Annons

Magdalena Gram:På jakt efter en skönhet som sanningen inte når

Från realism via symbolism mot färgexpressionism: ”Eko” (1891), självporträtt (1894–95), samt ”Poet” från 1940. 
Från realism via symbolism mot färgexpressionism: ”Eko” (1891), självporträtt (1894–95), samt ”Poet” från 1940. 

”Ja, jag målar som en gud!” Ellen Thesleff saknade inte kreativt självförtroende, vilket säkert också bidrog till att hennes konst kom att utvecklas i snabbare takt än den allmänna smaken. Först nu verkar tiden ha hunnit ikapp den finlandssvenska konstnären.

Under strecket
Publicerad

"Thyra Elisabeth" (1892).

Bild 1 av 2

Ellen Thesleff, foto från tidigt 1890-tal.

Bild 2 av 2

Ellen Thesleff (1869–1954) tillhör den guldålder i finländsk konst som sammanfaller med ett nationellt uppvaknande under år av omväxlande förryskning, motstånd och reformer. Till en början hyllad i hemlandet kom Thesleff under en period att betraktas som en främmande fågel. Först på 1940-talet hann Finlands konstliv ikapp hennes utveckling från realism och symbolism mot färgexpressionism. 

Nu ökar å andra sidan intresset för Thesleff stadigt. I Stockholm visades 2016 en utställning på Sven-Harrys konstmuseum med hennes verk. 2017 utkom i Finland en roman om Thesleff, ”Iltalaulaja” (Kvällssångaren) av Kati Tervo. Samma år var hon representerad på den turnerande utställningen ”Women artists in Paris, 1850–1900” i USA. I år visas en Thesleff-utställning på Ham i Helsingfors (till och med 26/1 2020) med konsthistorikern Hanna-Reetta Schreck som curator. Sam­tidigt utger Appell förlag tillsammans med Svenska litteratursällskapet i Finland en översättning av Schrecks biografi: ”Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst” (övers: Camilla Frostell).

Annons
Annons

"Thyra Elisabeth" (1892).

Bild 1 av 1

Ellen Thesleff växte upp i en aristokratisk, svenskspråkig familj med ett kulturliberalt synsätt. Konsten och dess olika uttrycksformer var en självklar del av familjens liv. Äldsta dottern Ellens konstnärliga begåvning uppmuntrades, och fadern, ingenjör och amatörmålare, blev hennes första lärare. Efter skolgången inriktades hennes studier helt mot konsten. Som protest mot en trång kvinnoroll offrade hon sitt långa hår. 

21 år gammal gör Thesleff succé med målningen ”Eko”. Motivet är en flicka som ropar ut i sommarkvällen, och blågröna toner dominerar. Någon folklivsbild i traditionell mening är det inte fråga om, och Schreck prövar tanken på ”Eko” som ett självporträtt, en framställning av det autonoma, skapande subjektet. 

Tack vare sin begåvning och målmedvetenhet lyckas Thesleff snart leva på sin konst. Avgörande för framgången är även stödet hem­ifrån, inte minst från de fyra syskonen som under Ellens utlandsvistelser lojalt bistår vid försäljningen av hennes konst i Finland, konstnärens främsta marknad. 

Thesleff fortsätter 1891 sin konstnärliga utbildning i Paris och inför avresan varnar modern henne för att utmana genom ”kort hår och emanciperade later”. I Paris är symbolismen högsta mode och rörelsens fokus på de omedvetna skikten i människan gör avtryck i Thesleffs porträtt från 1892 av sin elvaåriga syster Thyra. Modellens eteriska framtoning och böljande hårsvall påminner om Edvard Munchs gestaltning av kvinnan som ömsom femme fatale, ömsom madonna. 

"Thyra Elisabeth" (1892).
"Thyra Elisabeth" (1892).
Annons
Annons

Mot slutet av året reser hon till Florens och träffar där bland annat Helene Schjerfbeck. Decennierna framöver kommer Thesleff att pendla mellan Italien och Finland med Florens som fönster mot världen. 1898 förvärvar familjen Thesleff en fastighet i finländska Murole och till detta Casa Bianca återvänder Ellen sommartid ända fram till 1945.

Thesleffs utrop ”Jag målar som en gud!”, formulerat i ett brev 1912, är inte en tillfällighet. Konstnären är för henne skapare och gud, hon läser Nietzsche och noterar 1914 i hans anda: ”Det är blott svaga människor som ej äro ensamma”. I ett tecknat självporträtt från 1894–95 iakttar Thesleff som i trance tre olika nivåer inom sig själv: urmänniskan som alltid funnits, hon själv som ”känner och lever i det levande livet” och geniet som kan ”gå ur sig själv och se in i sig själv”. Schreck tolkar självporträttet: ”Det är en kvinnosakskvinnas blick i en tid då det pågick en intensiv strid om kvinnan, hennes kropp och hennes vilja: lämpade sig kvinnan för konstnärsyrket?” 

Två verk med motivet ”Pinjer i Villa Borghese”, från 1898 respektive 1905, låter Schreck belysa Thesleffs utveckling från symbolism mot modernism. Sedan hon 1904 kommit i kontakt med Wassily Kandinskys måleri inträder en ny fas. 1905–1907 arbetar Thesleff med palettkniv, färgerna får en stark lyskraft och ytan ett drag av emalj. Hennes intryck av Kandinskys rena färger och dragning mot abstraktion märks i ”Flickorna på ängen” (1906). Koloristiskt ansluter sig Thesleffs konst även till regnbågsfärgernas segertåg i finländsk konst med Magnus Enckell som drivande kraft.

Annons
Annons

Ellen Thesleff, foto från tidigt 1890-tal.

Bild 1 av 1
Ellen Thesleff, foto från tidigt 1890-tal.
Ellen Thesleff, foto från tidigt 1890-tal.

I Florens befinner sig Thesleff i en smältdegel av idéer och konstriktningar. Kreativiteten flödar och i det blå- och gröntonade ”Landskap från Toscana” (1908) sveper hon ut färgen. I Thesleffs umgänge ingår teater­mannen Gordon Craig, som vill förnya teaterkonsten i visuell riktning. I hans banbrytande teorier utgör marionetten en sinnebild för den nya teatern, för Thesleff blir den enligt Schreck en symbol för det konstnärliga tänkandet. Av Craig lär sig Thesleff träsnittstekniken, som hon utvecklar i en egen riktning. Hennes färgträsnitt med huvudpersonerna i Shakespeares ”Othello” som marionetter pub­liceras 1908 i Craigs tidskrift The Mask. 

Mötet med Craig blir för Thesleff livsavgörande. Craig bekräftar hennes intelligens och förmåga att fånga den mänskliga kroppen i rörelse. Någon ömsesidig passion är det knappast tal om, Craig är absorberad av såväl arbete som hustru, barn och älskarinnor – danskonstnären Isadora Duncan är en av dem. Thesleff sätter också gränser och när Craig uttalar sig om ”en kvinna som konstnär” ryter hon till: ”Vad – vad menar ni – ursäkta (?), jag förstår ingenting. En konstnär är ju dock helt enkelt en gud – och basta?” 

Vitalismens idéer är i ropet och i flera målningar gestaltar Thesleff omkring 1909 männi­skor i rörelse på stranden. Träsnittstekniken sätter spår i flera målningar, som den ljuslyriska ”Dekorativt landskap” (1910). ”Figurer i landskap” (1911) fångar en solbelyst träddunge och de små figurerna vid trädens fot flyter samman med växtligheten. I Finland går regnbågsperioden mot sitt slut. När Septemgruppen bildas 1911 med Magnus Enckell som central aktör är Thesleff en av medlemmarna och den enda kvinnan. Gruppens utställning 1912 blir ett genombrott för modernismen i Finlands konst. Flera kritiker har dock svårt att ta till sig Thesleffs konst. Själv ogillar hon att beskrivas som ”kvinnlig” konstnär och drar sig snart tillbaka från Septem. 

Annons
Annons

I Florens möter Thesleff de maskin- och krigsdrivna futuristerna. Hon skyggar för deras högljudda provokationer men fascineras av deras djärvhet och utnämner sig själv och Craig till de verkliga futuristerna. När första världskrigets bryter ut är Thesleff kvar i Florens, och färg och form i hennes landskap ”Arno” (1914) tycks vittna om skapandets glädje. En rödhårig flicka återkommer som modell och framträder i färgträsnittet ”La rossa” (1915) i röd kontur. Thesleff reflekterar samtidigt över självporträttet som konstruktion och identifikation: ”Jag målar blott som jag för ögonblicket måste måla – och nu är marionetten just jag själv – det är mitt självporträtt utan att ha ett spår av likhet.”

Kriget närmar sig Italien, allt är enligt Thesleff ”tragi – dumt”. Våren 1915 lyckas hon ta sig till Helsingfors och året därpå målar hon ett expressivt, blåtonat självporträtt. Hennes paroll är nu: ”Inga teorier, ingen form – blott färg –”. 1917 visas separatutställningar med verk av Schjerfbeck respektive Thesleff, och Schjerfbecks publika genombrott förstärks av en biografi där hon framställs som det sårbara kvinnliga geniet. Att Thesleffs konst inte möter samma uppskattning tolkar Schreck som en reaktion på hennes självständighet och robusta livsglädje.

Under inbördeskriget 1918 är det ”svartaste svart” och ”hämska intryck”. När Thesleffs mor dör 1919, bleknar solen i Ellens liv. Hennes målningar blir samtidigt ljusare och alltmera färgskimrande, ytan mjukare. Systrarna Ellen och Gerda bildar gemensamt hushåll och återvänder till Florens, där ingenting är sig likt. Konstmarknaden sviktar och Thesleff lider av bristen på gensvar. Tragiska dödsfall i den nära familjekretsen bidrar till att Thesleff börjar blicka bakåt. Hennes verk blir fragmentariska och Schreck anar att hon söker sig mot abstraktionen. Steget fullt ut tar inte Thesleff, hon förblir förankrad i en tredimensionell konst. Mot slutet av decenniet återfår hon livsglädjen och hennes rörelsefyllda måleri uppmärksammas alltmera, även utomlands. 

Annons
Annons

Nostalgi uppfattar Schreck som en drivande kraft och process i Thesleffs 30-tal. Under decenniet tillkommer flera träsnitt på temat ”Chopins vals”, kanske tolkningar av Isadora Duncan. Motivet ”Eko” återkommer som träsnitt och Thesleffs dikt ”Ekos sång” stödjer Schrecks tanke att konstnären nu bearbetar sin obesvarade kärlek till Craig. 

Prövningarna är inte över. 1938 dör brodern Rolf. Ett besök i Florens 1939 avbryts av krigsutbrottet och på hösten avlider Gerda. Det finska vinterkriget 1939–40 och dess fortsättning leder till evakuering och isolering. 

Alltmer kritisk till sitt eget måleri fortsätter Thesleff att skapa, och bekräftar för Craig, mitt under brinnande krig: ”Ja, jag målar som en gud!!” 1942 formulerar hon en insikt: ”Icke livet självt – det är drömmen om livet som är så underbar.” I en anteckning 1949 sätter hon likhetstecken mellan skönhet och sanning: ”Den absoluta skönheten finns: den står så högt att sanningen aldrig når den.” 1952 blir den åldrade Thesleff påkörd av en spårvagn och lever resten av sitt liv som konvalescent.

Konsthistorieskrivningens luckor behöver fortfarande fyllas med bidrag om ”kvinnliga konstnärer”. Bakom Schrecks digra biografi ligger många års forskning. Ett stort källmaterial har utnyttjats och bokens vetenskapligt orienterade apparat bidrar till dess användbarhet. Som levnadstecknare är hon försiktig med psykologiska tolkningar och balanserar mestadels väl mellan empati och distans. Thesleff infogas i en mångfasetterad kontext och kommer även själv till tals. 

Ibland tvekar jag inför Schrecks slutsatser. Är Thesleffs blick i det tidiga självporträttet en ”kvinnosakskvinnas”? Speglar den inte snarare en hänsynslös självbetraktelse? Påståendet om Thesleffs ”medfödda kompromisslöshet och kantighet” väcker frågor om förhållandet mellan arv och miljö och om dynamiken inom den färgstarka familjen Thesleff. 

Sammanfattningsvis är Schrecks biografi ett tungt vägande bidrag till kunskapen om Ellen Thesleffs liv och verk, som samtidigt kan öka det svenska intresset för Finlands dramatiska historia.  

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons