Annons

Jag säger det ni tänkerPå gränsen till det banala – men briljant

Curtis Sittenfeld (född 1975) är bosatt i USA. Hon har fått flera utmärkelser för sitt skrivande, den första redan som 16-åring. Hennes debutroman, ”I en klass för sig”, blev av The New York Times utsedd till en av 2005 års bästa böcker. Hon är också verksam vid en privat pojkskola och arbetar deltid som engelsklärare.
Curtis Sittenfeld (född 1975) är bosatt i USA. Hon har fått flera utmärkelser för sitt skrivande, den första redan som 16-åring. Hennes debutroman, ”I en klass för sig”, blev av The New York Times utsedd till en av 2005 års bästa böcker. Hon är också verksam vid en privat pojkskola och arbetar deltid som engelsklärare. Foto: Jo Sittenfeld

Curtis Sittenfelds första novellsamling får Lina Kalmteg att skruva på sig i fåtöljen. Så bra lyckas den amerikanska författaren skriva om det obekväma vi tänker – men inte alltid själva är medvetna om. Så är hon också en mästare på att skildra det som kokar under ytan, i vardagen.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Jag säger det ni tänker

Författare
Curtis Sittenfeld
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

Översättning: Klara Lindell, 214 s.

Det är svårt att inte skruva på sig över sidorna i Curtis Sittenfelds första novellsamling.

Som när en kvinna i novellen ”Revansch” får till en träff med en kille från tiden på internatskolan för 25 år sedan. Mycket snart börjar hon att prata om sina analsprickor och undrar om han möjligtvis också har haft det.

Eller när en annan framgångsrik kvinna, i ”Som alla andra par”, under sin smekmånad hämnas på tjejen som var den populära under internatskoletiden, på samma ruttna sätt som hon själv blev förnedrad en gång i tiden.

Obehaget under läsningen handlar inte främst om att scenerna ibland är rätt tillspetsade. Nej, att man som läsare vill titta bort beror snarare på att Curtis Sittenfeld så slugt skriver det obekväma vi tänker, utan att vi alltid har varit medvetna om det själva.

Titeln, ”Jag säger det ni tänker”, sammanfattar på så vis hennes författarskap sedan debuten med den numera kultförklarade utvecklingsromanen och bladvändaren ”I en klass för sig” 2005. 

Det är mödosamt, om inte omöjligt, att komma ifrån sin inre tonåring.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

I den boken fick vi läsa om 14-åriga Lee Fiora och hennes ansträngningar att passa in på den exklusiva internatskola hon lyckats ta sig till. I Curtis Sittenfelds nya och sjätte bok tycks det som att Lee Fiora och hennes jämnåriga, likasinnade har växt upp. Om man nu någonsin blir ”vuxen”? Flera av historierna är konfrontationer med människor från förr, gärna från just fina internatskolor, och ännu finns det, decennier senare, ett smärtande behov av revansch. Det är mödosamt, om inte omöjligt, att komma ifrån sin inre tonåring.

Texterna är som en buffé över USA, med hemmafruar, klasskillnader, high schoolminnen, internatskolor – och USA:s president.

Med den förträffliga ”Presidentens hustru” (2008), en fiktiv självbiografi om presidentfrun Laura Bush i tegelstensformat, skrev Curtis Sittenfeld vad man kan kalla ”Den stora amerikanska romanen” och sällade sig därmed till manliga kollegor som Jonathan Franzen. Hennes breda anslag har – tack och lov! – inte försvunnit med kortformen. De enskilda novellerna är överlag lysande, men samlingen ska läsas som en enhet, rent av som en kandidat till ”Den stora amerikanska novellsamlingen”.

För texterna är som en buffé över USA, med hemmafruar, klasskillnader, high schoolminnen, internatskolor – och USA:s president, Donald Trump. Trump nämns visserligen bara vid några få tillfällen, som när huvudpersonen i novellen ”Genusperspektiv” – en universitetslärare i genusvetenskap – oväntat har sex med en av hans anhängare. Ändå finns han där som en påträngande gubben i lådan under meningarna – som om han borrat sig in även i människors psyken. Det ger hela samlingen en känsla av just nu, fast utan att bli plakatpolitisk.

Annons
Annons

Curtis Sittenfeld tar överhuvudtaget sällan till de största gesterna. Hon är lågmäld i val av både ämnen och uttryckssätt. I sin förrförra roman, ”Systerland”, skildrade hon en småbarnsmamma i St. Louis i Missouri, där hon tills nyligen själv bodde med sin man och barn. Även den här gången utgår hon till stora delar från sin egen omgivning, som privilegierad, välutbildad, medelklassmamma i mellanvästern. Låter det inte som de djärvaste ingredienserna för skönlitteratur? Hon har kritiserats för det.

Visst, hon balanserar på gränsen till det för banala och anspråkslösa och vissa kan nog tycka att hon blir lite tråkig. Men hon tar sig via det lilla livet ut i den större världen, använder det präktiga, putsade som kontrast för att – skickligt, okonstlat och underhållande – lyfta upp det som river under ytan. Och även om den vita, amerikanska, heterosexuella medelklasskvinnan ofta är navet vänder hon med precision ut och in på heteronormativitet, klass, kön och etnicitet. 

Curtis Sittenfeld har själv berättat att den kanadensiska Nobelpristagaren och novellisten Alice Munro är en av hennes förebilder, för att hon skriver ”briljant om människor som på ytan verkar ytterst vanliga, men har ett väldigt rikt inre liv”. Det är precis det hon själv sysslar med i de här novellerna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons