Annons

På Facebook kan vi leva vidare efter döden

Emi Gunérs älskade pappa Göran gick bort i januari 2016. Hon valde att låta hans Facebooksida leva vidare. ”Vi fick så fint gensvar, med många varma anekdoter ur hela pappas liv”, säger hon.

Under strecket
Publicerad

”Det enda som mildrade sorgen något var att dela den med andra som också sörjde pappa”, säger Emi Gunér (till höger).

Foto: PrivatBild 1 av 3

En bild av Göran och hans Florrie för länge sedan har nyligen lagts upp på hans minnessida.

Foto: PrivatBild 2 av 3

”I många år har vi i kyrkan sagt att människor är så ensamma, inte pratar om sorg och dessutom ser döden som främmande. Kanske är sociala medier lösningen på problemet”, säger Charlotte Frycklund, Svenska kyrkans första sociala medier-präst.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 3 av 3

”Det enda som mildrade sorgen något var att dela den med andra som också sörjde pappa”, säger Emi Gunér (till höger).

Foto: PrivatBild 1 av 1
”Det enda som mildrade sorgen något var att dela den med andra som också sörjde pappa”, säger Emi Gunér (till höger).
”Det enda som mildrade sorgen något var att dela den med andra som också sörjde pappa”, säger Emi Gunér (till höger). Foto: Privat

På det svartvita fotot ses Göran och hans Florrie lyckligt leende. Tätt ihop, hängandes över en cykel på en somrig grusväg för länge sedan. Men bilden lades ut på Facebook alldeles nyligen, i augusti. På dagen 46 år efter att Göran och Florrie gifte sig. En annan bild visar hur Göran leker med barnbarnet Niki, och längre ner i flödet påminner några foton om lyckan vid 70-årsfirandet i sommargrönskan på Isskär.

Inläggen har alla lagts till efter Görans död för två år sedan och har många kärleksfulla kommentarer. Under en av bilderna har Görans syster skrivit några rader som väl sammanfattar vad det hela handlar om. ”Oh, vilket tomrum, fyllt av härliga minnen han lämnade efter sig! Ljuvligt ändå, att tänka på!”

Annons
Annons

En bild av Göran och hans Florrie för länge sedan har nyligen lagts upp på hans minnessida.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Regissören, producenten och manusförfattaren Göran Gunér lämnade jordelivet i början av 2016. Men på minnessidan på Facebook lever han vidare. Där delar familj, vänner och bekanta med sig av minnen, bilder och trösterika ord. Och så har det varit sedan den dagen då de närmast sörjande meddelades på Görans Facebooksida att han hade gått bort. I samband med det uppmanades de även att skriva på sidan om de hade särskilda minnen de ville dela med sig av.

– Vi fick så fint gensvar, med många varma anekdoter ur hela pappas liv, förklarar dottern Emi Gunér.

 En bild av Göran och hans Florrie för länge sedan har nyligen lagts upp på hans minnessida.
En bild av Göran och hans Florrie för länge sedan har nyligen lagts upp på hans minnessida. Foto: Privat

De fick pusselbitar till vem han var utanför familjens inre krets.

– Det var underbart, säger Emi som också själv lade ut bilder och delade med sig av minnen från familjesfären.

Göran gick bort den 3 januari 2016, men begravningen ägde rum först i mitten av februari. Under tiden däremellan var Emi i akut sorg.

– Det enda som mildrade sorgen något var att dela den med andra som också sörjde pappa. Facebooksidan blev en del av detta kollektiva sörjande, säger hon.

Det kändes som om pappa var ännu mer närvarande tack vare alla pusselbitar av minnen vi lagt tillsammans.

När det sedan var dags för begravning blickade Emi ut över alla i kyrkan och kunde, tack vare alla delade minnen, både känna igen och placera Görans vänner från olika skeden i livet.

Annons
Annons

– Det kändes som om pappa var ännu mer närvarande tack vare alla pusselbitar av minnen vi lagt tillsammans, säger hon.

Görans familj är långt ifrån de enda som valt att bevara anhörigas sidor på sociala medier. Antalet minnessidor på Facebook ökar för varje år som går. Sidorna har gjort att sorg numera delas på ett annat sätt än tidigare då sorgen var mer privat. Sörjande satt hemma med sina minnen eller besökte kyrkogården i sin ensamhet eller med få i sällskap. Med Facebook, som är lättillgängligt för de allra flesta, blir sorgen gemensam.

Just det är något som tilltalar Svenska kyrkans första och enda heltidsanställda sociala medier-präst, Charlotte Frycklund. Hon har bara gott att säga om nutidens digitala gravplatser.

Facebook fungerar även som ett slags modernt sorgband. Man kan enkelt berätta om någon har gått bort, alla får veta.

– Allt som underlättar att vi kan sörja tillsammans är bra. Facebook fungerar även som ett slags modernt sorgband. Man kan enkelt berätta om någon har gått bort, alla får veta. Vänner och bekanta har möjlighet att svara med en symbol, som ett hjärta, eller skriva några rader. När man sedan ses på riktigt har man redan utbytt någonting och kan fortsätta samtalet därifrån. Det underlättar för alla, säger hon.

Vikten av stöd via sociala medier har hon själv upplevt. 2002 förlorade hon sitt första barn, Ansgar. Han hade ett medfött hjärtfel och dog bara fyra dagar gammal. Charlotte fann tröst i stödgrupper, för föräldrar i samma situation, som då fanns i olika forum på internet.

– Där hjälpte man varandra ut ur mörkret, utan att allt behöver förklaras, säger hon.

Annons
Annons

”I många år har vi i kyrkan sagt att människor är så ensamma, inte pratar om sorg och dessutom ser döden som främmande. Kanske är sociala medier lösningen på problemet”, säger Charlotte Frycklund, Svenska kyrkans första sociala medier-präst.

Foto: Magnus Hjalmarson NeidemanBild 1 av 1

Grupper som dessa och minnessidorna på Facebook har förbättrat vår sorgebearbetning menar Charlotte Frycklund.

”I många år har vi i kyrkan sagt att människor är så ensamma, inte pratar om sorg och dessutom ser döden som främmande. Kanske är  sociala medier lösningen på problemet”, säger Charlotte Frycklund, Svenska kyrkans första sociala medier-präst.
”I många år har vi i kyrkan sagt att människor är så ensamma, inte pratar om sorg och dessutom ser döden som främmande. Kanske är sociala medier lösningen på problemet”, säger Charlotte Frycklund, Svenska kyrkans första sociala medier-präst. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– I många år har vi i kyrkan sagt att människor nu för tiden är så ensamma, att vi inte pratar om sorg och dessutom ser döden som främmande. Men kanske är sociala medier lösningen på problemet. Där lever vi med våra känslor direkt framme och där törs vi sörja och berätta om hur det känns. Det är stort. Jag blir faktiskt riktigt rörd när jag ser hur väl det fungerar, säger hon.

Som sociala medier-präst vill hon gärna se att även kyrkans egna traditionella sorgegrupper tar steget ut på nätet.

– Det skulle underlätta för dem som är ensamma i sin krets om att ha förlorat någon, och för dem som är överkomna av sorg och helt enkelt inte orkar lämna huset. Det kan vara så att man inte orkar duscha, göra sig fin och bege sig till församlingshemmet för att träffa andra och berätta om sin sorg. Då är tröskeln betydligt lägre om man i stället bara kan sätta sig vid datorn, säger hon.

Att göra om en anhörigs Facebooksida till minnessida tycker Charlotte Frycklund är en självklarhet, såvida man inte har väldigt speciella skäl att låta bli.

– Det är bäst för hela omgivningen. Då har man en plats där man kan minnas och uppmärksamma årsdagar tillsammans, säger hon.

Annons
Annons

Men vad gör man då om man inte vet hur den anhöriga ville ha det. Kanske mamma inte alls hade velat vara kvar på Facebook.

Personligen tycker jag att frågan om vad som ska hända med en persons konton på sociala medier bör skrivas in i Vita arkivet, Livsarkivet eller liknande.

– Vid ett dödsfall får anhöriga, precis som med mycket annat som inte uttalats, avgöra vad som passar bäst. Personligen tycker jag att frågan om vad som ska hända med en persons konton på sociala medier bör skrivas in i Vita arkivet, Livsarkivet eller liknande tillsammans med övriga önskemål om död och begravning, säger Charlotte Frycklund.

Hur många minnessidor det finns i dagsläget, hur de används eller var i världen tjänsten nyttjas mest har Facebook ingen statistik över. Men en sak är säker, sidorna kommer med all sannolikhet att öka i antal.

Trots att det snart gått två år sedan Emi Gunérs pappa Göran gick bort betyder minnessidan fortfarande mycket.

– Jag står min pappa väldigt nära – jag vägrar att tänka på det här i imperfekt. Han är extremt närvarande för mig även nu. Jag saknar honom fruktansvärt, men det lindrar att gå tillbaka till sidan. Där kan jag se hur många vi är som minns och saknar honom, och läsa vänners och familjens historier, säger hon.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons