vi är tillbaka i vardagen, som en påminnelse om vad vi lärt oss och vad vi inte får glömma.

Jag stirrar på den tomma A4:n. Vad kan mitt framtida jag behöva höra?

Jag stirrar på den tomma A4:n. Vad kan mitt framtida jag behöva höra?

Det händer att jag får beröm av läkarna eller psykologen, för att jag tar rehabiliteringen på allvar, för att jag har läst på så mycket om utmattning, för mina nya, sunda vanor. Innerst inne känner jag att jag lurar dem. Ser de inte att jag lyckas förvandla de sunda vanorna till osunda prestationer?

Jag bestämmer mig för att gå en längre promenad varje dag – och blir besatt av att hålla koll på stegräkningsappen. Jag bestämmer mig för att äta nyttigare – och börjar hålla slavisk koll på min vikt. Jag bestämmer mig för att träna tre gånger i veckan – och pressar mig att orka tyngre, längre och mer. Ofta känns mina ansträngningar för att bli frisk mest som ännu ett symptom på sjukdomen.

En eftermiddag har vi en föreläsning om ”prestationsbaserad självkänsla”, tendensen att bara värdera sig själv utifrån sina bedrifter. Forskning visar att personer som har denna tendens löper ökad risk att drabbas av utmattningssyndrom. När jag hör hur prestationsbaserad självkänsla brukar yttra sig känner jag igen allting. Men den vanliga förklaringen – att man som barn främst blivit bekräftad när man lyckats med saker – stämmer inte överens med vad jag minns från min uppväxt.

Om det inte är mina föräldrar som har lärt mig att mitt värde ligger i mina prestationer, varifrån har jag i så fall fått det?

”You're great!” säger min mindfulnessapp och konstaterar att jag har gjort meditationsövningar fem dagar i rad.

”You're great!” säger min mindfulnessapp och konstaterar att jag har gjort meditationsövningar fem dagar i rad. Sammanlagt, berättar appen, har jag nu mediterat i tre timmar och 39 minuter. ”Share your stats!”

Eftersom jag har svårt att sova skaffar jag en bok om sömn. I inledningen förklarar författaren att boken lär ut ”vad som står mellan dig och den perfekta natten”. Kosttillskottet som min kollega säger ska hjälpa mot utmattning heter ”Performance”. I tunnelbanan skriker reklamen: Ursäkterna är många, få är bra. Inget kan stoppa dig nu. Dröm stort. Just do it.

Ju mer jag reflekterar över min omgivning, desto mer tycker jag att nästan allt jag ser uppmuntrar till prestation. Eller: prestation och presentation. För vad är väl alla appar som dokumenterar, kvantifierar och publicerar det vi gör, om inte en form av självpåtagen övervakning?

2012 skrev den amerikanska psykiatern Joel Gold en forskningsartikel om en ny vanföreställning som börjat förekomma bland hans patienter. Denna psykos, som han döpte till ”Truman show-syndromet”, kännetecknas av den drabbade ”tror att han blir filmad, och att filmerna sänds som underhållning för andra människor”. Det känns som den perfekta illustrationen av samtidsvästerlänningens självbild.

På 1950-talet, skriver den nederländske historikern Rutger Bregman i boken ”Utopia för realister”, instämde 12 procent av tillfrågade amerikanska ungdomar i påståendet att de själva var ”en väldigt speciell person”. I dag svarar 80 procent ja på samma fråga.

Det är genant att erkänna, men när jag läste detta kände jag att det sade något om mig. Jag tror att de krav jag har ställt på mig själv delvis bottnar i en sorts barnslig, instinktiv känsla av att vara lite unik, eller snarare av att behöva vara det.

Varför skulle jag orka, kunna och prestera mer än alla andra? Varför ska jag ha förväntningar på mig själv som jag inte har på någon runt omkring?

Den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann menar i boken ”Stå fast” att dagens utbrändhetsepidemi skulle kunna ses som en följd av ”den konstanta accelerationens outhärdlighet”, individens reaktion på en era då produktivitetsutvecklingen borde ha frigjort tid åt oss, men i stället har skapat en ”manisk utvecklingskultur” där vi förvandlar allt i livet till projekt som vi sedan inte har tid med. Kristendomens tidigare funktioner, skriver han, har tagits över av ”självets religion”: coacher i stället för präster, terapi i stället för bikt och självförverkligande i stället för frälsning.

I ett sådant samhälle är det ju inte konstigt om man ser tillvaron som en tävling och sina medmänniskor som konkurrenter. Men det är en tävling som aldrig tar slut – man kan alltid bli mer framgångsrik, mer beundransvärd, rikare, smalare, smartare. Ser jag till de personer jag känner som utåt sett leder denna tävling är det knappast heller de som verkar må bäst.

Sannolikt, börjar jag tänka mot slutet av rehabiliteringen, skulle det sundaste för mig vara att göra upp med min skeva självuppfattning.

Varför skulle jag orka, kunna och prestera mer än alla andra? Varför ska jag ha förväntningar på mig själv som jag inte har på någon runt omkring? Tänk om jag vågade inse att jag är en i mängden, kanske rentav en medelmåtta – och omfamna det.

”En dag stöter jag på en journalistbekant på ett fik, den sortens ställe som dagtid bara frekventeras av pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.”
”En dag stöter jag på en journalistbekant på ett fik, den sortens ställe som dagtid bara frekventeras av pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.” Foto: Staffan Löwstedt

En dag stöter jag på en journalistbekant på ett fik, den sortens ställe som dagtid bara frekventeras av pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa. Jag berättar att jag har bränt ut mig. Han också, svarar han, för ett år sedan.

– Det hade jag ingen aning om, säger jag.

– Nej, det är ju ingenting man talar högt om.

Jag kommer allt oftare på mig själv med att vilja tona ner hur dåligt jag mår inför olika bekanta.

Något senare skriver jag en artikel om mäns relation till gråt och intervjuar idéhistorikern Claes Ekenstam. Uppfattningen att det är omanligt att gråta, förklarar han, kan spåras tillbaka till det högpresterande, maskinlika mansideal som etablerades i och med industrialismen. Sedan säger han:

– Jag kan å andra sidan tycka att sådana ideal numera präglar hela samhället. Vi ska alla kontrollera våra känslor, vara produktiva och jobba. Vi har krav på oss själva att vara lyckade på en massa olika sätt. Men eftersom det är så normaliserat ser vi inte vad vi håller på med. Alla runtomkring oss är ju med på samma race.

Jag kommer allt oftare på mig själv med att vilja tona ner hur dåligt jag mår inför olika bekanta.

– Jo, det har varit jobbigt, men nu mår jag mycket bättre, halvljuger jag.

I dag, när mycket av vår underhållning går ut på att kändisar delar med sig av privata tragedier, sägs det ibland att det finns en kult kring sårbarhet. Men denna sårbarhet är till stor del en illusion eftersom den alltid utspelar sig i ett efteråt. De som berättar gör det ju – precis som jag i den här artikeln – när de gått vidare, lämnat det värsta bakom sig. Svagheten får dem snarare att framstå som starka. En erfarenhet rikare. Slutet är lyckligt och det svåra bara ännu en tillgång i cv:t.

Samma höst som jag blir sjukskriven lanserar Försäkringskassan en reklamkampanj som kostar myndigheten 23 miljoner kronor. De svartvita fotografierna visar modellsnygga svenskar i olika åldrar och hudtoner. Ovanför dem står det: ”Sjukskrivning är inte svart eller vitt.” Och nedanför: ”Alla behövs i Laget Sverige.”

Sanningen är ju att Försäkringskassan har fel. Alla behövs inte alls i Laget Sverige.

Kanske är det för att jag ser kampanjen så ofta – affischerna hänger i min närmaste tunnelbanestation – men jag kan inte låta bli att fundera över valet av metafor.

En gång var som bekant folkhemmet den gängse bilden av den svenska gemenskapen. Ett hem, ens naturliga plats, dit man alltid kan återvända, släppa garden, vara trygg, få vila.

Nu väljer en statlig myndighet alltså en liknelse från idrotten. Det kan låta fint, ett lag kämpar ju tillsammans. Men framförallt tävlar ett lag mot andra lag. Ett lag är ingenting utan sina prestationer. Den som är sjuk eller svag i ett hem blir omhändertagen, medan den som är sjuk eller svag i ett lag är en belastning. I Laget Sverige kan den sjuke dessutom tvingas tillbaka ut på plan.

Sanningen är ju att Försäkringskassan har fel. Alla behövs inte alls i Laget Sverige. Det var länge sedan våra politiker släppte målet om full sysselsättning, en viss arbetslöshet betraktas numera som ofrånkomligt. De flesta arbeten behövs inte heller i bemärkelsen att de bidrar med något avgörande till samhället, utan bara för att de driver upp BNP. Enligt beräkningar från Stiftelsen för strategisk forskning kommer mer än vartannat svenskt jobb att ersättas av digital teknik inom 20 år.

”Två timmar om dagen blir fyra, som blir sex, som blir åtta. Lite mer än ett år efter att jag segnade ihop på soffan är min sjukskrivning slut.”
”Två timmar om dagen blir fyra, som blir sex, som blir åtta. Lite mer än ett år efter att jag segnade ihop på soffan är min sjukskrivning slut.” Foto: Staffan Löwstedt

Det går bättre och bättre för mig på redaktionen. Jag får nya arbetsuppgifter. Två timmar om dagen blir fyra, som blir sex, som blir åtta. Lite mer än ett år efter att jag segnade ihop på soffan är min sjukskrivning slut.

En dag frågar en kollega:

– Händer det fortfarande att du känner av det?

Ibland upplever jag att jag har förändrats på djupet som person, verkligen dragit den sortens lärdomar som man förväntas ha i slutet av sådana här historier.

Nej, bara hundratals gånger per dag, vill jag svara.

Jag har fortfarande inte den styrka och arbetskapacitet jag en gång hade. Jag har satt upp oräkneliga levnadsregler som jag är tvungen att följa för att klara av vardagen. Ja, tonen i öronen är svagare, känslan i bröstet lättare. Men de är kvar och jag har en känsla av att de kommer att förbli där.

Ibland upplever jag att jag har förändrats på djupet som person, verkligen dragit den sortens lärdomar som man förväntas ha i slutet av sådana här historier. Ibland känns det som att allt är kosmetika, ytliga ingrepp mot de värsta symptomen, medan jag i grunden drivs av precis samma krav och ideal som förut.

Ibland blir jag stolt över hur långt jag har kommit, att jag gått från att ligga utslagen till att orka arbeta hela dagar. Ibland får jag en känsla av att hela rehabiliteringen, allt mitt arbete med mig själv, bara har gått ut på att göra mig till en duktig konsument och löneslav igen.

Livsreglerna som ska hindra mig från att slukas upp av arbete, övningarna som ska hjälpa mig att slappna av, de ohälsosamma beteendena jag ska arbeta bort – allt har ju gått ut på att jag ska förändras. Jo, mina chefer har varit förstående och villiga att anpassa min arbetssituation. Men medan jag sakta och kravlöst fasats tillbaka har mina kollegor jagat på i samma tempo som förr. Fler på redaktionen har sjukskrivits efter mig.

Är det verkligen så – genom individuell anpassning – vi ska angripa fenomenet utbrändhet?

”De här erfarenheterna delar jag med hundratusentals andra svenskar”, skriver Adam Svanell.
”De här erfarenheterna delar jag med hundratusentals andra svenskar”, skriver Adam Svanell. Foto: Staffan Löwstedt

I perioder av turbulens och samhällsomvandling har det ofta dykt upp nya, besläktade diagnoser. Under det amerikanska inbördeskriget diagnostiserades många soldater med ”Da Costa-syndromet”, som liknade hjärtsjukdom men där inga kroppsliga fel kunde hittas. Runt förra sekelskiftet var ”neurasteni”, nervsvaghet, något av en folksjukdom. Åkomman, som tog sig uttryck i orkeslöshet, sågs som en reaktion på industrialiseringen och flytten till städerna, med dess långa dagar, tuffa arbetsförhållanden och överflöd av intryck.

Den nuvarande vågen av psykisk ohälsa och stress sker när tekniken återigen håller på att omforma samhället. Sjukskrivningstalen började öka under 1990-talet, efter år av åtstramningar i industri och offentlig sektor. Att nedskärningar leder till ohälsa har forskning klarlagt. I en studie kunde finska forskare påvisa ett linjärt förhållande mellan minskningen av personal i en kommun och mängden långtidssjukskrivningar bland de återstående anställda.

De erfarenheter jag beskrivit i den här texten delar jag med hundratusentals andra svenskar. Risken är överhängande att vi bara blir fler – om vi inte förändrar arbetslivet, prestationskulturen och kanske hela samhällsekonomin i grunden. Ständig tillväxt kräver ju ständig effektivisering som kräver ständigt ökande arbetsbelastning som kräver sina offer.

Ständig tillväxt kräver ständig effektivisering som kräver ständigt ökande arbetsbelastning som kräver sina offer.

På många sätt har jag tyckt mig se en ökad medvetenhet om farorna med stress de senaste åren. Ändå finns ingen som helst antydan till reella omvälvningar. I dagens offentliga samtal avfärdas tvärtom visioner om ett avsevärt annorlunda samhälle mest som flum.

En dag ligger det ett vitt kuvert på hallmattan när jag kommer hem från jobbet. Jag känner igen handstilen. Har det redan gått ett halvår?

Jag river upp kuvertet med fingrarna och vecklar upp pappret som ligger i. ”Hallå du”, står det, ”hoppas att du inte har glömt allt du lärt dig. Viktigast av allt: var i nuet, uppskatta det! Vad är det annars för vits med alltsammans?”

Först rodnar jag över de klämkäcka formuleringarna. Sedan blir jag glad. Brevet är helt klart skrivet av en medelmåtta.

”Bröstet värker fortfarande. Allting snurrar. Omgivningen känns overklig och lös i konturerna. Att det är panikångest jag upplever förstår jag inte förrän senare.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 10

”Gradvis infinner sig en ny vardag med mycket tystnad, mycket vila och mycket tid att tänka.”

Bild 2 av 10

”Här sitter vi på rad, en sorts Anonyma Prestationister, remitterade till ett sex månaders program med kbt, fysioterapi, specialistläkare och kurser i avslappning och stresshantering.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 10

”Ju mer jag talar med min grupp, desto mer inser jag vilken tur jag har haft som mötts av förståelse från såväl min arbetsgivare och min familj som från vården.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 10

”Att jobba på dagstidning – en bransch där sparpaketet varit en lika förutsägbar årlig tradition som julfesten – är ganska intensivt.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 10

”På många sätt har jag tyckt mig se en ökad medvetenhet om farorna med stress de senaste åren. Ändå finns ingen som helst antydan till reella omvälvningar.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 10

”Jag bestämmer mig för att gå en längre promenad varje dag – och blir besatt av att hålla koll på stegräkningsappen.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 10

”En dag stöter jag på en journalistbekant på ett fik, den sortens ställe som dagtid bara frekventeras av pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 10

”Två timmar om dagen blir fyra, som blir sex, som blir åtta. Lite mer än ett år efter att jag segnade ihop på soffan är min sjukskrivning slut.”

Foto: Staffan Löwstedt Bild 9 av 10

”De här erfarenheterna delar jag med hundratusentals andra svenskar”, skriver Adam Svanell.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 10 av 10